Svensk idrott har tappat i bidrag de senaste åren och av alla viktiga frågor är just ekonomin den avgörande. Anslagen från regeringen måste öka. Foto: TT

Under måndagseftermiddagen ska valberedningen komma med sitt beslut om vem som förordas som ny ordförande för RF. Det finns fem kandidater - och två favoriter.

Det är också många nya styrelseledamöter i den relativt brokiga Riksidrottsstyrelsen som skall väljas.

Ingen går på vatten...

Det vi kan konstatera är att även om det fanns någon typ av Messias som kunde gå på vattnet så finns det ingenting som pekar på att ens en sådan kan skapa några större förändringar. Åsiktsskillnader i styrelsen gör det svårt att enas om en strategi eller vision för framtiden som innebär förändringar så spelrummet för en ny ordförande är begränsat från början.

Min syn är att idrotten behöver ett starkt RF som kan skapa bättre förutsättningar för hela idrotten genom att säkerställa möjligheten att attrahera i ett samhälle som förändras snabbare än organisationer normalt kan göra.

För dagens ordförande, Karin Mattsson Weijber, och många andra inom RF är en förutsättning inför framtiden att man begränsar sig till de ideella föreningarna medan min syn är att alla bör inkluderas och att man även ska finna former för kommersiella aktörer som levererar idrott. 

 Har mycket gemensamt

De fem kandidater som nu finns kvar, där vi i nuläget antar att valberedningen föreslår en av dem, har rätt mycket gemensamt. 

De är vita svenska män över 50, snittet hamnar väl över 60. Det är ingen ålder idag även om jag hade blivit glad över en något större mångfald. De har mer erfarenhet av arbete inom idrottsrörelsen än vilken annan grupp av fem människor i det här landet. De har bevisligen erfarenhet av att leda stora organisationer och de måste alla fem ses som taktiskt skickliga. De är goda människor som vill idrotten väl.

Samtliga har kompetensen, förmågan och det taktiska tänkandet för att klara av jobbet. 

Det tycker jag om kandidaterna

Tommy Ohlström blir jag tveksam till beroende på den arbetsinsats som krävs. Han har  andra omfattande uppdrag och frågan är om han skall kunna frigöra den tid som krävs. Det är också trist om RF skall återfå rollen som nära knuten till ett parti. Det har tagit 20 år att frigöra sig från detta och vi skulle kunna hamna där igen. Jag har aldrig träffat Tommy Ohlström  men de jag känner inom socialdemokraternas ledning ger honom goda vitsord.

Lars Liljegren blir vald för att bevara de små förbundens stöd. Den begränsningen av hans mandat tror jag kan vara negativ för utvecklingen då samhället blir tydligare och tydligare på att man vill betala för leverans. Lars Liljegren hade varit bättre som ”kungamakare” av någon yngre. Nu ligger tidigare förluster honom i fatet. Jag trivs bra med Lars Liljegren även om vi genom åren haft olika åsikter om i princip allt. Hans roll i 51-procentsomröstningen för två år sedan är något som jag tror skadar idrotten medan Lars Liljegren har den motsatta åsikten.

Håkan Leeman kommer från motorsporten, den räknas inte riktigt in i idrotten på ungefär samma grunder som golfen, rätt orättvisa sådana och den är kanske inte riktigt i samklang med moderna jämställda organisationers sätt att fungera. 

Björn Eriksson, som är den jag träffat oftast och tycker om, har mer energi än de flesta jag träffat och är inte otydlig i något sammanhang. Björn Eriksson har allt kunnande och är taktiskt skicklig, det som ligger på hans minussida när jag lyssnat runt är att Björn Eriksson, trots många skiftande positioner inom statsförvaltningen, aldrig har föreslagits som diplomat.

Tomas Eriksson är till och med yngre än jag vilket i de här sammanhangen får ses som riktigt ungt då jag bara är 58. Jag känner inte honom, har bara träffat honom en gång så på minussidan har jag ingen kunskap. Plus som jag ser det är att han kommer från innebandyn, en sport som i närtid varit en av de mest framgångsrika vi haft när det gäller att öka antalet deltagare. Också en sport som i stor utsträckning är breddorienterad vilket stämmer med samhällets nya syn på idrotten. 

Så här blir det

Björn Eriksson och Tommy Ohlström har mest kontakter till regeringen men de tillhör en helt annan generation än dagens politiker och när de började dricka pilsner med maktens män var Gabriel Wikström inte född. Ingen av dem kan med trovärdighet lova mer pengar från staten och den vägen få ökat stöd.

Min gissning över vad som nu händer är som följer.

1: Minst en av de som inte blir föreslagna av valberedningen kommer att kandidera ändå. Dvs någon viker ned sig först några minuter innan omröstningen eller vi har flera kandidater till votering.

2: Samordningen bland de större förbunden kommer att leda till att Tomas Eriksson eller Björn Eriksson får en stabil bas röster som dock ej räcker till majoritet.

3: Lars Liljegren och Björn Eriksson kommer att splittra de små förbunden i två grupperingar med en kvarvarande tredje som delas mellan de övriga.

Favoriten

Jag har ingen anledning att förorda någon av dem, jag känner de inblandade för dåligt för att kunna bedöma vem som är bäst men om jag försöker göra en oddslista utifrån en något bättre koll på hur rörelsen fungerar så ser den ut så här.

Favorit: Tomas Eriksson, odds 10.

Andrahand: Björn Eriksson och Tommy Ohlström, odds 15.

Outsiders: Lars Liljegren och Håkan Leeman, odds 25.

Hade det varit V75 hade jag klickat “alla”. I praktiken har jag ingen aning om hur detta kommer att gå.

De stora förbunden är tysta

De stora förbunden har inte sagt flasklock publikt och innan det sker går det inte räkna röster. När jag i höstas fick frågan om vem jag trodde skulle bli ny ordförande så var svaret Hans von Uthman eller Sven von Holst, alternativt en outsider av typen Anna-Karin Hatt som lämnade som minister med bra record.

När jag om ett år skall försöka göra en bedömning av vad de uträttat så kräver det stor respekt för vad som är möjligt att uträtta snarare än krav på vad som borde göras. Vi har i nuläget också en situation där en mycket stor kunskapsmassa om helheten såväl som detaljer finns samlade hos Karin Mattsson Weijber och Birgitta Ljung som generalsekreterare.

Att förmå Birgitta Ljung att stanna något/några år tror jag blir livsviktigt för att inte misstag görs på grund av missad kunskap. Väljer Birgitta Ljung att gå i närtid till riksdrottsmötet blir jag orolig.