Den ekonomiska bördan blir allt tyngre för elitidrotten. De förändrade arbetsgivareavgifterna slår hårt mot eliten inom fotboll och ishockey. Foto: Stefan Gustavsson, TT

På temat att man måste välja sina strider skall jag skriva en relativt tråkig krönika eftersom det mesta som handlar om skatter är tråkigt. Bakgrunden är diverse utskällningar med innehållet att jag motarbetar idrotten när jag försöker beskriva hur verkligheten ser ut (se min förra krönika)

När det gäller det vi kallar den kommersiella idrotten, dvs verksamhet som oavsett om det är ideell förening eller bolag omsätter tiotals eller hundratals miljoner, med avlönade spelare, miljonlöner och där verksamheten till 100 procent bekostas av kommersiella intäkter så är läget besvärligt.

Avgifter straffar klubbarna

Den just nu största släggan i bakhuvudet är självfallet höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar upp till 26 år. En snabb överslagsberäkning över omsättning, andel lönekostnader, bruttolöner som andel av detta, 50 procent under 26 år ger bara för SEF, SHL och Hockeyallsvenskan en kostnadssmäll på ca 85 miljoner kronor om året.

Lägg på att 80 procent av de som arbetar i arenan under match är under 26 så blir det några tiotals miljoner själv.

Beloppen överstiger fjolårets sammanlagda resultat för de här 60 klubbarna. Allt annat lika blir det förluster nästa år.

Men om vi backar bandet för att försöka förstå varför det blivit så här är det tre skilda händelser som skapat en situation som nu verkar tagit de ideella elitklubbarna på sängen.

Förödande konsekvens

1990 kom en dom i marknadsdomstolen där försäljning av en greenfee eller en biljett till en fotbollsmatch jämställs med försäljning av en t-shirt på H&M för det konsumenträttsliga området. Motiveringen var att verksamhetens organisationsform inte hade någon betydelse utan det var verksamhetens art som bestämde. Idrotten argumenterade emot med påståendet att då golfklubben och fotbollsföreningen var ideella och saknade vinstintresse (dvs underförstått inte hade incitament för att lura folk som de där hemska företagen) så skulle man särbehandlas.

Idrotten torskade med siffror som påminner om när Luleå Hockey besöker Dalarna. Det vi, inte jag heller, då förstod var att det stora inte var att vi var tvungna att följa konsumentköplagen, det var i sak ingen uppoffring, utan det stora var att svenska lagstiftande församlingar och domstolar hade kommit fram till principen ”Det är verksamhetens form, inte vald organisationsform som är avgörande”

Bosmandomen trodde många handlade om rätten för fotbollsspelare att byta klubb gick ett steg längre. De slog fast att idrottens särart var ointressant. Om verksamhet var kommersiell så skulle den följa de regler som gäller för andra kommersiella aktörer.  Det började då gälla på alla områden, inte bara arbetsrätt, utan konkurrenslagstiftning, skatter med mera. 

Idrottens dyraste dom

Konsekvenserna av detta förstod jag eftersom jag när det hände bodde utanför Luxembourg och umgicks med folk från EU-domstolen. Det här var för oss idrottsintresserade ett utmärkt samtalsämne över ett glas rött på fredagens AW på Café de Paris vid Places des Armés.

Den tredje händelsen handlade inte om den här frågan. Det var domen när det av Örgryte IS helägda bolaget dömdes att betala 3000 kronor i poliskostnader trots att man hade en ideell ägare. Om vi bortser från de 3 000 kronorna så var domskälen att ett AB alltid måste ha som enda syfte att gå med maximal vinst. En åsikt staten hade för att kunna optimera sina intäkter i form av skatt på vinster. Det fanns helt inget s.k. Idrotts-AB som hade ädlare syften enligt domstol och stat. 

Det här är nog den dyraste dom som svensk idrott har råkat ut för. Vi pratar miljarder, hade någon förstått det hade man kunnat pynta in de 3 000 kronorna och undvika utslaget. Den här domen blev nämligen en väckarklocka för skatteverket som nu insåg att idrotten var ett nytt område för att finna nya skatter. Fram till dess hade skatteverket bara letat svarta ersättningar men nu kunde de granska idrotten ur alla perspektiv.

När jag i slutet på 90-talet började ha uppdrag åt svensk idrottsrörelse insåg jag snabbt att här hade ingen förstått vad Bosman innebar och ingen såg molnen i skyn. 

En splittrad idrottsrörelse

Diskussioner om bolagisering handlade bara om den ideologiska frågan om inte den ideella demokratiska föreningen var finare än ett bolag, inte om konsekvenserna att inte bolagisera om verksamheten var kommersiell. Mina argument struntade man fullständigt i eftersom jag uppenbarligen inte förstod idrottens själ och dessutom hade mage att hävda att det borde vara ointressant vad som är fint eller fult, det viktiga var att välja organisationsform som gav bäst förutsättningar.

En tillkommande trist faktor är att ledning och styrelser i våra föreningar inte brytt sig. Nästan alla har levt kvar i tron att idrotten har en särställning, egna regler och behöver inte bry sig om civilsamhällets alla regelverk. Konsekvensen är att självklara och förutsägbara utfall blir total överraskning och chock såväl som ekonomisk misär.

Vi har heller ingen enig idrottsrörelse eftersom det här slår väldigt olika så stora delar av idrottsrörelsen inte bryr sig.

Det som folk har bestämt

Det är också så att vissa av de här striderna är omöjliga att vinna och då bör man inte lägga tid och energi på dem.

Nu har svenska folket bestämt att idrottsrörelsen skall drabbas av högre kostnader för personalen.

Då finns det inget annat att göra än att minska på personalen och om personal äldre än 26 är duktiga men kostar samma så väljer man den äldre före den yngre. Har inte förstått varför SVMP vill att vi skall göra så, men det finns inga alternativ. Jag är relativt uppgiven när det gäller hur illa elitidrotten behandlas.

Sveriges och EU:s legala princip är att det är verksamhetens art som avgör vilka regler, lagar och skatter som skall betalas, inte organisationsformen. Den principen går inte ändra på.

Hoppas inte på statligt stöd

Något statligt stöd till elitidrotten kan vi också glömma. Däremot kan vi utveckla det kommunala stödet till arenor, eftersom de flesta elitarenor genererar så mycket skatter att de är samhällsekonomiskt lönsamma.

För de föreningar som har omsättning på nivåerna +20 miljoner kronor, +20 anställda och finansierar verksamheten via intäkter från kunder är det nog så trist att de skall lägga elitverksamheten i ett bolag och behålla ungdomsverksamheten och bredd i föreningen. 

Är det ett helägt bolag så försvinner inget demokratiskt inflytande, dock att man bör vara medveten om konsekvenserna som skillnad mellan föreningsrätt och aktiebolagslag skapar. Föreningen kan självfallet ha royaltyintäkter för bolagets rätt att använda plats i serie, varumärke och liknande. Här finns modeller för hur man agerar lönsamt och lagligt.

Skilda villkor

I bolag blir det enkelt att hantera Skatteverket. Våra stora företag och näringslivets lobbyister har sett till att regelverket är bra. Några skatteproblem kommer inte att uppstå.

När det gäller idrottens särart (ideellt, seriesystem, ingen utdelning av vinst, demokratiskt, organiserat, värdegrund och ansvar för att utveckla unga och så vidare) kan man konstatera att vår nya regering inte ser eliten som område för att stötta ideella föreningar, ge mera stöd och så vidare. Den kommersiella idrotten har egna intäkter men den icke kommersiella eliten lär gråta blod framöver. 

De i sammanhanget små förändringar jag ser som resultat av den nya regeringens politik är dels att friskvårdsavdraget försvinner (gynnar i praktiken privatanställda borgerligt röstande tjänstemän som skulle tränat i alla fall och privatägda gym). De pengarna (någonstans runt 2 miljarder) läggs på stöd till de som inte har råd att idrotta i kombo med de ideella breddföreningarna.

Elitidrotten får ingenting, kommer att skadas precis som resten av upplevelseindustrin och kan inte förvänta sig något.

Då finns det två alternativ. Ligga på golvet och skrika att samhället är dumt eller gilla läget och anpassa sig.

I min värld är alternativ 2 att föredra. Det blir tufft för andra faktorer talar också emot. Men elitidrotten har styrkan att klara även detta.