Ett Modo i medvind skapar så mycket glädje, stolthet och upplevelser för så många människor. Och dessutom, höga skatteintäkter. Foto: Håkan Nordström, TT

Modo Hockey har problem med ekonomin, något som drabbar alla som åker ur SHL.  Intäkternas halveras på en kvart och det tar tid att halvera kostnaderna. Det får några ledarskribenter i olika tidningar att vara indignerade över att kommunen hjälper klubben. 

Det tyder på en omfattande okunnighet hos dessa ledarskribenter, förmodligen i kombination med förakt för s.k. vanligt folk, dvs de som mer sällan läser ledarsidorna.

Man har helt enkelt inte förstått elitidrottens roll i samhället.

Omfattande samhällsnytta

Ett elitlag i någon av de högsta serierna i fotboll och Ishockey har följande ansvar i deras roll att skapa en omfattande samhällsnytta:

• Vara en stor skattebetalare till kommunen, en naturlig följd att man har ett femtiotal anställda och i många städer är att se som ett medelstort företag med en omsättning väl över 100 miljoner.

• Vara en stor skattebetalare till staten i inkomstskatter, energiskatter, moms.

• Bedriva en omfattande (+1 000 barn) ungdomsverksamhet

• Skapa stolthet och tillhörighet genom att vara en dominerande aktör i staden. När Skellefteå Hockey spelar står staden stilla (travesti på gammalt djungelordspråk)

• Ta över tidningens ansvar för att skapa gemenskap på orten. Nu när alla under 40 har slutat läsa tidningen så får idrottsklubben ansvaret att skapa det gemensamma kittet oavsett ålder, kön, politisk inställning, religion med mera. Det här är ett ganska nytt ansvar som våra politiker bör fundera hur man bäst använder. Att vi behöver gemenskap i samhället torde inte kräva någon längre betänketid ens hos dem. Att Modo i Ö-vik är det mest gemensamma som finns behöver inte diskuteras.

Kulturen får 45 miljoner

Klubben bör ur det perspektivet jämföras med kulturen. Norrbottensteatern (2014 års siffror) som får 45 miljoner  i bidrag och på egen hand lyckas skapa 6 miljoner eller drygt 10 procent av omsättningen i egna intäkter har färre barntimmar än Luleå Hockey och väsentligt färre Luleåbor som besökare än Luleå Hockey som exempel. 

Så har det sett ut i de snart 50 år som teatern har funnits. Under min tonårstid var teatern rödare än de ombyggda hamnmagasin som staten lagt hundratals miljoner på att bygga vilket i dåtidens kulturklimat var en förutsättning men idag skapar den identitetspolitik som sliter sönder samhället.

Stödet till elitklubben kan delas upp i tre delar:

1: Subventionerad arenahyra till i genomsnitt ungefär 10 procent av motsvarande subventioner per besökare för kulturbyggnader.

2: Bidrag till ungdomsverksamheten. Även dessa är väsentligt lägre per träningstimme än motsvarigheten inom kulturen. När Prins Daniel genom sin organisation Gen-pep nu tydligt går ut och pekar på att folkhälsa är en klassfråga och att lösningen är mera idrott kanske en och annan ledarskribent som inte ens tänkt tanken.

3: Sponsorskap, ofta av kommunala bolag. Det här handlar då om samma priser som privata företag betalar och samma krav på motprestation. Att det kommunala kraftbolaget Skellefteå kraft fått ut sitt varumärke effektivare och billigare över hela landet genom sponsorskap av arenan än vad motsvarande investering i marknadsföring hade gett blir uppenbart.

Elitklubben levererar mycket mer

Det finns tyvärr inga undersökningar, men utifrån ovanstående och min övriga kunskap torde det genomgående vara så att elitklubben per krona kommunalt stöd levererar ofantligt mera samhällsnytta än kulturen.

Att det då sedan handlar om klassförakt är uppenbart. Det är ur deras eget perspektiv finare människor som sitter och tittar på Dario Fo’s ”Vi betalar inte” än de som jublar när klubben gör mål.

Att klubben genererar skatteintäkter som vida överstiger samhällsstödet värderas inte heller och om det värderas så är det snarare negativt eftersom då verksamheten klassas som kommersiell. 

Hur nu ett så fint ord kan ha en negativ laddning. 

Inget annat ger så mycket

Men det är klart för de som lever enligt Fo’s principer om att de inte behöver betala är det ju förskräckligt om andra väljer att göra det.

Med ovanstående i betraktelse är det alltså bättre att kommunen hjälper Modo Hockey än att man inte gör det. Det enda viktiga i det sammanhanget är att det inte blir ekonomisk doping men där är kommunen mil ifrån ett antal andra exempel.

Jag har svårt att se något som Ö-viks kommun kan göra som ger så många människor glädje, stolthet och upplevelser till en så liten kostnad per besökare om man jämför med kulturen.

Det är trist att ledarskribenter jag normalt sett läser med glädje och respekterar när det handlar om den bransch jag verkar i har så dålig koll. Tanken att samma gäller för branscher jag inte kan är inte angenäm.