Det är viktigt att visa att en kamp mellan två grannländer kan ske på löparbanan där ”de utsända representanterna” för respektive land kan skaka hand och krama om varandra efter målgång och tacka för god kamp. 

Särskilt när omvärlden ser ut som den gör. Då är den här vänliga landskampen – den äldsta nu levande friidrottslandskampen i världen – extra viktig.

Tuffa tag och hård kamp

Det är klart att det under åren har utdelats en och annan armbåge. Den som har varit med lite längre minns kanske Pekka Päivärintas brutala ”dans” för att hindra Göran Bengtsson att försöka springa om honom i 5000m-loppet 1975. 

Eller när ett helt 1500m-lopp ströks ur resultatlistan på grund av ”stök”. Det var i Helsingfors 1992 där Martin Enholms, Peter Koskenkorvas och Patrik Johanssons vägg i promenadtakt retade upp de finska löparna så till den milda grad att hela gänget till slut diskvalificerades.

Något sådant räknar vi inte med i år. Men säkert lite tjuv-och-rackarspel.

Kampen är hård. Det ska den vara. Det är prestige. Varje poäng räknas och kan ha avgörande betydelse för utgången. För svenskarna gäller det att besegra ”sin finländare”. För finländarna är det gäller det att besegra ”sin svensk”. 

Då och då blir det trippel svenskt. Eller trippelt finskt. Då blir det bejublade ärevarv. Sånt som skapar minnen för livet för de aktiva. Och för publiken.

Ungdomskampens betydelse 

Att Finnkampen är viktig för intresset för friidrott i de båda grannländerna och för de båda nationernas friidrottsförbund är sen gammalt. 

Men det är inte lika ofta som media pratar om den enskilde aktives vinkel och hur Finnkampen fungerar som en slags institution genom hela karriären. 

Ta bara Ungdomsfinnkampen som exempel. Den är för många unga aktiva den första kontakten med landslaget; den första gången man får vara med i ett större sammanhang och dra på sig landslagströjan. Jag brukar själv skryta med att jag var med i Helsingfors 1980. Visserligen bara som reserv i ungdomslandslaget, men ändå. Det var stort! Och ett minne för livet.

Ungdomsfinnkampen är på många sätt en lysande förberedelse för att förhoppningsvis ta nästa steg till ungdoms- och juniormästerskap. Alla kommer inte dit, men många gör det. Och genom Ungdomsfinnkampen blir fler svenska friidrottsungdomar – och ja, finska med för all del – förberedda på hur det kan vara att tävla på en högre nivå. 

Ett fullsatt Stadion

Sen tar några steget upp till seniorlandslaget. För även om Ungdomsfinnkampen lockar en hel del publik är det när löparna, hopparna och kastarna för första gången tar en plats i seniorlandslaget som de möter den stora publiken. 

Jag möter ofta gamla friidrottare som lyriskt berättar om när de var med i blågult på ett fullsatt Stockholms stadion, Olympiastadion i Helsingfors eller de magiska åren i början av 2000-talet när Finnkampen lockade storpublik till Ullevi i Göteborg. År 2004 var det 51 000 åskådare på plats! 

Finnkampen är en institution som breddar vår elit, som får fler att satsa, som förlänger karriärer och som ger minnen för livet för både åskådare, publik och funktionärer. 

Om två år fyller världens äldsta friidrottslandskamp 100 år. Men först fyller vi Stadion i helgen. För det är här, på plats, som du får den riktigt stora upplevelsen.  

JanneÅkerblom