Det är inte längre lika självklart att ungdomar söker sig hit. Idrotten står inför stora prövningar och det påvisar både Björn Eriksson och Dan Persson. Foto: Henrik Montgomery, TT

Björn Eriksson, ordförande för RF skriver en krönika här på IA. Det gör mig glad av flera skäl. Först för att IA blivit en av de tyngsta rösterna på området idrottspolitik och idrottsekonomi. 

Sedan för att Björn som jag känner och räknar som vän är en klok man med mycket kunskap och förståelse över de politiska processerna. Sen har jag och han inte alltid samma åsikt även om vi kan göra samma problemdefinition. Läs hans krönika här.

Björn Eriksson sätter ned foten och säger att bara ideella föreningar skall finnas inom RF.

Vi är inte överens

När vi värderar det initialt känslomässigt positiva att vi skall bara inbegripa de fina ideella föreningarna bör vi betänka att under en tioårsperiod ökade antalet personer som idrottar regelbundet med 30 procent samtidigt som föreningarna tappade 20 procent. Konkurrensförmågan är med andra ord svag.

När jag på onsdag håller årets tjugonde föredrag på området idrottens utmaningar har jag en bild med rubriken hotet och det korta citatet ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”. 

När Björn Eriksson nu tydligt deklarerar att den ideella föreningen är enda grunden för RF:s framtid så är vi inte överens. 

Behövs en representant för idrotten

Min syn är att vi behöver ett RF som är en stark samlande röst för svensk idrott. Organisationsformen är i det sammanhanget mindre viktigt. Det här beslutet innebär att RF löpande försvagas eftersom föreningen som organisationsform för idrottande kommer att fortsätta att tappa. 

En vacker dag i framtiden så finns det inte en samlande röst för svensk idrott.

Det här sker samtidigt som vi har en tydlig trend från politiken där behovet att hela befolkningen tränar och gör det livslängd. Stöd från samhället på det området måste baseras på svett per krona, dvs även andra än ideella föreningar. Ungefär som dagens friskvårdsavdrag.

Golfförbundet har fortsatt vara förbund trots att man associerat privatägda bolag till förbundet i 30 år. Vi vet också att svensk idrott omsätter 80-100 miljarder så även om föreningarna är ideella så är verksamheten i stor utsträckning kommersiell. Det val som Björn Eriksson pekar på behöver inte ens göras.

Det RF och förbunden här gör med utökad service till föreningar för att förenkla för förtroendevalda är ungefär samma som vilken branschorganisation som helst sysslar med. Naturligt då behoven är likartade.

Typiske styrelsemedlemmen - 75 år!

Björn Erikssons bild av de ideella föreningarna som formar goda demokratiska medborgare har krävt en tidsmaskin och en sväng förbi 70-talet. Det är osannolikt att inte trenderna där vi konsumerar barnens fotboll ungefär som när vi köper liftkort till samma barn hos Skistar inte består.

Om vi extrapolerar åldern på de i föreningsstyrelser och antalet år man sitter så kommer vi om ca 15 år att vara uppe på 75 bast och man sitter i ett år. Det är en ohållbar situation.

Gefle som allsvensk klubb med 43 miljoner i eget kapital hade hela 23 medlemmar på årsmötet 2015. När Björn Eriksson pratar om de stora och fina värden den ideella föreningen skapar som företaget inte skapar så handlar det om ett samhälle vi inte längre har. 

Till golfförbundets förbundsmöte i våras fanns det 0 motioner. Dvs av en halv miljon medlemmar i nästan 500 föreningar hade ingen skrivit en motion.

Han har två uppdrag

Den ideella föreningens högre värde utifrån rollen som demokratisk organisation är lika stendöd som papegojan i Monte Pyton-sketchen. (För unga läsare var Monte Pyton mer humor än något annat på 70-talet,  googla på ”this parrot is dead”).

Min syn är att Björn Eriksson har två uppdrag. Det enkla är att ha fler bra kandidater som sin efterträdare om tre år när han suttit två perioder. Det har han redan löst. Det andra och svåra uppdraget är att ta sig igenom några väggar så hans efterträdare har en krattad manege med stora hål att gå igenom för de svåra frågorna för att ta RF in till år 2020 (man befinner sig i nuläget någonstans mellan 1990 och 2005).

Karin Mattsson Weijber hade som Björn Erikssons företrädare ett uppdrag som primärt var att hålla ihop RF. Det gjorde hon bra, priset var brist på utveckling. 

Tre krav på RF

Samhällets krav på idrotten är enkla att sammanfatta. De ser ut så här:

• Se till att alla som bor här rör på sig minst 30 minuter mer än tre gånger i veckan. Samhället struntar i om vi promenerar i egen regi eller går på kommersiellt gym eller via förening.

• Vara en kraft för integration. Här är idrotten bäst men får inte betalt för det man gör.

• Öka andelen barn som går ut med slutbetyg.

Det kommersiella i idrotten handlar om att idrotten skall fortsätta skicka in sina 40 miljarder i skatter.

Sen har RF en omfattande problemlista med religion, demokrati, jämställdhet, effektivitet såväl som medlemsbegreppet där man riskerar att misslyckas eftersom det troliga är man väljer de lösningar som inte fungerade förra gången.

Skapar risker för RF

På religionsområdet har Björn Eriksson nu sagt att idrotten skall acceptera religiösa symboler vilket då strider mot allt vad idrotten står för på jämställdhetsområdet. 

Det skapar risker för att RF en vacker dag tvingas inse att man passivt stödjer hedersförtryck. Demokratin fungerar inte inom idrotten. Medlemsbegreppet behöver moderniseras, organisationsformen likaså. De små förbunden som nästan saknar verksamhet såväl som medlemmar är ett annat problem.

Allt det här vet Björn Eriksson. Ett försvagat RF, frånkörd av kommersiella aktörer i ett helt nytt samhälle som Digitaliseringen skapar ökar risken för en splittring. 

Vi måste förstå att konkurrensen om människors fritid har ökat dramatiskt och att vi har alldeles för få undantag i form av föreningar och förbund som har förutsättningar att klara den konkurrensen.

I valet mellan den verklighet vi vill ha och den vi har föredrar jag trots alla problem det innebär det senare alternativet.