Det anrika ishockeylaget Björklöven har ansökt om konkurs då rekonstruktionen misslyckades. Det är bolaget Björklöven där elitlaget låg som har ansökt om konkurs. Den ideella föreningen som sköter junioridrott finns kvar.

Det är vare sig den första eller sista konkursen inom idrotten och en konkurs är egentligen ingenting negativt. Det är marknadsekonomins förnämliga sätt att rensa ur de långsammaste djuren ur flocken för att ge de snabbare djuren bättre förutsättning.

Orealistiska intäkter

Mängden företag som gått i konkurs är säkert mer än tio procent av mängden företag som startats. Det är också något positivt enligt devisen ”Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Det är grunden till ett entreprenörssamhälle och ses i USA som en positiv erfarenhet.

Vad är då orsaken till en konkurs frågar sig vän av ordning. Det enkla svaret är dålig ledning. Felaktiga beslut leder till att man inte kan betala sina räkningar. Så enkelt är det. I Björklövens fall har man budgeterat med för orealistiska intäkter för att få budgeten att gå ihop.

I näringslivet kan girighet, bedrägeri såväl som omvärldshändelser man inte kunnat förutspå (jämför risken för att SAS går omkull om flyget stängs för länge på grund av vulkanen) vara tillkommande orsaker.

Inte girighet, däremot naivitet

I Föreningssverige finns det också en tillkommande vanlig orsak även om svaret alltid är dålig ledning. Det är naiviteten. Man drivs inte av girighet då föreningen saknar möjlighet att berika sina ägare men man drivs av emotionella skäl som att vilja gå upp i Elitserien och det mest naiva, tron att en förening inte har samma skyldigheter som ett företag när det gäller skatter, personal, leverantörer och så vidare.

Det som då bör tilläggas är att en konkurs i en idrottsförening också är ett bevis på fusk fullt jämförbart med doping, knappar i värjan, grisfösare och annat fusk som förekommit. Någon har förbättrat sina möjligheter att vinna genom att ta på sig kostnader man inte har täckning för.

Fair Play handlar inte bara om att som Wilander vägra gå med på att motståndarens boll var ute. Fair play i dagens idrottsvärld handlar väldigt mycket om att inte ekonomidopa sig, d.v.s. skaffa sig fördelar som den skötsamma föreningen inte gör som dessutom leder till att andra får betala för att man själv inte kan.

Det här är också doping

Idrotten är en affär, en industri och en stor skattebetalare snarare än bidragsmottagare men sportslighet handlar om att alla följer samma regelverk, betalar samma skatter och inte gör av med pengar man inte har för att vinna en serie.

Det krävs ökad kompetens på ekonomiområdet i föreningarna såväl som en värdegrund där ekonomidoping är lika mycket fusk som anabola.

Låt nu bara inte ryktena vara sanna att det finns fog för en elak konkursförvaltare att göra styrelsen personligt ansvarig som för Västerås hockey för tiotalet år sedan.