1. Med kritiker avses då alltså

Med kritiker avses då alltså såväl prof Tonkonogi, prof Pettersson som dr Östberg? Dessa har inte idrotten slutat lyssna på, de har bara börjat ta åt sig av de insikter som vetenskapen ger och som kan förbättra oddsen avsevärt för att fler idrottar och gör det hela livet. Med fler toppatleter på köpet. Men som framför allt kan ge ökad tillväxt av den viktigaste sorten; ökat välbefinnande hos befolkningen.

2. notera att det finns fler

notera att det finns fler idrotten än fotboll och ishockey; denutslagning som avses gäller inte övriga sporter

3. Hej, SR säger precis det du

Hej, SR säger precis det du skriver. Vi är överens :) Den föreningsledda idrotten minskar, det är idrottsrörelsen som tappar deltagare. EN av anledningarna är uteslutning. För det får idrottsrörelsen kritik. Dessutom kommer kritik mot att det elitsatsas bland barn eftersom det enligt forskning inte genererar fler elitidrottande svenskar, vilket torde vara syftet. SR tycker inget i frågan utan beskriver bilder som deltagare, forskare och läkare målar upp. Vad som kan ha blivit fel i någon formulering är OM det har sagts att elitsatsning slår ut barn - det finns det ingen som säger. Fortsätt gärna lyssna under morgondagen, vi berättar om RFs jobb och om andra delar du är inne på! samira.othman@sr.se

4. Är det inte lite

Är det inte lite motsägelsefullt att hävda att tävlingslogiken den tidiga elitsatsningen bygger på inte är en stor anledning att vi tappar utövare när du samtidigt beskriver klart och tydligt att barn & ungdomar idag tack vare tekniken kan ha kul, socialisera och leka på andra håll, dvs verksamheter som inte bygger på tävlingslogiken vilket rimmar väl med varför barn & ungdomar idrottar, dvs aktiviteter som bygger på kul-värden? Hur bör vi då strukturera barn & ungdomsidrotten för att locka barn och ungdomar att vara kvar? Vi bör givetvis reducera tävlingslogiken! En tidig elitsatsning skulle absolut kunna fungera utan tävlingslogik, och bygga mer på tidig aktivering, tidig diversifiering, förespråka multiidrottande, baseras på SDT, balanseras BPS, spelar centrerad och flexibel verksamhet gentemot barn & ungdomars naturligt icke-linjära utveckling och drivkraft. Och det bästa av allt vore att en modell delvis baserad på detta förslag både främjar folkhälsa och elit.

5. Enligt en ny statlig

Enligt en ny statlig utredning från MUFC (myndigheten för Ungdom och civilsamhällesfrågor) är det 3% av de som slutar med idrott som anger elitsatsning. Elitsatsning/toppning vid tidig ålder är dålig för klubben och laget enligt all vetenskaplig forskning så den skall aldrig försvaras. Tävlandet är inte problemet, utan något roligt om alla får vara med. Rgds Dan

6. Elitsatsning är en naturlig

Elitsatsning är en naturlig strävan hos alla människor inom alla områden. I min egenskap som fd rektor på Stockholms Idrottsgymnasium var syftet med skolan att ge ALLA elever möjligheten att upptäcka sin potential och även pröva sig fram till den idrott som passar individen. Elitsatsningar i sig är inget problem , problem uppstår när man utesluter individer från att få vara med på just en elitsatsning.

7. Dan Persson stoppar huvudet i

Dan Persson stoppar huvudet i sanden. Alla med riktig insyn i dagens barn och ungdomsidrott ser hur utslagningen ökar och träningsdosen ökar. Samtidigt minskar allsidigheten ty varje idrott driver mot året runt aktiviteter vilket är medicinskt vansinne och dessutom minskar chansen för barnen att bli elitidrottare om man nu vill bli det.

8. Aktiv idrottsledare, själv fd

Aktiv idrottsledare, själv fd idrottare inom lagidrott på mellannivå. Pappa till 3 ungdomar varav 1 ännu idrottar. Jag håller med Dan Persson! Min bild av idrotten är absolut inte att vi elitsatsar bort utövarna. Det finns visst avarter, jag har själv tagit fel beslut vid något tillfälle, men de som vill ungdomarnas och idrottens bästa är fler, betydligt fler. De goda besluten är också enormt många fler än de sämre. ALLA som börjar idrotta i en grupp besitter inte kvalitét att följa den gruppens utveckling. Jag har varit oerhört kritisk till den ledare som toppade bort mitt mellanbarn redan i 10-11 års ålder. Vi böt klubb, glädjen kom tillbaka. Vid 16 hade han lagt av självmant. Mina grabbar slutade dock inte idrotta för att de inte kom med i stadslaget eller liknande. De valde att tävla digitalt istället. Den ena lirar fortfarande i huvudsak med sina gamla kompisar. Den andra har hela tiden bytt spelkompisar, lan-lag, etc. Han spelar numer med någon klan från andra delen av Sverige och inte så sällan med Skottska, Ryska, Polska och andra Global Elit kompisar. Någon gång har han gått in och lirat med sitt gamla gäng. Å HERREGUD vilket liv det blir! Det svärs och skriks och sen blir det knäpptyst. Den enda gången han avbryter sitt spelande fort är när han spelar med sina gamla polare som uppenbarligen inte har samma fallenhet för spelet? Nu är jag i och för sig positiv till att han avbryter spelet. Men min poäng är att i den digitala, E-sport världen är utslagningen brutal, de ord som fälls mellan "kompisarna" skulle aldrig tillåtas på en idrottsplan. Det handlar hela tiden om att slå motståndaren med så mycket som möjligt för att kvala upp till nästa nivå. Som är svår i början men efter en tid har laget anpassat sig. Om bara en spelare i laget är nog bra söker den sig ofta vidare, eller blir kontaktad av andra spelare som ser bedömer kvaliteten på statsen.. Kvar blir laget, men utan sin toppforward. Om någon är för dålig tar teamledaren ett snack med vederbörande och den uppmanas att söka ett nytt lag... Nu pratar vi om 12-16 åringar som pysslar med detta själva utan insyn. Under ett höstlov tillbringas förmodligen 16 timmar om dygnet framför skärmen. Är det bra? Nä. Ökar antalet spelande världen över? Javisst exponentiellt! Slutsats: Bland de som inte har de rätta förutsättningarna och lever för sin fysiska idrott blir utrymmet allt mindre. Mellanskiktet försvinner till enklare åtkomliga och mentalt mer stimulerande aktiviteter. Kvar blir de som verkligen vill. Men inte alla kan. Vuxna kan inte med all utbildning i världen maskera skillnaden mellan de som kan och vill och de som bara vill i en lagidrott. Helst inte om mellanskiktet försvinner. Vi skall göra och gör vårt bästa, men att idrottsrörelsen får bära samhällets och teknikutvecklingens ok känns inte rättvist. Var har de förr så vanliga tidningskioskerna tagit vägen? Har de lagt ner på grund utav att journalistiken har blivit sämre??? Times are changin, so are we!

9. Dan Persson har rätt i allt

Dan Persson har rätt i allt han skriver kring varför ungdomar slutar att idrotta. Det som går att tillägga är att det finns två trender inom idrotten just nu. Den ena går ut på mer elitsatsningar i olika former och den andra går ut på just det motsatta med minskade elitsatsningar. Pekar man enbart på utslagningseffekterna av idrott så är definitivt "elitsatsningar" eller snarare överambitioner hos enskilda ledare en starkt bidragande orsak till att många slutar med idrott. Man kan säga att idrotten inte klarar att konkurrera med den teknikutveckling som Dan Persson nämner, just för att idrotten inte längre ses som tillräckligt rolig. Många elitklubbar har insett att spelarunderlaget blir för litet för tidigt för att få till en bra bredd på sin topp och börjar nu därför att arbeta med att få mindre klubbar att behålla sina spelare så länge som möjligt. Samtidigt arbetar ledare och föräldrar i mindre klubbar med att bedriva verksamhet som de tror är förenlig med elitidrott. Vi ser till exempel elitsatsningar där föräldrar bildar sammanslutningar inom årskullar för att plocka ihop egna "elitlag" med de tidigast utvecklade talangerna. Man skapar helt enkelt en ny klubb för sina barn i just den aktuella årskullen och får talanger ifrån andra klubbar att ansluta sig till någon form av distriktslag. Lagidrotternas popularitet kommer att växla genom tiden. Där det finns krafter som verkar för ett mer stillasittande liv kommer det också krafter för ett mer aktivt liv. Likaså kommer intresset för individuellt idrottande kontra lagidrottande att växla. Dock är det ju så att ju fler konkurrerande fritidsintressen som finns desto tuffare blir kampen om talangernas tid. Detta måste alla klubbar bli medvetna om och det kommer att vara en framgångsfaktor för varje klubb att behålla så många spelare, ledare, föräldrar, far-och morföräldrar och andra intressenter så länge som möjligt och då bör det inte förekomma tidiga felriktade "elitsatsningar". De "elitsatsningar" som är värda namnet tar fasta på ett medlemsantalet blir så stort som möjligt så länge som möjligt och att man har skickliga ledare som formar bra individer i första rummet och idrottare i andra. Sedan kommer resten nästan automatiskt. Hälsningar Anders Johansson Tidigare ledare inom olika idrotter på olika nivåer.

10. det går att jobba med alla

det går att jobba med alla oavsett kunskap Men konkurrensen från data världens spel Gör det lättare att slippa träna och röra på sig. Sedan får deras utredningar skylla på oss tränare Oavsett idrott Men bristen på tider i storstäderna är en punkt Små killar/tjejer måste träna mellan kl 21-22 på vardagar och sedan åka kommunalt hem, tröttnar

11. Skälen till att vara med i en

Skälen till att vara med i en förening är väldigt många. Rent idrottsligt har varje individ sin egen utvecklingskurva, varav vissa kommer väldigt högt upp på kurvan medan andra inte utvecklas lika mycket och några utvecklas nästan inte alls. Till detta kommer individens egna behov och vilja: vissa vill jättegärna satsa på sin idrott medan andra nöjer sig att ha kul tillsammans med sina kompisar. Vissa är tävlingsmänniskor från födseln, vissa utvecklar det efterhand medan andra aldrig någonsin förstår syftet med tävlingsmomentet alls. Som vuxna ska vi förstå att barn är individer med egen vilja och egna behov. Självklart kan viljan och strävan vara större än förmågan olika perioder av idrottskarriären, och de barn som i tidig ålder valde att satsa på sin idrott inte blev så bra som han/hon ville medan andra barn fick rejäl fart i sin utvecklingskurva lite senare i livet. Eller så fick faktiskt det elitsatsande barnet den utveckling och de fantastiska resultat som han/hon eftersträvade. Vi vuxna ska inte hindra barnen till varken det ena eller det andra, vi måste istället uppmuntra dem till det som de själva vill göra samt skapa bra förutsättningar för deras idrottsutövande. Det är inte fel att elitsatsa i tidig ålder men såklart måste det ske med rätt förutsättningar på alla möjliga sätt. Likväl som det är viktigt att skapa rätt förutsättningar för elitverksamhet så är det lika viktigt att skapa förutsättningar för de individer som kanske inte alls vill tävla. Dock är det sistnämnda inte lika naturligt/enkelt eftersom det i de flesta idrotter ingår ett ”tävlingsmoment” såsom att göra mål, komma i mål snabbast, träffa måltavlan bäst o s v. Sannolikt finner lejonparten av alla som utövar en idrott finner att tävlingsmomentet är stimulerande. Basen i föreningslivet är social samvaro (samt social utveckling) och att ha kul med kompisarna. Idrotten är det som man samlas kring och tävlingsmomentet är en av sakerna som gör att vi utvecklas tillsammans. Självklart hjälper vetenskapen och personer såsom Tonkonogi m fl oss ledare inom idrotten. Exempel på detta är att teknikinlärning måste ske i tidig ålder. Ett annat exempel är att styrketräning inte är skadligt förutsatt att det sker under kontrollerade former. Vi har i många år fått ledarutbildningar från RF/specialförbunden och därmed fått kunskaper utifrån fakta som både är korrekta resp felaktiga. Naturligtvis är felaktig fakta inte särskilt bra och tillika har det hämmat utvecklingen av kvalitativ breddidrott. Detta är på väg att ändras, men det kommer nog att ta väldigt lång tid, tyvärr. I de fall vi förundras över andra länders idrottsliga framgångar så förundras vi samtidigt över varför vi i Sverige inte får fram motsvarande toppidrottare själva. Låt vara att det kan handla om begränsade ekonomiska resurser i vissa fall men den svenska idrottsmodellen (föreningslivet bl a) är ju en del av förutsättningarna för elitidrotten. I vissa länder sker medveten barnelitsatsning (bl a genom scouting i lagidrotter) vilket ger dem ett antal individer av yppersta elitnivå i vuxen ålder. Såklart ”gallras” en hel del bort under årens lopp. Vi hyllar Barcelona samtidigt som de bedriver sådan elitsatsning för ungdomar som vissa puretaner inte alls vill veta av. Trots att det finns många individer i Sverige som hade älskat att vara en del av detta. I Sverige kan vi inte naturligtvis inte förbjuda elitsatsning i tidig ålder eftersom den faktiskt kan ge utdelning för ett antal individer som satsat sen de var små. Det vi däremot måste försäkra oss om är att den inte får vara exkluderande. D v s elitsatsande föreningar måste ständigt vara öppna (i ordets rätta bemärkelse) för individer som har en sen/senare utvecklingskurva. I praktiken är det alltjämt en iterativ process att alltid se till individens utvecklingskurva så att denne får bästa möjliga förutsättningar att utveckla sig inom sin idrott. Detta gäller såväl för breddförening som för elitförening. RF och våra specialförbund måste skapa förutsättningar för individernas utveckling. Här finns en del att förbättra. Dessvärre är förbunden ofta åldersfixerade och motverkar därmed den individuella utvecklingen. T ex bygger seriespel inom fotboll på åldersindelning. Som vi alla vet så är åldern en siffra som oftast inte har med verkligheten att göra. För att föreningarna ska kunna nivåanpassa seriespelet för individernas bästa så måste alltså förbunden se över de förutsättningar som råder (exempelvis möjliggöra spel för äldre spelare med dispens). Ofta är det gamla regelverk som gäller men som egentligen bör ses över utifrån vetenskapliga grunder och ett modernt synsätt. Här finns sannolikt en del att göra även ur ett förbundsperspektiv.