Paul Myllenberg, klubbdirektör i Ängelholm, tillsammans med lagkapten Björn Westerblad efter matchen i Superettan och beskedet att kommunstyrelsens inte tänker lösa klubbens ekonomiska problem. Foto: Rickard Nilsson, TT

Agerar man på en kommersiell marknad utan att vara duktig nog eller ha förutsättningar som bra nog så blir konkurs det naturliga slutet. 

Konkursen i Ängelholm är nära nu. Det är inget konstigt om det blir så. 

Enda sättet för rättvisa

Konkurser är positivt för idrotten och samhället och enda sättet att upprätthålla rättvisa förutsättningen även om det är trist för de klubbar som förlorar sportsligt på konkursen. 

Elitidrott är kommersiell verksamhet, och då är marknadens dom alltid stenhård. Konkursen och hotet om konkurs är enda garantin för att de som vill skapa vinster med andras pengar inte skall kunna lyckas.

Varje klubb som avlönar sina spelare måste inför varje år utan sportsligt önsketänkande göra en bedömning om man har förutsättningar att långsiktigt gå med vinst och om man har likviditet och eget kapital nog för att kunna ta ett förlustår. Har man inte det så får man antingen förbättra sina förutsättningar eller dra sig ur. 

Klara konsekvenser

Elitidrotten har både en positiv och en negativ marknadssituation. Positivt för att vi ökar konsumtionen inom upplevelseindustrin, dvs kunderna har pengar och viljan att spendera dem och negativ för att företagsintäkterna är satta under press och att annan upplevelseindustri är duktigare på att leverera individbehandling, kvalitet och tidseffektivitet.

När ordföranden i Brynäs går ut och vill senarelägga säsongstart som botemedel mot dåliga publiksiffror så har jag svårt att förstå grunden för det förslaget. I åtminstone fem år har man inom elitidrotten vetat att konkurrensen om människors fritid skulle öka snabbt samtidigt som kraven på kvalitet också skulle öka. 

Vill man ha folk på matcherna måste man själv se till att de kommer. Det gäller samma i Gävle som i Ängelholm. Vill man ha högre intäkter per besökare måste man leverera något bättre. Så enkelt och samtidigt så svårt är det.

Finns inte mer att dela på

Vi har också sedan länge haft kunskapen att elitidrotten kan komma åt ca 0,8 procent av BNP i upptagningsområdet, är man flera klubbar får man dela på den pengen. Ordförande i Ängelholm kan på en kvart på SCB:s hemsida ta reda på hur mycket pengar som finns att nå (BNP*0,8%-Rögles omsättning=potentialen).

Ängelholm var inte omedveten om arenasituationen. Dvs man hade tre mycket starka motkrafter i år. 1: låg BNP i upptagningsområde (för lite folk, för litet näringsliv, stark konkurrens från Helsingborg och HIF). 2: Rögle med ambitionen att gå upp i SHL. 3: ingen arena för delar av säsongen.

Det här skall inte läsas som kritik mot någon i Ängelholm. Oavsett logiken i texten så har idrotten alltid agerat utifrån det sportsliga. Insikten att man är en aktör på en upplevelsemarknad med en affärsmodell som bygger på inventory (lager av eventstolar som inte kan förändras) är förvånansvärt svag. 

Gäller att vara ärlig mot sig själv

Medvetenheten om att man är en del av en folkrörelse med sportsliga regelverk och sportsliga ambitioner är dock 100 procent. Ängelholm har agerat på samma sätt som de flesta andra. Det som jag, när jag hamnat mycket illa till i golf kallar ”Play & pray” eftersom jag då inte har kompetensen att agera på annat sätt än att hoppas på ett under. 

Det är fortfarande så inom arenaidrott på elitnivå att korrelationen tabellplacering och omsättning är 93 procent på en tioårsperiod. 

Det är alltså så att mängden pengar tillgängliga för elitidrott går att räkna fram på en kvart. Är man bara ärlig i sin definition av upptagningsområdet så kan med en snabb titt på omsättningen för de andra lagen i samma serie ta reda på om det finns förutsättningar. Likaså kan man se om budgeten är realistisk. 

Ytterligare en från Fjollträsk

Det är det ingen som gör. Istället letar man fram exempel på humlor som flyger fast de inte kan, dvs lag som enstaka år lyckas överprestera och tror att en sådan prestation ger mer pengar följande år.  

Det gör de inte mer än marginellt, det styrs av andra parametrar. Dålig sportslig utveckling leder däremot till att man når mindre än potentialen. Dvs nedsidan är alltid större än uppsidan när det gäller ekonomiska effekter på sportslig prestation (fram till Champions League då det blir tvärtom).

Mitt i en animerad debatt i samhället om storstad mot landsbygd i politiken kommer det alltså här en Fjollträskdjävul till och säger att bara större städer skall få ha lag i de högsta serierna. 

Skjut inte budbäraren

För mig som är född i Skärvången och uppväxt i Ottsjön, Föllinge, Niemisel, Råneå och liknande världsmetropoler och tillbringat längsta tiden av mitt vuxna liv i den lilla byn Assenois i ardennerna i Belgien är det ibland lite tungt att bli sedd som Stockholmsdjävul, men det är väl smällar man får ta. 

Skjut inte budbäraren är mitt enkla svar. Det är inte jag som har påvisat korrelation mellan omsättning och tabellplacering och inte jag som uppfunnit nyckeltalet 0,8 procent av BNP i upptagningsområdet (idrotten som helhet omsätter 2-3 procent av BNP i Sverige men det är inklusive ungdomsidrott och breddidrott).

Om vi då försöker definiera vad vi vill med den kommersiella arenaidrotten i Sverige så bör vi kunna enas om följande punkter:

• Framgångsrika klubbar rent sportsligt som kan konkurrera på internationell nivå utifrån vår position som litet land.

• Klubbar med god ekonomi som är goda skattebetalare.

• Klubbar som har råd att ha en väl fungerande ungdomsverksamhet.

Det finaste uppdraget

Då kanske slutsatsen blir att klubbar på för små orter skall fokusera på det finaste uppdraget idrotten har, nämligen att bli duktiga på att få ungdomar att idrotta, lyckas väl i skolan och bli människor med en god värdegrund. 

Den kommersiella idrotten är trots allt bara show business utan annat uppdrag än att generera skatteintäkter och arbetstillfällen.

Sen är det show business som väldigt många älskar.