Och hur gör vi med skolbetygen?

Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.
Barn under 13 år, ska inte tävla. Det är inte bra. Säger vuxna. Men vem frågar barnen, vad de vill?
Debattören Niclas Andersson anser att svensk idrott är inne på fel väg genom att minska tävlingsinslagen. Foto: TT

 

Flera olika större idrottsförbund – ishockeyn, innebandyn och nu i allt högre grad även fotbollen – försöker på alla möjliga sätt att eliminera tävlingsmomentet för barn.

Det ger dem massor av Bror Duktig-poäng i den svenska samhällsdebatten. Alla dessa jätteviktiga gubbar och kärringar kliar varann på ryggen, och berömmer varann för hur kloka de är.

Men… vem tänker på barnen?

Stoppa Playstation!

Jag har fyra små lirare hemma. Som alla andra föräldrar vill jag självklart deras bästa.

Några av dem är fantastiskt duktiga i idrott. Några är jättedåliga i sin sport. Men alla älskar att hålla på och röra sig, med kompisarna.

Och en sak noterar jag glasklart; En betydande majoritet av alla barn – och i synnerhet barn som söker sig till idrott, förstås – älskar att tävla. De testar och tävlar i att hoppa långt och att springa fort och att viska tyst och att käka makaroner och allt möjligt vad vi vuxna kan, och inte ens kan, tänka ut.

De tycks – i mina möjligen naiva ögon – ha väldigt kul med det.

De spelar TV- och dataspel – nästan alltid med poängsättning och tävling.

De ser på sport i TV, det är olika VM och Champions League å grejer – och de spekulerar som tokiga i gruppspel och tabeller och poängräkning och vem som går vidare och vem som inte gör det.

Barn är inte dumma

Det är möjligt att just mina barn är abnorma, på något sätt, men såvitt jag kan bedöma så är alla tabeller och listor och cuper en närliggande drömvärld som de hela tiden fantiserar om, leker kring och väldigt, väldigt gärna vill koppla till sin egen verklighet.

Många av alla besserwissers som nu ”tagit barnens parti” tycks fullständigt strunta i detta – allt för att framhålla sin egen förträfflighet och magnifika vidsynthet.

Eller så kanske de på riktigt tror att den som får sparka till en boll blir helt överlycklig av allenast detta.

Fast – rapport från verkligheten! – det är inte så det funkar.

Barn är inte dumma.

Ett och annat barn vill säkert ha det så.

Men barn år 2016 är inte isolerade små element hemma i köket, utan små vettiga varelser med reflektioner och idéer och analyser och massor av kontakter med sin omvärld.

Spela, men bara lite

Runt idrotten idag ligger idag en hel megakultur, ett värderingspaket och en livsstil; Man ser på (till exempel) fotboll, man leker fotboll på skolrasterna, man köper fotbollströjor, man spelar Fifa - och man lirar själv.

Nu ska de inte få tävla längre. Håll tyst och spela fotboll. Men bara lite. Inte räkna. Fy-fy. 

Försök inte sätta in ditt tjong-på-bollen i ett sammanhang. Så gör man inte. Jo, kanske en del andra, men inte du. Fy-fy.

Får man ha en nyinköpt Ronaldo-tröja på sig i skolan? Är det okej att Playstation erbjuder tabellräkning i sina TV-spel? Hur går det med vårt fotbollsbarnkalas i april, vågar vi fortsätta med att låta några vinna priser där?

Dessa privata glädjeämnen – och många andra – riskerar nu att kapas av Den Förnämliga Omdömesfulla Vuxenmaffian.

Fostra en stjärna – eller glädje nu?

Perspektivet i en hel del av dessa sammanhang brukar ofta vara ”hur fostrar man en elitspelare?”.

Det är ett väldigt stort, och väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – case att fånga in med så här små och snäva penseldrag.

Jag tror inte att man behöver ägna fullt så stor möda åt den frågan. Det går ändå inte att staka ut en stjärnbana, en färdig fungerande kedja, som löper raka vägen från 8 år och hela vägen ut i Champions League. Det finns alldeles för många oförutsägbara faktorer längs med vägen.

Toppning eller inte toppning, tabeller eller inte, hårdsatsning i unga år eller bara lek och motion – bland de som verkligen har lyckats hela vägen fram, finns helt enkelt inget universalrecept att hämta. Alla har sin väg, var och en sin historia. Något absolut facit saknas.

Mångfald ger både den ena och den andra – och den tredje eller tusende – sortens framgångsexempel.

Rätt tror jag är;

Hur har barnet som roligast här och JUST NU?

Så får man dem att fortsätta

Det handlar om att hela tiden se till att varje enskilt barn har så stor glädje av sitt idrottande här och nu, fysiskt och mentalt, i grupp och individuellt, varje dag, varje vecka, vid varje tillfälle.

Så får man barn att fortsätta idrotta.

Och på så vis ger man hen chansen att någon gång, kanske, möjligen, också bli riktigt bra – om nu den typen av framgång ses som eftersträvansvärt eller viktigt.

Och glädje NU innefattar – självklart – också tävling NU (för den som så vill);

De allra flesta barn som idrottar, vill tävla. Det är ofta en viktig del att man söker sig till idrotten. Man gillar eller är nyfiken på alla konkreta räkne- och jämförelsegrejer som idrott innefattar.

Självklart ska man erbjuda valfrihet, alternativ, för de som så önskar – men inte tvinga ALLA att inte tävla.

Jag är så trött på att ribban alltid ska sättas utifrån de minst intresserade, och att deras (eventuella) behov av att inte känna sig stressade, ska sättas som en tvångströja på det barn som faktiskt vill ge sig hän åt den typ av idrottande som den älskar mest av allt.

Låt var och en göra som den vill, och delta i den lek som hen vill. Det är vi skyldiga våra barn.

Curla bort alla motgångar!

Dessutom;

Vad är det vi vill skapa, genom att inget barn någonsin ska lära sig att förlora, att ta en motgång, eller ett negativt besked, innan han/hon blir tonåring?

Vill vi ha ett sådant samhälle?

Kravlöshet i alla led, alla ska få vara med, alltid, oavsett vad man gör. Att vara duktig eller ambitiös är absolut ingen fördel, tro för guds skull inte det.

Är det verkligen eftersträvansvärt, att det moderna svenska samhällets curlingkultur, toppas med att inget barn någonsin får notera och känna på fenomenet att ”ibland lyckas man, ibland inte”?

Vad är det för typ av medborgare vi fostrar då? På vilket sätt tänker vi oss att detta ska förbereda vår nästa generation på kommande faser i sin uppväxt och sitt tonårsliv? Hur gynnar detta oss alla, på sikt?

Skolbetygen, då?

Några fler små korta reflektioner på samma tema;

= Borde vi också slopa alla skolbetyg, och stoppa all resultat-återgivning från prov i skolan?

= Hur går det nu med försörjningen i alla småklubbar, som får allt svårare att locka tillresande lag till sina cuper (som ofta är största inkomstkällan i många föreningar) ?

= Tror verkligen så många debattörer på riktigt att det saknas samband mellan hur bra man är som 14-15-åring, och hur bra man blir som senior? Finns det inget värde i, eller respekt för, saker som långsiktig uppbyggnad, och konsekvens och verkan, längre? Inbillar sig många vuxna på riktigt att man kan sitta hemma och spela dataspel och leka och skoja tills man är 14, och sedan spela i Premier League när man är 20 ?

= Har alla ”hata-tävling-i-lagidrott”-hetsare koll på hur det funkar i en del klassiska tjejsporter, typ gympa eller ridning? Att i gymnastik så lajnar man upp varje tjej, i exakt rangordning efter hur bra hon är, på varje träning och varje tävling/uppvisning, från 7 års ålder och hela vägen upp? Att i all ridsport-träning så gallras och sorteras du ut minutiös nogsamt, innan du får eller inte får plats i en färdighetsgrupp som speglar dina exakta nuvarande kunskaper, för att inte störa övriga gruppens rytm?

Hotet är de Självgoda Vuxna

Hallå idrotts-Sverige, this is a wake-up-call, säkert otidsenligt och politiskt inkorrekt så det stänker, men ändock;

Den stora faran för svenska ungdomar och svensk lagidrott är inte att lära sig tävla.

Hotet är de Självgoda Vuxna med förbudsvapnet i hand, som i jakten på personlig duktighets-glory – utan att fråga – kör över våra barn, och tar ifrån dem deras självklara rätt att tävla och utöva sin idrott på vilket som de vill, på sina egna villkor.

Niclas Andersson

Damlandslagen i fotboll ligger långt efter herrarna, men ska nu  i alla fall fådubbelt så mycket som vid senaste EM-slutspelet 2017. Men nu framkommer att Uefa dubblar prispengarna till nästa års EM-slutspel på damsidan.

Nej, regeringen nobbar en plan för ett nationellt stöd till kommuner och idrottsrörelsen i syfte att utveckla framtidens idrottsanläggningar. Nu riskerar Sverige att halka ännu längre efter i arbetet att hålla arenor uppdaterade.

-Det här var tänkt att förbättra villkoren  för en meningsfull fritid och inte minst en bättre folkhälsa, kommenterar Björn Eriksson.

Fotbollen och handbollen storsatsar på hållbarhet – och det är två fotbollsälskare med ett hjärta som klappar för Blåvitt som får ansvaret: Caroline Waldheim för Svenska Fotbollförbundets arbete och Thomas Björn för VM i handboll 2023.
Hållbarhet är begrepp som blivit allt viktigare i samhället – även inom idrotten och då speciellt våra större och mest folkkära idrotter såsom fotboll, handboll, skidor, innebandy, golf, basket, ishockey och brottning.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Elon, ledande inom fackhandeln för elprodukter, tar ett stort steg in på sponsormarknaden via ett omfattande avtal som huvudpartner till HockeyAllsvenskan. Via 320 butiker i Sverige ska nu varumärket och samarbetet förstärkas. 

För ett år sedan avslöjades Unibets rekordsponsring när bolaget gick in som huvudpartner till svensk elitfotboll. Ett avtal som löper över sex år, med option på ytterligare sex år, med ett initialt värde på 900 miljoner kronor eller om optionen utlöses ett totalt värde på 1,8 miljarder.  Nu väljer Unibet att utöka satsningen genom att också bli presentationspartner.

Fredrik Ljungberg är en av Sveriges mest dekorerade fotbollsspelare. Nu tar han plats i Viaplays Premier League-studio. I det nya uppdraget ingår förutom Premier League även att jobba vid  landslagets matcher, som  Nations League samt kvalen till EM 2024 och VM 2026.

I veckan exporterade fotbolls-Sverige ytterligare tvåt jejer till utlandet Hanna Bennison (Everton)och Filippa Angeldahl (Manchester City) valde England och därmed har inte mindre än 48 tjejer  lämnat Sverige för tjänstgöring på annat håll.