Anders Wiklund/TT

Att vi utvärderar hur skattepengar används är något jag aktivt stödjer. Det är upprörande när MUCF ger skattemedel går till organisationer som förordar hedersförtryck. Det är upprörande när Ärkebiskopen skriver på DN att de trots statsbidrag avser fortsätta med vidskeplig indoktrinering av barn. Idrottsrörelsen skall också granskas och måste bli väsentligt bättre på att påvisa sin samhällsnytta.

Min något raljerande form var logisk. Har utredning för låg nivå så blir svaret det också.

Jag kan återigen konstatera att den här utredningen är undermålig då den saknar relevans. När man konstaterat att man inte har jämförelsedata borde man lagt ner arbetet med motiveringen att det blir intellektuellt ohederligt att göra en utredning utan jämförelsedata. Så stor andel av svenska folket är engagerade inom idrotten att den bara kan spegla samhället i övrigt. Undantaget är integration där idrotten är väsentligt bättre än alla andra aktörer. Det beror då tyvärr inte på att idrotten är bra utan på att politiker, myndigheter, kommuner med flera är så dåliga där den statliga delen är sämst.

Talar inte samma språk

Politiker och myndigheter talar helt enkelt inte samma språk som idrottsrörelsen.

Det är inte konstigt, det är snarare helt logiskt och rationellt. Idrotten är en demokratisk folkrörelse. Det är inte våra partier längre. På 20 år har man aktivt och medvetet gjort sig av med 90 procent av medlemmarna i partier. De sågs väl som onödigt besvär när intäkten kunde höjas i form av ökat partistöd som inte utvärderas. Partierna har slutat vara folkrörelser och då försvann också möjligheten att förstå de grundläggande framgångsfaktorerna i folkrörelsen.

Att staten skall granska hur skattepengar används är alltså en självklarhet. Används inte våra gemensamma resurser effektivt så skall man lägga resursen någon annan stans eller minska skattetrycket. Idrotten har flera områden där statsbidragen kan användas mer effektivt utifrån ett ”svett per krona” index. Fem av dryga 20 motioner på Riksidrottsmötet till helgen handlar om att effektivisera användningen av stöd så idrotten tar uppdraget på allvar.

Hälften tagit till sig

Att Idrottsrörelsen med upp mot 100 miljoner träningar/matcher och 650 000 ideella ledare ibland brister ur ett barnrättsperspektiv är omöjligt att undvika. Idrotten kan inte vara mer än marginellt bättre än samhället på det här området. Den får självfallet inte vara sämre än samhället. 

Att 50 procent av ledarna har tagit till sig underlaget ”Idrotten Vill” sågs som ett misslyckande av politikerna. För mig är det en helt fantastisk siffra att man fått över 300 000 ideella ledare att ta till sig underlaget. 

Grejen med att träna den 8-åriga dotterns fotbollslag är barnens glädje av att spela fotboll. Man har tagit på sig uppdraget trots ont om tid, karriär, omfattande socialt liv och andra barn. Tid över till annat än träning, matcher och resor föreligger helt enkelt inte. Läggs man på mer uppgifter så slutar man som ledare. 

Förutsättningen för att idrotten skall fungera är att man är självständig. Idrotten skall självfallet följa svenska lagar men i övrigt bestämma själv.

Statliga överrockar

Vill Idrotten ha ökade bidrag eller fler kommunala träningsanläggningar så måste idrotten påvisa ökad samhällsnytta som idrotten skapar. 

Idrottsrörelsen är utsatt för en stenhård konkurrens om människors fritid. Möjligheten att träna utan att vara medlem i en förening har aldrig varit större och digitaliseringen kommer skapa ofantliga möjligheter som ger mer än föreningen i framtiden. I det läget kan vi inte acceptera statliga överrockar i någon form, då riskerar Idrottsrörelsen slås ut.

Vi måste acceptera det logiska i att politikernas idéer bara kan leda till samma medlemsutveckling som hos de politiska partierna.

Vi måste också acceptera att Idrotten skall fokusera på att vara duktig på idrott. Vill vi minska på hedersförtrycket, förbättra integrationen, minska på mängden sexuella övergrepp, mängden sexuella trakasserier, få bort mobbning med mera är det uppgifter för samhället som helhet där idrotten skall göra sin andel. Inte något idrotten kan åläggas enskilt.

Låt idrotten vara!

Politiker skall helt enkelt låta idrotten vara och om och när idrotten påvisar samhällsnytta som motiverar mer stöd, ge stödet. Men bara då. En annan form av stöd är lägre skatter. Bara de borttagna lägre arbetsgivaravgifterna för de under 26 har kostat idrotten väsentligt mer än vad stödet har ökat. Totalt sätt får samhället cirka fem kronor in i skatteintäkter för varje krona som man ger idrotten i stöd. Det ser jag som effektivt.

Sedan till det stora bekymret där politikerna är totalt ansvariga. Om de inte gör något åt medlemstappet och den döende representativa demokratin så riskerar vi att nästa system inte är demokratiskt. Det borde vara ett utmärkt fokus för partierna. När ni tredubblat antalet medlemmar i politiska partier förtjänar ni att lyssnas på och då, men bara då, har ni gjort er förtjänta av det partistöd som aldrig utsätts för kontroll.

Dan Persson

______

Inlägget är ett svar på kulturutskottets uppföljnings- och utvärderingsgrupp. Deras debattinlägg kan du läsa här.