Nu är utredningen runt ett svenskt OS-arrangemang 2022 ute på remiss. Specialidrottförbunden hade en samling på torsdagen och från många andra håll granskas siffror och uppgifter efter presentationen på Stadion i tisdags. Foto: Erik Mårtensson, TT Nyheter

Nu har vi läst och i de fall det gått försökt kontrollräkna på OS-budgeten. Vänligen försök förstå att huruvida 100 meter fallhöjd ytterligare ska kosta 100 millar eller 4 miljarder är för mig fullständigt omöjligt att bedöma. Men...

Det jag kan bedöma är att oavsett Ångpanneföreningens enorma kunskap på området så kan inte ÅF garantera att någon tar på sig totalentreprenaden till den kostnad som finns i OS-rapporten efter futtiga åtta veckors utredning.

250 miljoner kronor för ansökan är en gigantisk peng, omöjlig att bedöma om den är hög, låg eller realistisk.

Huruvida Sverige har en komparativ nackdel för att vi av moraliska skäl inte använder mutor, inte förser delegater med prostituerade och annat elände kan jag heller inte bedöma. Det vi vet är att Norge då har samma nackdel medan övriga kandidatländer synes ha en fördel. Att IOK är fri från korruption vet vi är en felaktig tanke.

Är TV då som nu?

Det intressanta med en ansökan om OS 2022 är att en mycket stor del av IOK:s intäkter (som är grund för de pengar värdnationen får) bygger på TV-rättigheter. När vi sitter här i oktober 2013 så har jag under året med ett stort antal tunga företrädare för olika idrottare såväl som TV-bolag diskuterat frågorna ”Vad är tv 2018, hur ser affärsmodellen ut, är det samma pengar, är det egenregi eller något man säljer, vad händer med TV-reklamen och så vidare?

Det intressanta är att om vi hade suttit år 2000 hade vi kunnat svara på frågan. Nu kan ingen det. Dvs, risker att förändringar av affärsmodeller och teknikutveckling runt TV-mediet kan påverka hela OS-affären, dvs för både IOK och värdnationen får bedömas som höga.

En mycket stor intäktspost av det rörliga slaget är biljettintäkter. 1,5 miljard är 15 procent av budgeten. Det är 100 olika grenar varav en mycket stor andel är av litet intresse för svenska folket. Om vi då tar snittintäkten per stol från ishockey-VM och ökar den med 50 procent hamnar vi på ca 300 kronor. Då är 1,5 miljarder lika med 5 miljoner biljetter. 16 000 hotellrum á två personer á 14 dagar är under 500 000, lägg generöst till lika många till som hyr i privat boende men väldigt många av de hotellrummen går år till andra än besökare. Kvar är då ca 4 miljoner idrottsrelaterade biljetter att sälja till de som inte behöver boende.

Det är ca fem gånger fler sålda biljetter än vad idrotten i Stockholm säljer på ett år till ett snittpris som är fyra gånger högre än vad Stockholmsidrotten får ut.

Tycks sakna 1 miljard...

Det finns invigning, avslutning, fem-mil, störtlopp, slalom, sprint och 20-30 event till som går att både ta bra betalt för och sälja ut. Det finns också många event som väldigt få är intresserade av. Om man svär i kyrkan och kallar bob för kälkåkning så kan vi konstatera att det är en av många konstiga grenar som inte har ens speciellt många aktiva världen över.

Med ovanstående skrivet, men utan förmåga att bedöma hur den här 1,5 miljarderna är beräknade kan jag konstatera att det låter som det saknas en miljard.

När jag inte skriver på Idrottens Affärer utan försöker bidra till familjens försörjning är en stor del av mitt liv att svara på frågan, hur attraherar vi publik om fem, åtta och tolv år till liveidrott. Det är väldigt mycket utmaning där konkurrensen om människors fritid, deras pengar, digital utveckling, ökade krav på kvalitet och upplevelse på varje satsad fritidstimme och så vidare håller varje arenaoperatör vaken om nätterna.

Att då som Hägglund gör, anta att Vinter-OS är en så vacker flicka att det är kö till allt tror jag är naivt med tanke på hur oroliga och investeringsvilliga alla andra är för att säkra sina framtida intäkter.

Vad blir över?

Sedan har vi kannibaleffekterna. Utifrån den i nationalekonomiska sammanhang inte helt främmande tesen att både tid och pengar är begränsade resurser bör vi anta att ett Vinter-OS i Sverige innebär att all övrig idrott blir av med 50-80 procent av de intäkter som detta gigantiska arrangemang får.

Under tre till fyra år påverkas sponsorintäkter och under OS-året tappar alla andra aktörer biljettintäkter för att gökungen OS äter upp alla resurser. IOK:s affärside är att ta andras pengar om man uttrycker sig elakt.

Den enade idrottsrörelse som skall stå bakom en OS-ansökan lär då bestå av dels de specialförbund som deltar och de specialförbund som inte har några intäkter medan det finns ett gäng av mycket stora och ekonomiskt framgångsrika sporterna som bara har förluster som följd av en OS-ansökan.

Jag är emot, men jag lyssnar

Att SOK och handikappidrotten är för ett Vinter-OS är ganska självklart. RF hamnar i en delikat situation då vinster för den ena sidan är förluster från den andra.

Jag är emot en svensk OS-ansökan för att jag tror (vet alltså inte) att det leder till större skada än nytta för svensk idrott.

Jag är emot en svensk OS-ansökan för att jag vet att det inte är bra för Sverige som land.

Jag är mottaglig för all form av fakta som visar att jag har fel och lovar härmed att göra en formidabel pudel i detta forum när jag är överbevisad.