Utvecklingen har gått med blixtrande fart. Och för den skribent som vill profilera sig, vara stjärna, ständigt bli läst, finns det, som Magnus Alselind, 46, Expressens redaktionschef för nyheter och sport, säger: ”För den personen finns ingen ledighet”.

Leva med sitt jobb

- Den som vill vara bäst måste hela tiden följa med vad som händer och leva med sitt jobb, fortsätter Alselind.

Men ändå är det som Dagens Nyheters rutinerade stjärnreporter Jens Littorin, 59, ”Årets sportjournalist” redan 2004, säger om den snabba utvecklingen:

- Hantverket är detsamma även om tekniken har förändrats.

Många kan skriva men alla kan inte skriva bra. Jens Littorin, som började på DN 1989, kan, liksom Olof Lundh, Expressens Daniel Kristoffersson och Noah Bachner, Aftonbladets Simon Bank och Erik Niva, Henrik Skiöld på TT, _Arbetarbladets ”Stisse” Åberg,och förstås kvinnornas intåg med Petra Thorén,Jennifer Wegerup, Johanna Frändén i spetsen. .

- Förlåt om jag glömt några. De kan berätta som berör. Så gott som alltid under tidspress, med adrenalinet fullt påslaget. Lämningstiderna, deadlines, blir allt snävare, tekniken måste fungera, denna teknik som alltid finns som ett orosmoln när man sitter ensam på ett hotellrum långt hemifrån.

Dagens sportjournalist måste vara snabb i huvudet och fingrarna, även i benen. Många liveskriver matcher. När slutsignalen går, trycker de på send.  Sen iväg på presskonferensen. Ny text till webben. Därpå tillbaka till ledare och spelare. Fanns det en vinkel, något nytt, var det något jag missade? Ny text. Till webben. Sen till slut, när huvudet snurrar av intryckt och uttalanden, kan det vara dags för en artikel till papperstidningen. Hur många hann tänka efter, blev det genomtänkt? Det enda det enda som inte fanns var – tid.

Så var det - förr

Så är det när matcher eller andra evenemang avgörs när det är bråttom. Vardagen innehåller jobb på hemmaplan – också. Sajten på nätet ska hela tiden uppdateras. Vem hinner först med nyheten? En kvällstidning eller någon annan sajt? Där är kampen mer intensiv än någonsin.

Plats finns också på webben, senare i papperstidningen, för förklarande, djupgående text.  Läsarna  kräver analyser.  Läsaren vill vända sig till den skribent som personen kan lita på. Har den personen en bra förklaring förutom nyheten?

Att kunna bevara en nyhet i papperstidningen är i dag en omöjlighet. Det gick förr. Expressen och Aftonbladet hade en överenskommelse, när gammelmedia var gammelmedia, att byta tidningar med varandra när första upplagan var tryckt, vid 8-tiden på morgonen. Expressen klurade ut att skicka de första tidningarna till Aftonbladet – utan den stora nyheten. 

På den tiden kunde man göra ett rullbyte – de vill säga att stoppa pressarna och lägga in senaste nytt till senare upplagor i Storstockholm – och på så sätt få med de allra senaste. Det fungerade ett tag innan Aftonbladet kom på lurendrejeriet. Kanske gjorde de samma sak?

Bra betalt, egentligen?

Får dagens sportjournalister, med stjärnstatus, bra betalt?

- De allra bästa tjänar mycket mer än gårdagens sportjournalister men utslaget per timme, räknat med den tid de lägger ner, kanske det inte är så fantastiskt bra, säger Magnus Alselind.

Kvalitén då, faktakontrollen, när allt ska gå så fort? Klart att det kan slira lite ibland men lägstanivån på dagens sportjournalister är högre än gårdagens. Kraven och tempot är högre. Dagens sportjournalist måste ha många bollar i luften, ursäkta klyschan. Forna tiders matchreferat finns inte längre. Du ska kunna mer om allt – ekonomi, doping, huliganer, matchfixning, medicin, fysiologi, psykologi, kunna ta bilder, göra filmer, vara din egen bildredaktör med mera. Plus att känna till dåtid. Dagens krav är höga.  

Vi backar. Kirunafödde Magnus Alselind var med på blytiden. Via Gefle Dagblad, Nya Norrland och VLT kom han till Expressen 1997. Han har varit sportreporter, sportchef, korre i New York och London. Redaktionschef sedan 2007.

Han anser att sporten varit banbrytande i mediebranschen och efterlyser fler sportjournalister som borde få utmärkelsen Stora journalistpriset. Lasse Granqvist fick det 2013. Min gamla arbetskamrat Lennart ”Lente” Eriksson, som följde Björn Borg i alla år, har också fått utmärkelsen men då handlade det inte om sport. ”Lente” har också utsetts till ”Årets sportjournalist”, vad jag vet den ende som kan skryta med två titlar. Välförtjänt.

Sportjournalistik ansågs förr som något mindre ”fint”. Idag är det inte så. Många ambitiösa skribenter har ändrat på det. sportjournalisterna Fleraborde i högre grad vara med om att slåss om det prestigefyllda Stora journalistpriset.

"Med integritet och stilistisk säkerhet"

Vi nämnde att etermediejournalisten Lasse Granqvist fick priset 2013. Men Åke Stolt, numera uppskattad krönikör på Idrottens Affärer, fick priset redan 1990 med motiveringen ”Med integritet och stilistisk säkerhet satt in idrotten i samhällsdebatten”. Han var den förste skrivande sportjournalist som tilldelats Stora Journalistpriset.

Stolt var då sportchef och krönikör på Sydsvenska Dagbladet. 1990 var Stora Journalistpriset än mer eftertraktat än idag. 1990 delades det bara ut tre priser - till en skrivande journalist, ett för radio och ett för TV.

Åke Stolt fick inte priset för lång och trogen tjänst. Stolt fortsatte resa världen runt med sin vassa och välformulerade penna. fram till 2007. Han skrev om 15 olympiska spel, tio friidrotts-VM och åtta fotbolls-VM bland annat. Dessutom är han en flitig bokskrivare. I somras gav han ut sin elfte bok, Blomstermålaren.

Titeln anspelar på bolltrollaren Roger Magnussons resa från Blomstermåla via Åtvidaberg, Turin (Juventus) och Köln till Marseille men boken innehåller också personliga möten med Pelé, Maradona, Beckenbauer, Johan Cruyff, Lennart Johansson, Joao Havelange, Åby-Ericson, Gunnar Nordahl, Putte Kock, Zlatan med flera.

Då dög Tandyn

Dagens sportjournalister måste behärska tekniken, vilket inte ärdet lättaste. Jag vågar påstå att de flesta journalister är otekniska, jag kan bara gå till mig själv. Jens Littorin har en liten berättelse när det gäller teknik. DN hade utrustat redaktörerna med nya datorer inför OS i Atlanta 1996. Före datorerna använde vi Tandy. Det var en dator med tillhörande muff där man lade telefonen, knappade in programmet på datorn och sände. I bästa fall. Tandyn/muffen var mycket känslig. Det räckte att någon kom in i rummet när man sände, stampade hårt i golvet så bröts linjen. Bara att börja om igen.

Rutinerade Stellan Kvärre packade förutom sin nya dator med sig Tandyn till Atlanta. Det blev hans och kollegornas räddning första dagen...

Den traditionella krönikören finns knappt. Undantag i riksmedia: Johan Esk, DN och Anders Lindblad, SvD.  Synd tycker en del. Det kan kanske kallas som gammelmedia men Ulf Niklasson, Göteborgs-Posten och tidigare nämnde Jens Littorin anser att man inte ska negligera gammelmedia.

- Man ska inte hugga på det som är gammalt. Papperstidningen på DN har mer medvind nu än för tio år sedan, säger Littorin.

GP-Niklasson optimist

Han liksom Niklasson jobbar på tidningar som har rätt vind (ursäkta tjatet om vind men vi är i Göteborg!) i ryggen. Ulf Niklasson, 51, var reporter och sportchef på GP i 19 år. Sedan 2020 är han administrativ redaktionschef på tidningen.

-  Jag tror att det helt klart finns en framtid för papperstidningen. Den fyller fortfarande en väldigt viktig funktion och håller hög kvalité. Vi ser positiva tecken i många målgrupper, inte minst i den yngre publiken som bland annat väljer att weekendprenumerera på den.

GP-sporten har tolv medarbetare som ska täcka stadens och kranskommunernas 29 elitlag. Ingen lätt uppgift.

- Vi tog tag i den digitala delen väldigt tidigt och försöker utnyttja alla de möjligheter det innebär. Bland annat har sportredaktionen tre medarbetare som arbetar med webb-tv med fokus på livematcher och där den lokala breddidrotten är i ett naturligt fokus.

Ulf Niklasson gläder sig över att redaktionen som helhet och sporten i synnerhet fått ökade resurser de senaste åren och att satsningen fortsätter. Inte minst är detta viktigt då DN etablerat sig med sex personer i stan 2019.

- Vi har stor respekt för DN och varje dag måste vi producera en journalistik som håller väldigt hög kvalité. Inom sporten vet vi såklart att Jens Littorin är en väldigt duktig och erfaren som dessutom har en förmåga att sätta in sporten i ett samhällsperspektiv. Det innebär ju att vi måste sträva efter att bli ännu bättre och ge göteborgarna en ännu mer kvalitativ sportjournalistik i alla våra kanaler”.

 Littorin är DN:s sportansvarige i Göteborg men utnyttjas också som allmän reporter. Han tvingades avbryta semestern 2011 när terroristen Anders Breivik löpte amok i Oslo och på Utöya (”Jag blev kvar i Oslo en månad”). Jens bevakar matcher men har mer gjort sig känd som en grävande reporter i sportens värld, också internationellt. 

Han är sedan över 20 år medlem i den danska nätverket Play the Game, som lyfter kontroversiella frågor om doping och korruption i samtal med forskare, politiker och idrottsorganisationer. Littorin var med om att dra ned byxorna på internationella friidrottsförbundets ordförande Lamine Diack som i 15 års tid fick stora summor för att gömma positiva dopingprov. Stormyglaren Diack var ett exempel på vad granskande journalistik kan åstadkomma. 

Bok om matchfixning

2018 gav Littorin tillsammans med Magnus Svenungsson ut boken Matchfixarna – hotet mot nationalsporten. Den boken öppnade ögonen på Svenska fotbollförbundet, myndigheterna och allmänheten. Matchfixningen i Sverige var mycket större än vad många hade en aning om.

- Det finns många stenar att lyfta på när det gäller korruption inom sporten liksom matchfixning. Jag tycker att det är viktigare att skriva om fusk än rekord. Men en sak bär jag mig med sen många år: ”Tänk om det är tvärtom”, säger Littorin.

Ja, det är många sportjournalister genom åren som tvingats lära sig att myntet har två sidor.

När Jens började på DN tyckte han att sportjournalistiken hade ett romantiskt skimmer över sig. Romantiken har försvunnit. Men sportens värld fortsätter att fascinera miljoner människor. 

Göran Söderlund