Nej, det här med friskvårdsbidrag för 2 miljarder går att använda bättre, menar Dan Persson. Foto: TT

Budgetdebatt och budget som huvudrubriker i media hela dagen idag. Lyssnat på hela debatten. Därmed inte sagt att jag blev klokare, inte att mitt förtroende för våra folkvalda ökade heller. Det var den vanliga sandlådan även om det var miljardbelopp på både spadar och hinkar. 

Utöver de 30-40 miljarder som vårt idrottande genererar i skatter, tiotusentals jobb med mera och de 6-8 miljarder som kommunerna betalar i stöd till idrotten är summorna små för idrotten.

Statsbidraget på 1,7 räknas nu upp med knappa 200 miljoner (det är då ca 7 promille av vad idrotten betalar i skatter). 

Vi betalar själva

Om vi skulle räkna ihop antal körda mil inom svensk idrott inklusive skjutsande föräldrar till match och träning så kommer skattehöjningen på drivmedel att hamna på mer pengar än ökningen från regeringen. Vi betalar alltså själva.

Ett av de större beloppen på det här området är då avdraget för friskvård. Den goda tanken att stimulera fler att träna för att den vägen få ner välfärdssjukdomarna är sund i sig. Här är problemet att ca 2 miljarder försvinner för primärt kommunerna (majoriteten tjänar för lite för statlig skatt) med väldigt lite svett som resultat.

Stödet används primärt av privatanställda tjänstemän som skulle tränat i alla fall eftersom de i så stor utsträckning har den livsstilen. Sedan används det som stöd till kommersiella gym där antalet träningstillfällen i genomsnitt är för låga för att det skall ses som relevant.

Vi i den medelålders medelklassen behöver inget stöd för att träna. Vetskapen om att det handlar om tre år om vi tränar och äter sunt men hela tolv år om vi inte lever ett sunt liv för tiden mellan fullt frisk och död på ålders höst ger oss motivation nog.

De behöver mest 

Regeringen bör därför ta de här 2 miljarderna och ta fram en helt ny modell på riktat stöd mot de grupper som behöver det mest.

De är utöver migranter och nyanlända där idrotten också har en stor betydelse för integrationen som bör ha egen budget följande två grupper: 

• Ensamstående föräldrar med barn i ålder 5-18 år. Här bör det finnas enkla system för att staten går in och betalar 50-70 procent av barnens träningsavgifter. Vi har en växande grupp barn som slutar träna för att det blir för dyrt.

• Lågavlönade, arbetslösa och andra i utanförskap som behöver få bidrag för egen träning. Den här relativt stora gruppen står för hela tillväxten i välfärdssjukdomar och det här bidraget är en promille av vad det kostar om 20 år om de inte tränar.

I båda fallen behöver vi ett system som är enkelt för klubbarna och som inte är stigmatiserade för de som får bidragen.

Då ska bidragen försvinna

Vi behöver också ett system där bidragen från samhället fryser inne på en sekund om man elitsatsar före 15 år. Vill klubben se ungdomsverksamheten som ett sätt att leverera spelare till sitt elitlag får man gärna göra det, men det är ingenting som samhället skall betala för. 

Det samhället skall betala för är bättre motorik, mindre barnfetma, fler som klarar skolan och anställningsbara ungdomar som lär sig komma i tid till träning, göra sitt bästa, respektera ledaren och fungera i laget. Dvs bli anställningsbara. Då kan vi inte ha en utsortering vid 10-12. Idrotten vet och det är vetenskapligt belagt flera gånger om så elitsatsningar tidigt är borträknat några få individuella sporter fel. 

Men här finns i friskvårdsavdraget lika mycket pengar som idrotten får av staten idag och som används väldigt ineffektivt idag samtidigt som vi har tydligt definierade problem som är värdefulla för samhället att lösa.

Då är en ny användning av friskvårdsavdraget både en fråga som RF bör driva och en fråga som regeringen kan tjäna politiska poänger utan budgetpåverkan. Det verkar på reaktionerna på dagens budget som regeringen kan behöva några sådana frågor.