"Men, notera, allra viktigaste är biblioteken som ger både barn och vuxna kanske det viktigaste"., skriver Dan Persson. Foto. TT

Jag har på sociala media under någon månad haft små inlägg om kultur versus idrott med en f.d. kulturredaktör på en liberal tidning. Med samsyn på väldigt mycket om samhälle och politik så har vi försiktigt uttryckt inte samsyn på vad som är en kärnaffär för samhället när det gäller idrott och kultur. 

Vi är dock eniga om att 180 miljoner för att bygga hoppbackar i Falun som används i en vecka är korkat. Vi är väldigt oeniga om idén med att subventionera småstäders symfoniorkestrar med ett par tusen kronor per biljettköpare.

Först och främst är både kultur och idrott för mig omistliga delar av ett demokratiskt humanistiskt samhälle. Den stora frågan är varför levererad samhällsnytta betalas så mycket bättre för kulturen än för idrotten? 

Salong mot barack

Min enkla tes är att våra gemensamma resurser skall skapa största möjliga samhällsnytta. Med begränsade resurser skall politiker objektivt och på faktagrund välja var skattepengarna gör mest nytta.

Problemet är att kulturen kan skapa opinion som gör att man bortser från fakta. 

Kulturen kör genom sin medieposition med kulturredaktörer och en kulturelit som är integrerad med makten cirklar runt idrotten när det gäller opinionsbildning och samhällsstöd. 

Även om idrotten och sporten har tre-fyra gånger så mycket medieutrymme i tidningar, radio och tv så är det utrymme där någon berättar om hur det går i en match eller en tävling medan kultursidor är tunga opinionsbildare i samhällsdebatten. 

Tiotusentals kulturarbetare som helt saknar andra intäktsmöjligheter än bidrag från stat och kommun som aktiva opinionsbildare spöar lätt en halv miljon ungdomsledare som lägger sitt fokus på att hand om barnen på fotbollsplanen eller annan plan vid sidan av sitt jobb.

När kulturpersonligheterna springer på vinmingel med politiker sitter idrottsledarna i en utkyld barack och försöker få ihop ekonomin utan att höja avgifterna så att utanförskapets barn skall tvingas lämna av kostnadsskäl.

Skillnad på skatteintäkter

Kulturen har ca fem gånger så stora totala bidrag (knappa 30 miljarder mot dryga sex). Per besökare/träningstimme får kulturen ca 20 gånger så mycket som kultur. 

Till råga på eländet så genererar idrotten också väldigt stora skatteintäkter till samhället, någonstans mellan 30 och 40 miljarder medan kulturen når bråkdelen av detta med undantag av den av kultureliten föraktade populärkulturen, dvs kultur som någon tycker om.

Leif GW Perssons böcker säljer hundratusentals fler böcker än Tomas Tranströmer. Max Martin, nyligen prisad på flera områden har en försäljningsintäkt per vecka som Dalasymfoniettan inte når på ett sekel. Uggla, Gessle, ABBA är några exempel som föraktas av kulturen för att de är ”kommersiella”.

När man hör påstått liberala ledarskribenter använda ord som ”populär” och ”kommersiell” som invektiv så funderar jag på vilken del av Adam Smiths Nationernas välstånd som hen förstod. 

Inte i proportion 

Kulturelitens avarter, dvs dess huliganer bestående av s.k. batiktanter och den yngre modellen som är socialistiska veganfeminister, är rabiata motståndare mot kultur som många tycker om. Deras överstepräst på Aftonbladets kultursida säger sig dessutom vara stalinist.  

Stalin går på något konstigt sätt från folkmördare till idol så fort han inlemmas i en kulturell diskurs. Wagner med vansinnigt långa och tråkiga operor är mest är känd för att hans operor inte kan ses som något annat än grundvärderingar för en nazistisk ideologi. Här blir han det finaste som finns och motiverar subventioner på tusenlappen per besökare på en s.k. nationalscen. 

Skälet till att kulturutskottet häromdagen hade konferens om film var att den film som ingen vill se bara kan produceras med statsbidrag medan de som producerar filmer som människor vill se kan göra det på kommersiella grunder i det vi kallar filmindustrin som dessutom genererar skatteintäkter. 

Mängden människor som med statliga och kommunala bidrag vill förverkliga sina kulturella drömmar är större än de som vill dela deras drömmar.

Fler skriver än läser poesi

Det är fakta att samhällets resurser är begränsade. De politiker vi väljer skall prioritera hur den gemensamma resursen används utifrån vad som är bäst för samhället.

För mig som stor bokköpare som gärna besöker Fotografiska museet och musikalscener i världens storstäder men som mera sällan försöker optimera min skatteåterbäring genom besök på nationalscenerna är breddkultur viktigt. 

Här är bibliotek som ger läsande hos barn och vuxna kanske det viktigaste. På andra sidan är poesi en konstform som motbevisar alla marknadslagar som finns. Det finns fler som skriver poesi än som läser poesi. Priset på poesiböcker skulle för att nå spridning vara negativt, dvs de som skriver poesi skall betala.

Någon som förvånas över hur meningar som ”Zlatan har genom sin bok fått fler att läsa sin första bok än någon annan”. Då uppstår frågan vad alla de som arbetar med ungdomars läsning egentligen gör på dagarna?

Ett evigt bussåkande

På samma eller högre nivå än biblioteken är hela den enorma barn och ungdomsidrotten. Med miljoner ideella ledartimmar och ett par miljoner barn och ungdomar som tränar varje vecka. Utöver glädjen i idrotten lär barnen sig komma i tid till träning, respektera en ledare, göra sitt bästa och fungera i ett lag, dvs idrotten gör barnen anställningsbara. 

Barnens förmåga att klara skolan med godkända betyg ökar också. Här gör idrotten med mindre samhällsstöd mer än biblioteken. 

Det som stör är de stora kostnader som läggs på s.k. finkultur. Jämför vi med idrotten så är exempelvis 500 golfbanor helt finansierade av den halva miljonen golfare medan subventionen av operabyggnader och andra nationalscener kostar mellan 500 och 2 000 kronor per besök för skattebetalarna. Golfen som en av 70 idrotter har en halv miljon utövare medan färre än 200 000 unika individer går på opera varje år.

I Stockholm kan de frekventa besökarna från hemmet på Östermalm promenera ner över Strandvägen, gå förbi Wallenbergmonumentet och fem minuter senare vara framme på operan utan att smokingskjortan är svettig. 

Samtidigt sitter förortens fotbollstjejer 20-30 timmar på buss per vecka för att hantera sin träning.

Inte lika duktig förhandlare

Ute i landet är det likadant. Varje centralort i en kommun skall satsa på finkultur oavsett om de har råd med näringsrik mat till de äldre eller ej.

Det konstigaste är att sådana beslut aldrig grundas på fakta om vad varje besök kostar eller hur många medborgare i kommunen som besöker anläggningen. För den här typen av beslut är fakta lika oväsentligt som när man bygger hoppbackar trots att det inte finns några hoppare.

Idrotten som berör 80 procent ungdomar i åldern 5-12, och om det finns ett elitlag i kommunen +60 procent, av befolkningen får smulor jämfört med ett Dansens hus, lokal symfoniorkester, den lokala teatern/konsert/kulturhuset.

Jag är inte arg på kultureliten, jag är imponerad och beundrande. Karl-Erik Nilsson, ordförande i fotbollen som är största sport framstår som en amatör jämfört med Lars Norén. Så mycket bättre är de på att få med sig de politiska beslutsfattarna.

Idrotten har ett antal avarter med finansiell doping inom lagidrotter att hantera men här är straffen kännbara för de som fuskar. Kulturen kan löpande begära mera pengar med motiveringar som helt saknar krav på leverans och ofta handlar om att de redan anställda skall vara garanterade fortsatt försörjning oavsett efterfrågan på deras tjänster.

Jag är i slutändan mest arg på mig själv. Jag saknar förmåga att förstå varför idrotten kan leverera så mycket mer och få så mycket mindre.