"Idrotten tar ansvar för att göra ungdomar anställningsbara (de lär sig komma i tid till träning, göra som tränaren säger, fungera i ett lag och jobba hårt, dvs anställningsbara)", skriver Dan Persson när skolan, föräldrar och staten lagt ner. Foto: Henrik Montgomery, Scanpix

Willy Berggren, mångårig idrottsledare i Stockholmsidrotten har skrivit en gripande krönika här på sajten om hur Folkrörelsesveriges korthus är på väg att rasa samman utan att samhället bryr sig. Jag har en hyfsad kunskap om svensk idrott och kan direkt vidimera att det som Willy skriver inte är någon överdrift, snarare det motsatta.

RF är väl medvetna om att det är svårt idag och hela tiden blir svårare att få ihop en styrelse till en idrottsförening. ”En gång i veckan ledarna” klarar vi fortfarande tack vara engagerade föräldrar med barnet i laget, men utan den övergripande strukturen i föreningen kommer så småningom allt att raseras.

Där står de, 65-åringarna

Det är snart jul och utanför varje större köpcentrum står en eller flera lokala idrottsföreningar och säljer julgranar för att få ihop lite pengar till föreningen.

Kära politiker som läser detta, ta en stund och gå runt och studera vilka det är som står där. Notera att genomsnittsåldern ligger över 65. Det finns ingen ny generation som kan, vill eller har tid att ta vid när de nuvarande lämnar in, så trist är det.

Undra på det. I min roll som enkel styrelseledamot i en liten idrottsförening med 1 600 medlemmar har jag insett att rollen tar upp emot tio timmar i veckan, trots anställd personal och bra sådan.

Pratar minst av allt om idrott

Vad värre är, vi lägger ca fem procent av tiden till att diskutera uppdraget, dvs hur vi utvecklar idrotten.

Resterande tid går åt till att lösa problem om ekonomi, arbetsrätt, jordabalken, arbetsmiljö, miljölagar, relationer med kommun, it-utveckling och liknande.

Områden som inte med ett ord berörs i de hundraåriga normalstadgar för en idrottsförening inom RF.

Nu har vi lyckats få in en ung tjej i styrelsen, annars räknas man till ungdomarna vid 50 års ålder i de här sammanhangen och vid 60 på distriktsnivå i ett förbund.

Folkrörelsesverige har abdikerat

Utöver att det är svårare att finna styrelseledamöter så ökar också omsättningen av ledamöter då genomsnittstiden man orkar med styrelsearbetet minskar.

Som bonuspappa till fotbollsspelande tjej har jag insett att det krävs två medelklasslöner för att hantera utrustning, träningsavgifter, turneringsavgifter, resor till matcher och turneringar, träningsläger med mera.

Den trista sanningen är att då folkrörelsesverige har abdikerat och samhället i form av stat och kommun gjort detsamma så har idrottande ungdomar blivit en klassfråga. Det är bara den villaboende medelklassen med två arbetande föräldrar som har råd att låta barnen idrotta.

Ändå ökar bara ansvaret för idrotten

I det här sammanhanget bör betonas att kommunerna gör massor men för lite och staten nästan intet. De statliga bidragen till idrotten motsvarar ungefär Coops återbäring till kunderna, dvs idrotten får ca fem procent av vad de genererar i skatter till staten.

Med en idrottsintresserad statsminister som ser bekämpandet av utanförskapet som sin livsuppgift borde den här situationen inte kunna uppstå. Men det har den gjort.

Idrotten har fått ansvaret för att göra något åt problemet med ungdomsfetma, drogmissbruk, passivisering och folkhälsa.

Ungdomar blir anställningsbara

Idrotten har blivit den enda aktör som tar ansvar för att göra ungdomar anställningsbara (de lär sig komma i tid till träning, göra som tränaren säger, fungera i ett lag och jobba hårt, dvs anställningsbara) när skolan, föräldrar och staten lagt ner.

Idrottens bristande resurser säkerställer nyrekryteringen till utanförskapet.

Vad är idén med gigantiska satsningar på unga vuxna i utanförskap och på vuxna i utanförskap värda om man samtidigt ser till att det hela tiden fylls på med än fler i andra ändan för att inte ungdomsidrotten får resurser för eller orkar med sin verksamhet? När dessutom en satsad krona på ena sidan innebär en besparing på en tia på den andra.

Och vad tjänade den här texten till?

De ungdomar som behöver mest hjälp är dessutom de vars förälder inte orkar med avgifterna för att ha ett idrottande barn.

Utöver regeringens tillkortakommanden och kommunernas sparkrav kan man också tyvärr konstatera att RF och alla specialförbund har varit så upptagna med att försvara den gamla modellen och dess inneboende strukturer att man inte agerat eftersom det uppenbarligen är ideologiskt omöjligt att göra något annat än att försöka försvara hur det var på 60-talet.

Sammanfattningsvis så kan man nu konstatera att både jag och Willy lagt ner tid alldeles i onödan då ingenting kommer att hända trots att alla vet att vi har rätt.

Läs även Willy Berggrens krönika om allt sämre förutsättningar för idrotten.