Landets kommuner har de senaste åren satsat och satsar 15-20 miljarder i investeringar. Till denna summa kommer årliga driftunderskott på miljardnivå. Det är långt över vad staten kan satsa på infrastruktur. Vi lägger mer pengar på idrottsarenor än på vägar och järnvägar. Det är naturligt om den ordningen ifrågasätts.

I flera fall kan satsningarna jämföras med det olönsammaste som finns, d.v.s. operahus med subventioner på ca 2 000 kronor per såld biljett. Skillnaden är att vi inte har byggt ett per hundra operahus i Sverige.

På SKL:s mässa i Göteborg den här veckan medverkade jag på ett seminarium om kommuner och arenor.

Kan ingen räkna i förväg?

Första frågan är hur problemet definieras. Idag bygger och finansierar kommuner arenor utifrån idrottens behov, inte medborgarnas behov.

Det görs heller inga egentliga analyser om arenans möjligheter att fungera ekonomiskt. Det är lite trist då det inte är någon raketforskning som krävs.

Det är så här - en modern arena måste kunna nå 60 event per år med +75 procent beläggning för att gå runt. Detta med en genomsnittlig intäkt på ca 150 kronor per såld stol. Det är hög konkurrens om eventen och arenaägarens andel av intäkterna per besökare sjunker trots att biljettpriserna går upp.

Det är naivt att tro på tesen ”If you build it, they will come“ från filmen med Kevin Costner.

Mycket är att kasta pengar i sjön

Den totala peng som finns att nå för elitidrott bedöms vara 0,8 procent av den regionala BNP:n. Liten befolkning och låg regional BNP i kombination med flera lag i området tar inte bara bort möjligheten för sportsliga framgångar. Det slår också ihjäl allt sunt förnuft i att investera i en ny arena.

Vissa typer av arenor är garanterat pengar i sjön. Hit hör exempelvis bandy med orter med liten befolkning och mycket hög kostnad för inomhusarena på grund av planstorlek, samt höga energikostnader i kombination med bara 26 omgångar per år.

13 hemmamatcher med bandyns publiksnitt är en garanterad katastrof för arenaägaren.

Hockeyn är en kontrast

Friidrotten som har extremt få utövare och saknar publik ger samma garantier för att arenan är ett ekonomiskt sänke. Här hamnar den kommunala subventionen per biljettköpare på nivåer som får Operan att framstå som kommersiell.

På andra sidan har vi ishockeyn. Billiga arenor då hockeyrinken inte är så stor, många matcher, hög beläggning och bra snittpriser skapar arenor som går runt och bidrar till lagens idrottsliga framgångar.

Svensk ishockey är i världsklass vilket skapar konkurrenskraft på en global marknad medan fotbollsallsvenskan skall konkurrera med bättre produkter på tv och via resor.

Mer pengar till fotbollsresor än allsvenskan

Omsättningen på fotbollsresor till England, Italien, Spanien överstiger nu biljettomsättningen i Allsvenskan. Ishockeyn utanför storstad har också en mycket stark lokal position.

Karlstad är Färjestad, HV är viktigast i Jönköping och så vidare. Kommunalt stöd som har stöd av 80 procent av befolkningen är alltid politiskt riskfritt.

Ett arenabeslut i en kommun bör då grundas på att man tittat på ovanstående nyckeltal och i nio fall av tio bestämmer sig för att det här är den enda sporten vi kan tillåta på elitnivå. Dvs övriga sporter kan få enkla träningsanläggningar för juniorer, men inte mer.

Att utifrån ett rättviseperspektiv bygga fler arenor slår bara ihjäl alla satsningar och skapar svarta hål i den kommunala pengakistan.

Kommer det krav på en ny eller kraftigt ombyggd arena för att ett lag gått upp en serie är det bara mäta lokal BNP, titta på antalet elitlag i kommunen/regionen och konstatera om det är värt att satsa eller om kommunen skall säga nej.

Undvik det dolda stödet

En annan möjlighet är att förhålla sig till idrottens anläggningsbehov som man gjort till golfen. Här finns anläggningar värda tiotalet miljarder som är finansierade utan en kommunal krona.

Ett elitlag har och kan ha stor påverkan på kommunens varumärke, befolkningens självkänsla, behovet av gemensamma aktiviteter, näringslivets nätverkande med mera.

Det ger goda skäl till att kommunen sponsrar laget på samma villkor som näringslivet, dvs med krav på motprestationer som är bra för kommunen. Bidrag till ungdomsverksamheten är också sunda och bra för samhället.

Det man bör undvika är det dolda stöd som uppstår när kommunen finansierar driften av anläggningar.

Tänk om Mora och Leksand slogs samman...

Idrottens hjärta är ett annat problem. Vem som helst kan utan att räkna komma fram till att Mora och Leksand med gemensam befolkning på 35 000 personer inte kan ha mer än ett elitlag i ishockey.

Den sammanslagningen är dock av emotionella skäl lika trolig som att socialdemokraterna går in i Alliansen. Det idrottsliga hjärtat finns även hos kommunpolitiker och leder tyvärr till emotionella beslut.

Elitidrotten är numera en del av en extremt konkurrensutsatt upplevelseindustri där man konkurrerar om människors fritid med ett växande antal alternativ och minskad mängd fritid samt ökade krav på upplevelse per satsad timme fritid.

Därför är det extremt viktigt för en kommunal arenaägare att klubben har ekonomi och kompetens nog för att attrahera om det skall bli pengar över till arenaägaren.

Alternativet till det här beskrivna rationella synsättet på investeringar i arenor är enkelt. Det är att föredra den modell som gett Grekland dess problem.

Men staten får sina skattintäkter

Sedan bör vi också komma ihåg att de här arenabyggena genererar stora intäkter till staten, kommunernas bidrag till statskassan genom arenabyggen är en icke oväsentlig andel av statens bidrag till kommunerna.

Varje arenabesök genererar energiskatter, källskatter, moms, alkoholskatter, reklamskatter till staten. Väljer vi ett samhällsekonomiskt perspektiv är antalet lönsamma arenor flera gånger större. Ett kommunalt beslut om att stödja statens intäkter bör dock vara medvetet och det är det sällan idag.

Upplevelseindustrin är också växande, sysselsätter fler och efterfrågan på liveevent ökar. Det vore korkat att inte säkra kommunens del av denna tillväxt. Det skall bara göras utifrån rätt förutsättningar.

Bara att räkna, som alltid

Det innebär att oavsett mängden idrottshjärta skall kommunen inte bidra till elitsatsningar som saknar förutsättningar eller till att befintligt elitlag i annan idrott blir av med sina förutsättningar.

Tillkommande mycket viktiga grundprincip är också att idrottens företrädare måste utgå ifrån att nya krav på arenor skall betalas av deras medlemmar, dvs klubbarna.

Om Svenska Fotbollförbundet som federation fattar beslut om nya arenakrav så skall det göras utifrån grunden att man accepterar att ett antal föreningar får avsäga sig sin plats i serien om de inte har råd att själv finansiera ombyggnaden.

Svårare än så är det inte. Elitidrott är kommersiell oavsett om föreningen drivs ideellt eller som bolag.

Kommunens primära uppgift på idrottsområdet är alltid ungdomarna, eliten skall bedömas utifrån ekonomiska grunder.