Ungdomsidrottens betydelse - här finns det hur mycket åsikter som helst. Mening och mål respektive nyttan? Vad tycker du? Foto: Tomas Oneborg, TT Nyheter

Willy Berggren skriver en mycket tänkvärd krönika som ni kan läsa här om hur konstig frågan runt ungdomsidrott har blivit.

Jag tycker lika som Willy i många delar, exempelvis delar vi åsikten att idrotten aldrig kan ha ansvar för barnen, det har föräldrarna för all tid som barnen inte enligt lag skall vara i skolan.

Samhället syn oinitierad

Sen blir det besvärligare för om vi skall försöka utgå från samhällets syn så strider den syn Willy företräder med samhällets.

Samhällets (våra valda politikers) nuvarande syn på idrotten kan i en mycket grov och generaliserad kort sammanfattning beskrivas som följer:

• Elitidrott är inte ett samhällsintresse, politikerna förstår inte ens hur viktig den kommersiella idrotten är som skattebetalare och ser inga fördelar med övrig elitidrott, snarare nackdelar med skador etc.
• Ungdomsintresse är ett samhällsintresse där samhället är den stora bidragsgivaren som möjliggör ungdomsidrotten.
• Medelålders medelklass motionerande är livsviktigt för att klara vårdnotan i framtiden.

Som att spela fotboll - utan mål

Att sedan Lars Ohly och statsministern Fredrik Reinfeldt håller på Djurgården får ses som i sammanhanget ointressant.

Punkt tre ovan kan vi bortse ifrån. Här har folkrörelsekramarna inom RF, primärt de små förbunden, säkerställt att de kommersiella aktörerna sluppit konkurrens genom att RF abdikerat.

Samhällets syn är då uppenbarligen motstridig idrottsrörelsens ideologi. Det ligger i idrottens inneboende väsen att syftet är att vinna. Dåvarande Unga Örnas idéer om fotboll utan mål för att det inte skulle vara så elitistiskt från tiden för min egen ungdom försvann rätt snabbt för att vi tyckte det var pisstråkigt att spela fotboll utan mål.

Så olika syn

Willy har dessutom rätt att idrotten självpåtaget tagit på sig uppdraget att utveckla goda medborgare utan att staten har varit beställare och utan att man tagit betalt för uppdraget.

Politikerna har självfallet tokfel i sin syn på ungdomsidrott.

Den är finansierad av föräldrarna med ett marginellt stöd från staten medan kommunerna som finansiär av idrottsplatserna är livsviktiga och borträknat Stockholm dessutom goda krafter.

Här är konflikten att det samhället vill ha är något helt annorlunda än vad stora delar av de aktiva inom idrottsföreningarna drivs av. De drömmer om vinster i turneringar, nästa Zlatan, OS med mera.

Elit måste finnas

Samhället vill ha aktiva ungdomar som är duktiga i skolan och blir anställningsbara. Det kan idrotten leverera, men uppgiften att leverera många sådana barn är delvis motstridig idén om VM-guld.

Vi får ingen elit utan bredd under ungdomsåren, men det samhället vill betala för är inte att ta fram elit utan att idrotten medverkar till att vi får fler goda skattebetalare.

Sedan är det också enkelt att konstatera att inom idrotten gäller samma som i skolan. Blir det förbjudet för skolan att ge de begåvade eleverna möjligheter att utvecklas utifrån sin potential så får vi ett fattigare samhälle. Får inte idrotten ”elitsatsa”, detta politiskt fula ord, så får vi inga framtida världsstjärnor.

"Kalla en spade för spade"

Vad skall då Idrotten göra blir den uppenbara frågan?

Tja, det finns ett grekiskt talesätt, ca 3 000 år gammalt ”Att kalla en spade för en spade”.

Det vore en bra början.

Överlåtit till kommersiella krafter

Att idrott innebär en satsning på elit måste vara något idrotten både säger och kan stå för. Att samhällets roll här är att beskatta företeelsen är självklart, det får man också acceptera.

Att samhället, om idrotten skall lösa problemen med barnfetma, dåliga skolresultat och för många icke anställningsbara ungdomar, måste betala för det arbetet bör man vara tydlig med. Idrotten kan lösa de här frågorna om samhället så önskar. Idag löser man frågan åt välmående medelklass, dvs de bär kostnaden för att just deras barn skall ha en god framtid.

Att Riksidrottsmötet röstat nej till att RF skall vara en samlande aktör också för den seniora motionsidrotten genom 51-procentbeslutet är lite trist. Här fanns 20-30 miljarder i samhällsnytta genom minskade vårdkostnader att slåss om.

Nu får gymkedjorna och de andra ta hand om den frågan.

Men kära idrottsrörelse, börja kalla en spade för en spade. Tala om vad ni gör, varför ni gör det och var stolta över det ni gör. Vill samhället att ni skall ta på er uppdraget att göra mer, får de också ta fram plånboken.