Dan Persson skriver att "Jag har inte sett en utredning där de berörda varit så negativa någonsin. Alliansregeringen gör något fullständigt nytt genom att föreslå en modell som skadar de man avsåg skydda."

Jag har nu läst både elitfotbollen, RF och Hockeyligans remissvar på Bo Svenssons s.k. utredning om lagom mycket poliskostnader för idrottsevent som drivs av bolag. Slutsatsen är en enda - det är en total motsättning mellan idrotten och regeringen.

Övriga idrottsrelaterade remissvar är enligt uppgifter likartade där exempelvis Djurgården har lyckats med en sågning på akademisk nivå. Den får ses som en ren njutning att läsa för oss med så svårartade böjelser.

Märklig regering

Vad gäller den stora bilden så finns bara en slutsats att dra. Nu är det bara politik. Regeringen gör taktiska politiska överväganden och är totalt ointresserade av att medverka till minskat idrottsvåld.

Alliansregeringen tror att man får acceptans (vinner röster) från den icke idrottsintresserade medelklassen om man tydligt visar att man straffar idrotten för våld på våra arenor.

Alliansregeringen utgår ifrån att människor inte kan ta till sig hela bilden utan att de gör sin bedömning på ”kombon” av bilder på huliganer i media och en regering som straffar idrotten, dvs belönar regeringen.

Det är skälet till att man begraver Björn Erikssons utredning med konkreta förslag.

Hur tänker de?

Här finns också diskrepansen i argument. Justitie anser Erikssons utredning som undermålig för att den inte innehåller juridiskt hållbara förslag på utformning av lag medan idrotten ser Björn Erikssons utredning som fullständig då den innehåller förslag som kan få bort huliganproblemet.

Min enkla slutsats är att det är bättre med förslag som löser problemet som grund för lag än det omvända med lagar som inte löser problem. Varför Beatrice Ask och justitiedepartementet väljer den andra modellen går inte att förstå.

Motsättningen är alltså total mellan regering och idrotten.

Remissvaren är offentlig handling och vi skall försöka ordna länkar till dem här under veckan så den som vill skall kunna läsa själv.

Ironisk nivå

RF är principiella och korrekta men tar tydligt ställning mot poliskostnader utifrån ett demokratiskt perspektiv som ingen demokrat och humanist kan ifrågasätta. Dock så delar inte regeringen den bedömningen vilket gör mig lite ledsen.

SEF och Hockeyligan är uppenbart förbannade över regeringens agerande. De är mycket tydliga i hur de ser på frågan och fotbollens avslutning där de skriver ”Utredning” med citationstecken om Bo Svenssons utredning är ironiskt insinuant på en nivå man mera sällan möter i remissvar till regeringen.

SHL är kristallklara i att de såg Erikssons utredning som grund för att lösa problemet medan Svenssons utredning i bästa fall kan cementera problemen på dagens nivå men förmodligen bara leder till att läget blir värre.

Svensson saknar trovärdighet

Jag har följt den här frågan i tre års tid. Tuggat i mig lagtexter, förtexter, EU-förordning, följt media, varit på hearingar, presskonferenser med mera under hela processen utöver att jag haft samtal med alla inblandade.

Jag har vidare en bakgrund där den här typen av komplexa orsakssamband med flera typer av lagar, politik och föreningsrörelse inte är främmande för mig.

Det har inte varit helt enkelt men mina egna slutsatser stämmer i slutändan väl med de resonemang som elitidrotten och RF för i sina remissvar.

I punktform och kortfattat är de som följer:

1. Svenssons förslag är motstridigt EU förordning såväl som laga kraft vunna domar hos Svenska myndigheter.
2. Svenssons förslag är utan faktagrund.
3. Svenssons förslag ger inte en rättssäker hantering.
4. Svenssons förslag leder inte till att idrotten och samhället tillsammans kan lösa problemet med läktarvåld.
5. Svenssons uppdrag syftar till att föra bort frågan från agendan, han har inte uppdrag att lösa problemet.

Idrotten måste bli en valfråga

Det är möjligt att regeringen tror sig ha löst ett problem genom Svenssons utredning, men det kommer att visa sig att man hade fel i den tron.

Det är osannolikt att regeringen kommer att lyssna på remissvaren från idrotten. Jag får signaler från riksdagen på att man tänker köra även om man fem år senare får backning av EU, d.v.s. man tänker inte lyssna på lagråd, marknadsdomstol med flera remissinstanser som påtalar motstridigheten heller.

På frågan vad idrotten skall göra är mitt enkla svar att det bara finns ett sätt att få upp idrotten på agendan under valrörelsen. Det är att få de s.k. högersossarna att inse att idrotten kan vara en fråga som ger ett par hundratusen marginalröster.

Då är frågan om poliskostnader en liten delmängd i den större frågan om symbiosen idrott och samhällsnytta, men en symbolfråga som blir viktig.

Regeringen har utgått ifrån att idrotten inte kommer upp i valrörelsen. Det framgår med all önskvärd tydlighet. Inser moderaterna att de har gjort en felaktig analys här så kommer bilden snabbt att förändras.

Regeringen förstår inte

För att då avsluta. Jag har följt svensk inrikespolitik med stort intresse, goda kontakter och tillräckligt med inside i 40 år. Jag har inte sett en utredning där de berörda varit så negativa någonsin. Alliansregeringen gör något fullständigt nytt genom att föreslå en modell som skadar de man avsåg skydda.

Jag inser att det absurda inte går att skratta åt. Det som återstår är att gråta.

Det som gör mig mest ledsen att vår regering inte ens förstår läget. I krig är bristande kommunikation oftast grunden för det hemska som omskrivs med begreppet ”friendly fire” där man dör för att de egna soldaterna står för eldgivningen. Det är där vi har hamnat.