Floyd Mayweather har besegrat Manny Pacquiao och njuter av stunden inför alla åskådare i Las Vegas. Foto: John Locher, AP Photo/TT

Var helgen ett paradigmskifte? Första Youtubegalan och en boxningsmatch som attraherade en betalande global publik är början på något nytt som kommer att förändra väldigt mycket.

Jag är totalt ointresserad av boxning. Helgens match hade gått mig spårlöst förbi trots rubriker om ”Århundradets match” som kändes lite fåniga så är 15 år in på ett sekel. Amerikanska promotors borde dessutom inte missa möjligheten att köra med ”årtusendets match” eftersom det är lika korrekt. 

En indikation på något annat

När jag får höra att man var tvungen att betala 500 spänn för att se matchen via pay per view så blev jag intresserad. Då kan matchen vara en indikation på att vi går in i nästa fas 

I dagarna var det också för första gången en Youtube-gala med priser till de som varit bäst på Youtube under förra året. Också en händelse som gick mig förbi tills tanken slog mig att det här kan vara början på samma paradigmskifte.

Lite googling senare och ett par artiklar från Veckans Affärer visar att Youtube för gruppen 16-34 idag har fler tittare än alla tv-kanaler och att kanalen flerdubblar volymen i målgruppen äldre (från låga nivåer). En annan artikel visar hur reklambyråerna måste lära sig använda Youtube som kanal för att reklamköparna skall bli nöjda.

Betydelsen av pay per view

Gaget för ”giget” för boxningsmatchen uppgick enligt media till 1,5 miljard till den ena och 900 miljoner till den andra. 2,4 miljarder till ”artisterna” innebär en total omsättning på ca 4 miljarder om man skall använda gängse nyckeltal. Även om man sålde 10 000 rinkside-platser för 2 500 kronor är det bara 25 miljoner, dvs kaffepengar i sammanhanget. 

Med fem hundra spänn som riktvärde per pay per view krävs det bara 8 miljoner tittare som köper programmet. Med en global marknad på ca 2 miljarder möjliga tittare (som har tekniken och råd med 500 kronor) är 8 miljoner 0,4 promille. 

Som jämförelse har Luleå Hockey ca 100 000 personer i upptagningsområdet (inom 45 minuter). 0,4 promille av 100 000 är 400 personer och man drar dryga fem tusen per match, dvs en tolv gånger större målgrupp som dessutom måste åka till arenan. 

Tjänat mer än klubbarna

Min tes är att vi är i början av något nytt där den traditionella tv-kanalen, s.k. gammel-tv eller linjär tv inte längre är ett nödvändigt mellanled mellan rättighetsägarna och konsumenterna. TV-kanalen som distributör behövs helt enkelt inte längre ur det tekniska perspektivet.

Ur det ekonomiska perspektivet har tv-kanalen historiskt betalat för sporträttigheter för att man kunnat tjäna pengar på dem.

De har tjänat mer än klubbarna (nu är den jämförelsen inte helt relevant eftersom sportklubbar på elitnivå väljer att ge bort alla sina vinster till spelarna), men det finns en marginal på 20-40 procent som klubbarna om de är lika duktiga på det affärsmässiga kan tjäna själva istället (för att sedan ge bort pengarna till spelarna).

Vilken klubb eller liga blir sedan först och går ut med 99 spänn i månaden och du kan se alla matcher på plats eller digitalt precis som du vill. Skapar oceaner av merförsäljning av bättre stol, mat och dryck, merchandize, ”priceless moments” som att träffa spelare eller se intervjuer som ingen annan kan se och så vidare.

Efterlängtat nytänkande

Det diskuteras lösningar i den här riktningen i branschen och jag blir glad när jag hör den här nivån på nytänkande. I det ögonblick klubben/ligan äger alla rättigheter själv så kan man på ett helt annat sätt paketera mot kunderna.

Det finns ca 5 miljoner svenskar som gillar fotboll, lika många som gillar ishockey och miljoner människor som gillar de flesta större sporter. 

För Castingförbundet finns det miljoner människor i världen som kan betala för att se vad man nu ser när någon knyter flugor eller kastar i väg dem (jag kan ingenting om casting och har inga ambitioner att lära mig något innan de får lite omsättning), dvs om de inser att de har en global marknad så kan de utveckla sin verksamhet dramatiskt.

Jag har nått en så aktningsvärd ålder att jag med normal mognadsnivå hade kunnat börja aspirera på en styrelsepost i ett distriktsförbund inom valfri idrott. Nu faller det av andra skäl, men jag blir lycklig över tanken att jag kommer att hinna vara med och se nästa fas i den kommersiella idrottens utveckling. När man inte låter mellanhänderna tjäna pengar på det man äger.

Det gör mig varm i själen.