Förhoppningarna är större än verkligheten... Det är ett återkommande problem i idrotten. Nu kommer larmrapporterna om klubbar i kris. Foto: TT

Media från DI till kvällspress fylls nu av nyheten att handbollsklubben GUIF har fått det man kallar ”Akut ekonomisk kris” och begär att spelarna och övriga anställda går ner 30 procent i lön.

Jag har inte gjort någon research på siffrorna för GUIF så det är viktigt att notera att följande text är generell och inte på något sätt kan anses beskriva läget i GUIF. Detta då jag inte har mer info än vad som stått i media och inte haft möjlighet att kontrollera sanningshalten i det media skriver. 

Den enkla sanningen

För att då börja med ett par påståenden som är så generella att eventuella undantag bara bekräftar regeln:

• Ekonomiska problem i en idrottsförening som spelar seriespel med spelare som har lön kan bara bero på två saker. Antingen grav inkompetens eller medveten ekonomisk doping, dvs fusk.

• Akuta ekonomiska problem kan inte uppstå. De är om de påstås ha uppstått en ren lögn.

• Budgetering av ökade intäkter från publik eller sponsorer handlar med ett par undantag som uppgång i högre serie, Europaspel och liknande inte om företagsekonomi utan om önsketänkande för att möjliggöra ekonomisk doping. 

Ekonomisk doping i lagidrotter skall ur alla moraliska perspektiv jämställas med kemisk doping i individuella idrotter.

Anställda, med allt vad det innebär

En idrottsklubb och ett företag kan agera på samma kommersiella marknad men det finns en stor skillnad mellan dem. Företag har som princip uppdraget att göra ägaren rikare medan idrottsklubben har som uppdrag att vinna sportsliga framgångar.

Problemet är då självfallet att drömmar och förhoppningar om sportsliga framgångar och en styrelse och ledning som valts och anställts utifrån att de älskar laget riskerar att skapa en ekonomisk katastrof fast de bara vill väl. Detta när den sportsliga framgången blir överordnad ekonomin.

Spelarna och tränarna har inte samma bindningar till laget. De är anställda och skall göra ett bra jobb för att få ett bättre jobb i en annan klubb. Agenter har till uppgift att säkerställa att deras adepter får maximal lön och de har en motpart som inte är 100-procentigt rationella.

Ekonomiska problem har en korrelation med för höga spelarkostnader på en nivå jag tror ligger på +80 procent (har inte räknat själv och hittar inga siffror, därför ”tror” när jag inte vet).

Svara så här

Jag vet att jag har många kommunala beslutsfattare som läsare och för dem är råden enkla. När den stora idrottsklubben ringer och behöver hjälp akut så är ert svar ungefär så här:

1. Hjälp förutsätter att styrelsen och ledning lämnar och ny styrelse väljs som utser ny ledning.

2. Kommunen skall i första hand medverka till att all ungdomsverksamhet räddas.

3. Löner och ersättningar till spelare får framåt i tid inte överstiga 50 procent av fjolårets årets reviderade intäkter till dess att eget kapital på 15 procent av omsättning föreligger. Därefter 55 procent. Detta skall kontrolleras kvartalsvis av auktoriserad revisor. 

4. Föreligger minsta misstanke om att en konkurs innebär krav på styrelse/ledning skall en konkurs genomföras. 

5. En klubb med sund ekonomi i en lägre serie är att föredra.

Stoppa vansinniga affärer

Alla de seriösa klubbar med hög moral som ser fair play som viktigt och de är den absoluta majoriteten av klubbarna skall inte förlora matcher och intäkter på fuskarna. Staten, leverantörer och anställda skall inte förlora pengar på vansinniga affärer. 

Här har ligorna och förbunden i de fall ligor saknas ett mycket stort ansvar. Högre krav på eget kapital och ekonomisk sundhet är ett måste. Klubb som kräver lönesänkning av spelare under säsong skall nedgraderas till serien under.

Det handlar om sponsorintäkter, publikens förtroende, sportens position i samhället. Även om jag knappt hittar min cykel efter två flaskor vin så känns det fel att beundra Lance Armstrong som kunde droga sig till sju Tour de France-vinster.

De oseriösa alkemisterna som köper spelare med andras pengar trissar också upp nivåer och kostar mer för alla seriösa klubbar. En ligaregel där totalkostnaden för spelare inte får uppgå till mer än 60 procent av fjolårets intäkter kostar mer för agenter än för klubbarna och skapar möjlighet att ha en professionell organisation som höjer intäkterna. 

Den långa listan med klubbar som fått problem på grund av medveten vilja att fuska eller total inkompetens skadar idrotten på sådan nivå att det är dags att säga ifrån. Ingen sport förtjänar att bedömas som en bankaktie. Idrott har moral, det har inte banker.