I slutet av 80- och början på 90-talet stod svensk badmintons stjärna högt på himlen – mycket tack vare Christine Gandrup, då Magnusson, men också namn som Lim Qio Qing och Jens Olsson.

Flydde undan Idi Amin

Två EM-guld individuellt, VM brons i singel och ett VM-silver i dubbel, i par med Maria Bengtsson, samt rankad världsetta i dubbel tillsammans med kinesiskan Lim Qia Qing och femma i singel.

Det är höjdpunkterna i en fantastisk karriär som faktiskt började i Kenya. Christine och mamma Viktoria hade flytt undan Idi Amins galenskaper i Uganda och mellanlandade i Kenya. En dag kom mamman hem från en badmintonkorptävling med en korg full av frukt som hon hade vunnit.

- Korgen var väldigt vacker och då bestämde jag mig: En sådan där vill jag också vinna en dag! Där vaknade intresset för badminton, säger Christine Gandrup till Idrottens Affärer och ler åt minnet.

Väl i Sverige slog sig familjen ned i Täby, strax norr om Stockholm. 10-åriga Christine sökte upp Täby Badmintonklubb. Där fick hon för första gången strukturerad träning under Dan Anderssons ledning.

Avancerade snabbt

- Han har betytt mycket för mig och min karriär. Täby hade, och har fortfarande, en stor ungdomsverksamhet och vi var i hallen all ledig tid.  Det var lite som en ungdomsgård.

Snabba och explosiva Christine avancerade snabbt och fick möta allt tuffare motstånd, inte sällan killar, på träningarna. 16 år ung debuterade hon i landslaget.

Sedan kom framgångarna, slag i slag. Två OS hann det också bli, Barcelona 1992 och Atlanta 1996. Efter Atlanta började tankarna på att sluta att ta form, vid 31 års ålder.

Ville ha barn

- Mitt mål var att bli bäst i världen individuellt. När jag märkte att jag inte utvecklades i den takt jag ville började tankarna på ett liv efter idrotten att ta form. Och så ville jag ha barn, det började bli dags.

- Min första känsla var panik! Hjälp, vad ska jag göra nu? Jag hade bara gått ett år i gymnasiet. Räddningen var nog att jag fick ett år att mentalt ställa in mig på att sluta.

Från att ha tränat elva pass i veckan och rest jorden runt ena året, blev hon gravid och födde hennes och makens – numera före detta makens - badmintonspelaren Max Gandrups första barn, Tanja, hösten 1997.

Omställningen tog tid. Två år senare föddes barn nummer två, sonen Kevin.

Läskigt att bli en ”Svensson”

- Jag var hemma med barnen ett par år innan jag började jobba. Eftersom jag hade varit upptagen av barnen kändes det lite ”läskigt” att bli en vanlig ”Svensson”. Jag som inte varit hemma tre veckor i streck under min karriär!

- Det är viktigt att dina idrottsliga resultat inte blir din identitet.  När du slutar idrotta och inte längre har resultaten att luta dig mot, finns risken att du inte vet vem du är och att du tappar känslan att du faktiskt duger som du är. 

Christine Gandrup har alltid varit intresserad av mode och inredning, så första jobbet blev på Polarn O. Pyret, därefter Nordiska Hem.

Kosmetika världen över

Ett IT-företag hann det bli också innan hon hamnade där hon är i dag, Oriflame Cosmetics. Ett svenskt kosmetikaföretag inom direktförsäljning, startat av bröderna af Jochnick, Jonas och Robert, med verksamhet över hela världen. Konceptet är att all försäljning sker via konsuler eller på hemsidan. Något som varit framgångsrikt, bland annat i Ryssland och Ukraina.

- Jag jobbar som säljkoordinator med bland annat support till våra konsulenter, samt bokar och driver olika event.  Vi lanserar en ny produktkatalog var tredje vecka, så det är alltid något på gång, säger Christine som trivs bra på kontoret i Stockholm, där över 400 anställda med 30 olika nationaliteter arbetar.

Förutom jobbet är det idag barnens aktiviteter som upptar det mesta av Christine tid och hon är glad om hon hinner träna på egen hand 3-4 gånger i veckan. Tanja spelar golf och Kevin fotboll. Ingen tränar badminton, vilket Christine tycker är skönt ”för då slipper de bli jämförda med mig”.

Kamp om pengar

Nyligen invald i Svenska Badmintonförbundets styrelse får hon chansen att påverka utvecklingen av svensk badminton.

- När jag var spelare tyckte jag att styrelsen borde och kunde göra mer för oss elitspelare. Nu inser jag att styrelsen skall tillgodose flera områden. Det är ständigt en kamp om resurser. Jag hoppas kunna tillföra ett spelarperspektiv och se till att svensk badminton syns mer.

Blir det en svensk comeback i världstoppen?

- Jag hoppas det. Vi har många unga, lovande talanger. Men det gäller att förstå hur mycket träning som verkligen krävs. Det handlar mycket om inställning. Det finns ingen genväg!

Med i Mästarnas Mästare

När det gäller att få svensk badminton att synas mer drar Christine Gandrup sitt strå till stacken. I vår får vi se henne i SVT:s Mästarnas Mästare.

- Jag tackade ”Ja” direkt för att jag gillar det här programkonceptet. Det var roligt att få träffa andra idrottstjejer och idrottskillar och höra deras story, allt från Mikael Appelgren, som fortfarande spelar, till Jesper Blomqvists, som tvingades sluta på grund av en skada. Och så var det kul att träffa Anna Lindberg igen. Henne träffade jag första, och senaste, gången i Atlanta. Då var hon bara 14 år. Nu är hon en fullvuxen kvinna, och mamma dessutom.

Deltagarna är belagda med munkavle innan programserien startar, så någon story från inspelningen får vi inte höra från Christine Gandrup, mer än att ”det var en superrolig upplevelse”.

Golfen utmanar henne

Den som spanar efter Christine Gandrup i Stockholms badmintonhallar blir besviken. Det är ute på golfbanan man hittar henne numera, med 7,2 i hcp.

- När jag lagt av letade jag efter en idrott som kunde utmana mig, där jag kunde bli bättre och bättre. Där är golfen perfekt, men usch så frustrerande. Tur jag inte har den som levebröd! Utbrister Christine Gandrup som dock hunnit med en hole-in-one, på Kyssinge Golfklubb, några mil norr om Stockholm.

Ty tävlingsinstinkten, den finns kvar hos flickan som flydde undan Idi Amins mördarpatruller och slog en hel badmintonvärld med häpnad.

I dag jobbar Christine Gandrup centralt i Stockholm och trivs med sitt nya liv.