Många imponerades inför Sveriges nya nationalarena, även byggarbetarna. Foto: TT

Olof Lundh har skrivit boken, ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” och jag har nu hunnit läsa den. Bör passa på att tacka SAS som gav mig sex timmar extra för att ta mig hem från USA i lördags. Hade även kunnat läsa söndag då golfrundan fick ställas in eftersom bagaget var kvar i Chicago.

Olof har en mycket lång erfarenhet av att skriva om fotboll, både det sportsliga men i ökande utsträckning det som händer runt omkring. Här är det fokus på allt runt omkring från hur tufft det är att vara sportreporter nu jämfört med 70-talet då den utsända junioren från TT fick skriva åt alla eftersom Gin&Tonic gick att sätta upp som telefonkostnad på hotellnotan till hur Svenska Fotbollförnbundet har agerat som vår största folkrörelse.

Det vi enkelt kan konstatera att sportreportrarnas vardag har förändrats mer än SvFF. För reportrarna har digitalisering, kravet att publicera i flera kanaler mer eller mindre i realtid och en transparens som gör att inte ett komma får vara fel till SvFF som vare sig har digitalisering eller transparens som ledord.

Lite sur blir jag över att Olof Lundh väljer att nämna Claes Aronsson på Ekot istället för mig när det gäller redovisningar av Friends arena och i synnerhet mitt eminenta förutspående om storleken på SvFF:s förluster men det är förmodligen så enkelt som ett resultat av att jag stavade fel på Olofs efternamn i en krönika ifjol. Namn är inte min starka sida.

Transparansens tid

För mig såväl som alla som har med fotbollen att göra är det dock en viktig och läsvärd bok. Vill vi utveckla fotbollen i Sverige så finns det allt från förbundets idéer om demokrati till matchfixning, agenter, huliganer och bengaler att hantera.

Olofs kritik mot SvFF går i korthet ut på att vill man vara framgångsrik som Sveriges största folkrörelse så skapar digitaliseringen ett nytt samhälle där transparens och ett korrekt agerande är en förutsättning för förtroende. 

Då blir det hygienfrågor att inte köra förbundsmöte genom slutna förmöten och bara formalia utan någon åsikt på det öppna mötet. Att redovisa alla ersättningar, inklusivel de som kommer från UEFA och FIFA. Min egen enkla åsikt utifrån vad som varit är att ingen som har med FIFA och UEFA att göra och inte redovisar ner på öret vad varje företrädare för svensk fotboll har erhållit saknar förutsättning för förtroende. Systemet med stora möten på plats vid stora mästerskap är som gjorda för att skapa konformitetens diktatur, vem vill ifrågasätta något om en fantastisk resa med underbar fotbollsupplevelse riskerar att frysa inne.

De fick ta över

Generalsekreterare Håkan Sjöstrand får av naturliga skäl ingen kritik utan får ta på sig förhoppningar om att vara den som utvecklar förbundet i rätt riktning. Karl-Erik Nilsson som efterträdare till Lars-Åke Lagrell ses som en god person, vilket jag håller med om, som har en helt annan ledarstil, mer anpassad till dagens samhälle.

Hauge-soppor, Kentaro-soppor, agentsoppor, FIFA-soppor och självfallet Friends-soppan får boken att framstå som en kokbok av rätter som gjorts totalt ogenomträngliga till sin konsekvens även om Lundh på ett föredömligt sätt försöker bringa klarhet. Därmed inte sagt att det går att späda i den utsträckningen.

Har aldrig känt mig manad att vara litteraturkritiker, tror på idén att skriva begripligt istället för det omvända och särskilt kulturvänster har jag inte känt mig som. Boken är stilistiskt och språkligt på en bra nivå, det flyter på och jag är tacksam över att Lundh inte gjorde ett försök att nå Augustpriset genom att krångla till det med känslor och relationer.

Och så lite Zlatan, förstås

Zlatan finns självfallet med, allt annat hade renderat i bannor av förläggaren eftersom Zlatan säljer. Zlatans förhållande till media, hans betydelse för SvFF och hans ödmjuka framtoning beskrivs föredömligt.

Konstiga spelaraffärer med sluga agenter, skatteplanering, fiffiga lösningar för att hantera regelverken beskrivs också på ett sätt som gör att den som tror att den historiskt sett socialdemokratiska fotbollen är föredömen i moralfrågor börjar gråta. Jag är tacksam att Lundh valde att nöja sig med några exempel för här finns nog material till en serie böcker. Här behövs fortfarande mer öppenhet och bättre regelverk. 

Sammantaget så är boken ett måste, inte bara för Lars-Åke Lagrell och Karl-Erik Nilsson utan för alla som på något sätt har med fotbollen att göra, sponsorer, föreningsstyrelser, alla anställda i de större klubbarna och egentligen resten av idrottsrörelsen. Det enda som krävs för att boken skall vara värd sina kronor är att man har en kärlek till fotbollen.