Marit Bjørgen och Ingvild Flugstad Østberg försöker på en presskonferens i Holmenkollen att förklara eller förstå det som har hänt. Foto: Cornelius Poppe / NTB scanpix / TT

Att vara sponsorsäljare på skidförbundet får räknas som ett jobb som är lika svårt som migrationsministerns och SVT går nog att få att köra Vinterstudion några år till, dels är de inte beroende av tittarsiffror och dels är det de enda rättigheter SVT har råd med.

Therese Johaug, ett av skidåkningens starkaste varumärken i kombon av fantastiska prestationer och vacker ung kvinna åker fast för doping. Utredningen är inte klar men både A och B proven visar på anabola i kroppen. Kommentaren om vacker är inte sexistisk, som samhället fungerar är skönhet något som påverkar både intresse och sponsorpengar positivt. Det borde inte vara det men det är.

Kris för skidsporten

Den norska dominansen inom skidåkningen har skadat sporten. Varför skall andra länders invånare lägga tv-tid på skidåkning om man ändå kan utgå ifrån att det egna landets åkare kommer långt efter?

När intresset sviktar så försvinner sponsorer eller deras belopp sjunker, tv-rättigheter minskar i värde och även stjärnornas inkomster minskar även om det kommer senare än förbunden och arrangörernas inkomster. Skidspelen i Falun kallas, inte utan anledning, för Norska öppna på sociala media.

Skidåkning är tillsammans med cykel omänskliga prestationer vilket medfört att doping alltid har funnits i bakgrunden med otaliga dopingfall genom åren, ibland hela landslag som varit dopade. Har det inte varit doping så har det varit moralisk doping som astmamediciner till åkare som inte har astma eller för starka doser av sådan medicin för att klara av att få in tillräckligt med syre.

Krävs så oerhört mycket träning

För min generation, uppväxt med Sixten Jernberg, Assar Rönnlund, Toini Rönnlund, Sven-Åke Lundbäck och så småningom de yngre som Gunde var skidåkningen den stora tv-sporten vintertid. Ishockey sändes inte på den tiden och en halv dag i soffan framför tv för att se en fem-mil i svartvitt var ingenting konstigt. Tvärtom. Att dagens 20 åringar skulle titta fyra timmar på en femmil kan vi fetglömma för att använda det jag tror är deras språk.

Sen kom Ingemar och sport blev mer action, men skidåkningen behöll sin attraktionskraft. Senaste åren med Norge, ingenting, ingenting, Sverige, Finland, Polen och minskat antal åkare från södra Europa har varit en resa nedåt i popularitet. Nu med globala sändningar av allt man kan tänka sig på webben, e-sport för ungdomarna och genomgående en ökad konkurrens om människors fritid så har resan gått i fel riktning.

Rekryteringen till sporten förvärras av den ambition som krävs och med en träningsmängd som bör få 99 av 100 av dagens ungdomar att fokusera på Counter-Strike istället. Tiden är förbi där det inte finns alternativ sysselsättning i den glesbygd som fostrat de flesta skidåkarna.

Prestationerna är omänskliga, hastigheten, uthålligheten och förmågan att tåla all smärta som ansträngningen skapar är beundransvärd. 

Den säljaren...

Men det går inte komma ifrån dopingmisstankar såväl som läkare som försöker hålla sig på rätt sida med moraliskt tvivelaktiga metoder. 

Där någonstans försvinner charmen med idrotten. Norges totala dominans har gjort sitt för att ta bort intresset i alla andra länder. Damtävlingar med fyra norskor på de första fyra är ingen bra marknadsföring, tvärtom

Att vara sponsorsäljare på skidförbundet får nog räknas som ett jobb som är lika svårt som migrationsministerns, SVT går nog att få att köra Vinterstudion några år till, dels är de inte beroende av tittarsiffror och dels är det de enda rättigheter SVT har råd med. 

FIS såväl som alla nationella förbund har all anledning att kalla till krismöte. Skall skidåkning vara en av våra större idrotter om tio år måste det göras väldigt mycket nu. Väntar man riskerar man att inte ha resurser att göra något ordentligt. 

En omöjlig situation

För Therese Johaug är situationen riktigt trist. Det är förmodligen så illa att skidsporten inte har råd med att inte straffa henne ordentligt även om 3-4 månader hade gått att motivera (omöjligt förstärka prestation med läppglans, misstag, hon hade fullgjort sin kontrollskyldighet). Detta då för att bevara förtroendet. Skadeglädjen i de andra länder som åkt fast för doping är inte att leka med och kommentatorsfälten på sociala media indikerar en ilska och en besvikelse som är svår att ta sig förbi.

En Johaug som vinner VM i vinter efter detta är ingen positiv symbolhandling direkt.

Det som då i nuläget är en tragedi för en individ där det utöver moral handlar om ett stort antal miljoner i intäkter per år kan faktiskt i förlängningen bli dagen då skidåkningens död påbörjades.

Den 13 oktober 2016 dog Thailands kung, nobelpristagaren Dario Fo och längdskidåkningen.

Om det inte skall bli så illa så måste ett stort antal makthavare att agera. De måste dessutom göra rätt saker och göra de sakerna bra. Idrottens vanliga introverta grundinställning där alla som beslutar brinner för sin sport i sådan utsträckning att de tror att alla gör det är då ingen bra förutsättning. Nationella förbund som söker kortsiktiga fördelar i förändringar är en än sämre förutsättning.

Utifrån min erfarenhet är sannolikheten att det blir fel beslut för hög. Det är tråkigt.