Nej, inom RF får man lov att ifrågasätta sin egen process. Dagens arbete kommer inte att leda till någon särskilt kreativ lösning inför framtidens idrott. Foto: TT

Det är för omständigt, det tar för mycket tid. RF:s framtidsstrategi blir är ytterligare ett dokument som bara samlar damm.

RF skall på Riksidrottsmötet 2017 fastslå en strategi för perioden fram till 2025. Beslut om detta togs vid Riksidrottsmötet 2013. 

Den första logiska slutsatsen är att om man behöver fyra år på sig för att skriva en strategi för en åtta års period föreligger det ett allvarligt metodproblem. 

Men gud, så utdraget!

Då planen skall revideras 2021 utifrån den korrekta slutsatsen att samhället förändras bör denna revidering påbörjas redan nu, väntar man till 2021 så riskerar revideringen inte att bli klar före 2025. 

Redan här påvisar RF på tydligaste möjligaste sätt att organisationen saknar förmåga att agera proaktivt.

Jag blir väldigt ledsen när jag läser strategiförslaget. Här får jag svart på vitt klart för mig att min dröm om ett starkt inkluderande RF som en samlad röst för svensk idrott inte ingår i planen.

I förslagen finns, förmodligen medvetet, inte ett ord om kontroll och uppföljning, dvs det här är ytterligare ett dokument som kommer att samla damm. Skulle det ”önskade läget” som man döpt om målen till uppnås på något område så är det beroende på samhällsförändring, inte på eget arbete. Nu tror jag inte så blir fallet.

De små förbunden röstar emot

Förslaget om att bli effektivare i användandet av statsbidragen kommer självfallet inte kunna genomföras då det slår ihjäl de små förbunden som kommer att rösta emot. 

Det finns heller inga förslag om minimikrav för att få vara kvar i RF vilket påvisar att det helt saknas en riktig vilja att bli effektivare. Här är det så enkelt att politiker som upplever att någon använder bidrag ineffektivt inte har lust att öka på stödet.

Det finns heller inget ”hur” i dokumentet, dvs inte en stavelse för hur man skall nå de önskade eller av samhällsutvecklingen påtvingade förändringar. Ytterligare ett bevis för att det inte blir någon verkstad.

Min egen bedömning, som bygger på GUD (Globalisering, Urbanisering och Digitalisering) som påverkansfaktorer och samma trender som United Minds tagit fram åt RF är som följer:

Fler kommer att träna regelbundet 2025 än idag. En växande andel gör så livslångt. Samtidigt kommer andelen som är medlemmar i en förening att fortsätta att minska. Dvs den tydliga trend vi sett de senaste 15 åren kommer att fortsätta och förmodligen förstärkas. 

Trivs - utanför föreningarna

Nya ”communites” via digitala plattformer, ideella eller kommersiella växer fram och skapar föreningslik verksamhet, dock utan styrelse, stadgar, årsmöten, förbund. 

Vi kommer i mycket stor utsträckning att få all den glädje och träning vi behöver och vill ha utan att ens komma nära någon förening.

Utvecklingen på ökande ålder på styrelseledamöter och minskat antal år man är aktiv förstärks. Jämställdheten blir dock total. Vare sig män eller kvinnor finner styrelsearbetet i en förening som något attraktivt. 

Det är många vackra ord i strategiplanen. Avsnittet om jämställdhet är både välskrivet och helt i linje med den utveckling jag också vill se. 

Som att sminka en gris...

Det som då skaver är att RF:s ordförande bara för någon månad ville bejaka de religiösa symboler som objektifierar kvinnan som underställd mannen och är en del av orsaken till hedersförtrycket. 

Förslaget om att kvotera i förbundsstyrelser men helt strunta i att det underliggande problemet är att jämföra med att sminka en gris.

Ett av idrottsrörelsens största problem, att den demokratiska modellen slutar fungera berörs inte. Årsmöten, stadgar, motioner, dagordning är en fungerande modell bara så länge det finns medlemmar på årsmötena. 

Det är intellektuellt ohederligt att försvara föreningen som enda tillåtna modell och helt strunta i att modellen slutar fungera. 

RF av i går, i dag - och i morgon

Det som stör mest är dock den fundamentalistiska synen på organisationsform. Heter man Riksidrottsförbundet torde det övergripande syftet vara att alla i riket idrottar. Istället håller man på närmast religiösa grunder dogmatiskt fast vid föreningen som enda modell.

Organisationsform är ingen del av en strategi. Det är en taktisk fråga utifrån vilken verksamhet man skall bedriva. I de flesta fall är den ideella demokratiska föreningen bästa driftsform och då väljer man den. 

I andra fall kan man välja en annan modell. Huvudsaken är trots allt att man idrottar, inte hur man organiserar idrotten. När man nu gör organisationsformen som en del av ideologi och strategi har man med mycket hög sannolikhet valt en modell som gör att idrottsrörelsen kommer att minska i omfattning såväl som politisk betydelse.

Det blir inte bra, för tusan

Raderna med klagomål över hur myndigheter jämställer delar av idrotten med kommersiella aktörer påvisar tydligt att man inte förstått grunderna i den 20 år gamla Bosmandomen. 

Det är verksamhetens art, inte organisationsformen som avgör hur man skall beskattas. Kan man inte förstå den enkla principen och acceptera det korrekta i modellen så kommer man inte framåt.

Avsaknad av hur man skall genomföra strategin, demokratiproblemet, fundamentalismen runt organisationsmodellen, den totala bristen på uppföljning och kontroll. 

Oförmågan att få ut strategin till föreningarna, bristen på resurser i föreningarna. Listan på orsaker till att den här strategin kommer att misslyckas går att göra mycket lång.

Det gör mig ledsen.