Jag vill avsluta analysen av den svenska idrotts- och fotbollsmodellen på ett något mer spekulativt plan. I slutändan menar jag att oviljan att kommersialisera den svenska fotbollen till stora delar bör sökas på en mentalitetsnivå. Till syvende och sist verkar det vara frågan om en svagare – eller åtminstone annorlunda uttryckt – nationalism i Sverige än i Norge och Danmark (och många andra länder). Allt sedan Gustav Sundbärgs bok Det svenska folklynnet kom ut 1911 har det påpekats att svenskar har en svag nationalkänsla. Den nationalism som finns kopplas gärna till sådant som den svenska naturen och välfärdssystemet. Öppenheten utgör annars normen. Att vara internationalist har närmast kommit att höra till svenskheten, precis som etnologen Orvar Löfgren framhåller i den numera klassiska studien Försvenskningen av Sverige. Att hålla på en klubb som FC Barcelona eller Manchester United ses med andra ord som upplyst och sofistikerat.

Inom idrotten har den internationella utblicken lett till att Sverige gärna strävat efter att få arrangera stora evenemang. Genom att vara den goda arrangören har nationalismen verkat i det internationellas tjänst. Sverige framstod under 1900-talet som det moderna landet – som konstigt nog kan sägas ha hållit fast vid en numera omodern idrottsmodell. Följaktligen har globaliseringen i det stora hela kraftfullt bejakats. Det är som litteraturvetaren Göran Hägg påpekar i sin stora bok om Svenskhetens historia att ”vi hittills visat ytterst litet intresse för språkliga och kulturella skyddsåtgärder”. Ett tecken på globaliseringens kraft är att det svenska matbordet blivit alltmer utländskt efter Sveriges inträde i EU. Trots allt tal om det närodlades förtjänster beräknas 45 procent av allt som äts i Sverige vara producerat i andra länder. Motsvarande siffra skulle ha legat på 25 procent 1995. Matforskaren Richard Tellström konstaterar att svensk matkultur historiskt sett mer handlat om näringsvärde och kvantitet - om att få mat på bordet - än om smak, kvalitet eller lokal och regional identitet.  

Förvisso har ett nyvaknat intresse för lokal och regional mat kunnat märkas i Sverige under senare år – det räcker med att läsa den senaste White Guide över Sveriges bästa restauranger för att inse det – men lika tydligt är att trenden mest gäller de allra dyraste etablissemangen. På mer folklig nivå dominerar pizzan våra städer och mindre orter.

Överhuvudtaget dyrkar vi gärna andra länders lokala miljöer, så även andra fotbollskulturer som ofta, märkligt nog, hyllas utan att några moraliska perspektiv läggs på hur verksamheten där bedrivs. Effekten har blivit att globaliseringen utan några egentliga debatter fått slå sönder både stora delar av den svenska industrin och den svenska lagsporten på klubbnivå. Visst har Sverige uppskattat sina idrottsliga framgångar, men politiskt har inte mycket gjorts för att värna om de stora lagsporter som i andra länder tillmäts sådan vikt för att skapa olika slags lokala och regionala gemenskaper. Individuell idrott går i stort sett att bedriva framgångsrikt, utan några större politiska ställningstaganden. Lagidrott går däremot inte sedan globaliseringen och Bosmandomen. Vi har summa summarum fått en situation där ett rikt land som Sverige kontinuerligt åderlåts på talang i alla stora lagsporter. Nästan alla hel- och halvstjärnor lämnar landet (om de har möjlighet) i sporter som herrfotboll, herr- och damhandboll och herrishockey. Den tidigare så profilstarka damfotbollen fick problem med spelarflykt när en amerikansk liga startade häromåret och för några år sedan drog hela herrbandyeliten till Ryssland. Nu gick strömmarna tillbaka hit när ekonomin började kärva i de amerikanska och ryska klubbarna. Detta hindrar inte att en ”brain-drain” (eller kanske snarare ”brawn-drain) lär intensifieras i damfotboll, herrbandy och herrishockey så fort de amerikanska och ryska klubbarna fått bättre ordning på sin verksamhet. Att ingen egentlig debatt åtföljt talangdräneringen är anmärkningsvärt. Vad skulle hända om alla de skickligaste läkarna eller kulturarbetarna hela tiden försvann och enbart verkade i andra, och ofta mindre, länder?

Visserligen är svenskar generellt sett säkert ovanligt öppna till att resa och flytta utomlands. Det är en aspekt av vår (post)modernitet. På liknande vis tycks det alldeles självklart för många att man bör flytta inom Sverige från mindre orter till större städer. Att vara rörlig likställs med dynamik. Inte desto mindre har Sverige inom både företagspolitiken och fotbollen skapat skattesystem vilka omöjliggjort konkurrens med utlandet på lika villkor. Nationalekonomen Lars Jonung summerar antologin Vem skall äga Sverige? med orden: ”Skattesystemet bidrar till att driva över ägandet till utlandet, inte bara av svenska börsföretag utan även av icke-börsnoterade företag, kommersiella fastigheter, hus, gårdar och andra typer av tillgångar.”Till de sistnämnda skulle man kunna inrangera elitidrottsutövare. Skattesystemet ger fördelar till utländskt ägande genom att beskattningen på aktier är runt den dubbla för en svensk jämfört med människor i andra EU-länder. Vi har påskyndat, rentav nästan uppmuntrat, utflyttningen av svenska företag och svenska fotbollsspelare i en märklig politik som skulle kunna rubriceras som anti-nationalistisk. Dagens företagsledare tycks många gånger nästan helt sakna den känsla för lokalsamhället (eller nationen) som fanns förr i tiden, inte minst hos brukspatroner. Troligt är att deras motvilja mot socialdemokratins långvariga hegemoni bidragit till detta. Dagens sportjournalister närmast tävlar i att hitta spelare som de anser vara för bra för allsvenskan och som i princip uppmanas att bege sig utomlands illa kvickt. Uppfattningen tycks vara att detta är bra för landslaget – på så vis finns en slags nationalistisk hållning hos journalisterna – men frågan är varför tanken om en stark inhemsk klubblagsidrott just i Sverige väger så lätt? Det borde väl öka folks livskvalitet mer att vecka ut och vecka in på hemmaplan kunna se och uppleva bra fotboll, ibland mot internationellt toppmotstånd, än att endast vänta på de stora landslagsturneringar dit Sverige i absolut bästa fall kvalificerar sig vartannat år.

Det intressanta är alltså att samma dramatiska utvecklingsförlopp som inom fotbollen kunnat märkas inom svenskt företagande. I många länder har regeringarna försökt främja inhemskt ägande. Så icke i Sverige. Nationalekonomerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson förmodar att det utländska ägandet rentav ökat snabbare i Sverige än i något annat land och detta har skett utan att någon större debatt förts i frågan.

Mellan 1989 och 2001 steg andelen utlandsägande i de svenska börsföretagen från 7 till 43 procent. Några påtagliga aspekter av denna utveckling är de många uppköpen av svenska företag, fusionerna mellan svenska och utländska företag, samt flytten av huvudkontor och ledningsfunktioner från Sverige till utlandet.

För att börja runda av denna analys säger det alltså sig själv att det varit svårt att locka stora sponsorer till svensk klubbfotboll när det: (1) aldrig uppmuntrats på grund av amatörismens tunga historiska inflytande (2) företagen i hög utsträckning är exportinriktade och alltmer förlorar i svenskt ägande (3) en skattepolitik bedrivits som försvårat uppbyggnaden av privata förmögenheter, vilka kunnat satsas på idrotten.

Utöver detta ska läggas att politikerna byggt upp ett skattesystem på idrottens område som gjort det hart när omöjligt att konkurrera mot andra länder. Vi har skapat en idrottsrörelse som är mycket duktig på att få fram talanger åt andra länders ligor. Inte nog med att Sverige rent allmänt har höga inkomstskatter – vi har heller inget gjort för att förbättra villkoren för idrottsutövarna.  Medan ett land som Danmark (och tidigare även Norge) byggt upp sin starka liga med hjälp av ett skattesystem som lockat utländska spelare till landet – inte minst svenskar – har Sverige inte gjort något för att ändra på förhållandena. Länder som Danmark och Holland har ansetts bedriva en ”illojal skattekonkurrens” även i syfte att behålla och dra till sig huvudkontor och företag. Danmark införde en tolkning av sin så kallade forskarordning (från 1992) på så vis att även fotbollsspelare kom att räknas dit. En liknande tolkning låter sig inte göras i Sverige. Ja, den svenska så kallade expertskatten verkar inte ens fylla sitt syfte att locka utländsk spetskompetens inom forskning och industri till Sverige. Det har inte hjälpt att en svensk jurist anmälde Danmarks förfarande inom fotbollen till EU-kommissionen. Man godkände Danmarks upplägg trots att vissa former av skattekonkurrens är förbjudna. Nyligen ändrade man i Danmark på villkoren så att expertskatten kunde nyttjas i fem år i stället för tre år, men i gengäld höjdes då skattesatsen från 25 till 33 procent (ett förhållande som ytterligare försämrar konkurrenskraften för inhemska danska spelare). Att Danmark dessutom har lägre sociala avgifter innebar att en svensk klubb behövt betala nästan dubbelt så hög lön för att kunna erbjuda en spelare likvärdiga villkor.

I Sverige fanns (sedan 1993) endast en sex månaders artistskatt på 15 procent (vilken knappt kunnat användas inom herrfotbollen på grund av den korta tiden). Denna artistskatt försämrades ordentligt nyligen genom att sociala avgifter (på drygt 31 procent) infördes på ersättningssumman. Detta gällde även den så kallade sign-on bonusen, ofta på miljonbelopp, som klubbar fått till vana att betala spelarna för att signera kontrakt. Till råga på allt drevs igenom att moms på 25 procent ska betalas på alla utländska spelarköp.

Med andra ord har Sverige skapat en lagstiftning som omöjliggör någon slags konkurrens på lika villkor. Faktum är att många länder tillämpar liberala skatteregler för fotbollsspelare för att gynna standarden på sina inhemska ligor. Enligt en uträkning från 2006 verkar Sverige sammantaget ha sämst skattevillkor i hela Europa för inhemska och utländska fotbollsspelare. I Sydsvenskan stod 2009 att läsa att Spanien skulle ha Europas lägsta skatter för fotbollsspelare med sina 24 procent. Sedan Bosmandomen infördes 1995 och alltfler utländska spelare kommit att tillåtas i Europas fotbollsklubbar har de olika ländernas skattevillkor blivit det viktigaste konkurrensmedlet framför andra (liksom en skattekonkurrens mellan länder numera även existerar utanför fotbollens område för att exempelvis locka till sig spetskompetens och huvudkontor). I Sverige har denna sentida utveckling helt negligerats, trots att kommunerna under senare år börjat satsa stora pengar på arenaprojekt, allt med tanken att ”sätta staden på kartan”, en tanke som inom sportens område alltså knappast låter sig realiseras med nuvarande skattepolitik. Det ska sägas att en viss opposition mot den förda skattepolitiken kunnat noteras. Vänsterpartisten Lars Ohly har till exempel uttalat att han vill sänka inkomstskatten för fotbollsspelare. Sveriges nye förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, med erfarenheter från såväl Danmark som Norge, nöjer sig inte med det utan vill även ta bort den så kallade 51-procentsregeln. Likafullt verkar ingen förändring vara på gång inom en nära framtid.

Att Sverige snarast kontinuerligt försämrat villkoren när andra förbättrat dessa är säkerligen huvudskälet till att synergieffekterna i de svenska klubbarnas nätverk kommit av sig. När toppspelarna hela tiden lämnar landet som om det vore en naturlag, ter det sig alltmer hopplöst att försöka mobilisera runt klubbarna. Sveriges skattepolitik inom och utom idrottens sfär har därigenom kommit att motverka skapandet av starka lokala och regionala identiteter. Det lokala perspektivet är i grunden starkt i Sverige, om än inte alltid så tydligt artikulerat som i många andra länder. Det fortsatta behovet av en lokal identitet och förankring framgår på många vis. Ta bara alla de böcker om lokalhistoria som finns i våra bokhandlar eller den uppsjö av deckare som skrivs med tydligt fokus på olika platser i Sverige. Men det lokala och regionala har länge hållits kort av ett nationellt och centralistiskt perspektiv som under senare år alltmer övergått till att värna om en mer ohämmad globalisering.

Startpunkten för att ändra på den rådande situationen i svensk klubbfotboll är att helt enkelt ta den på större allvar. Och detta görs lämpligen genom en seriösare och bredare debatt runt fotbollen. Min förhoppning är att denna bok kan bidra till en sådan. I slutändan finns goda möjligheter att upprätthålla en identitetsskapande, vital och slagkraftig lokal fotbollskultur. En sådan skulle ha förmågan att stå emot den globalisering, som annars riskerar att rikta allt intresse mot den internationella storfotbollen. På så vis skulle även svensk klubbfotboll kunna bli en del av den allt viktigare europeiska kulturgemenskap som de internationella klubbmatcherna under 2000-talet kommit att utgöra. Denna gemenskap kan vi i nuläget dessvärre knappast ens sägas vara delaktiga i – därtill har våra inhemska klubbar varit allt för svaga. De senaste årtiondenas svenska klubbfotboll skulle rentav kunna beskrivas som en glokaliseringsprocess präglad av en sorts passivt, men misslyckat, EU-motstånd. Det paradoxala är att Sverige kommit att försvara en lokal idrottsmodell som inte kunnat konkurrera på ett globalt plan, alltmedan landet i stort rusat in i globaliseringens värld med sådan fart att de lokala sammanhangen riskerar att gå förlorade. Av någon anledning är det just idrotten som fått representera resterna av det annars kraftigt nedmonterade Folkhemmet. Den anrika kulturinstitutionen allsvenskan förtjänar ett bättre öde än så.

Torbjörn Andersson