I USA/Nordamerika har de sedan många år stängda ligor i princip i alla sina idrotter.

Övriga världen, och framför allt Europa, lever efter en helt annan tradition; Upp- och nerflyttning, öppna luckor mellan alla möjliga olika serienivåer.

När idrotten nu sedan ganska många år hamnat i en allt mer överhettad ekonomisk spin-karusell, där många klubbar tar stora ekonomiska risker, för att eventuellt nå toppen – då försöker en massa människor plötsligt koppla ihop två helt olika saker, och göra det till samma fråga;

Stäng högstaligorna. Ta bort risken att åka ur. Garantera långsiktig trygghet för alla etablerade klubbar. Så hamnar deras ekonomi i balans.

Alltid förslag från samma håll

Några har nappat. Framför allt inom hockeyn. Ryssland och Finland har köpt den amerikanska modellen. Men även exempelvis vår svenska basket. Stängt ligorna. Gjort högsta-serie-statusen till något som handla om ekonomi snarare än idrottsprestationer.

Och i Sverige blir anhängarna av samma modell allt fler.

Men;

Givetvis är kopplingen ekonomi/stängda ligor rent nonsens.

Det är ju mycket märkligt att det här förslaget ALLTID kommer från folk med anknytning till idag befintliga elitklubbar, och ALDRIG kommer från dem på nivån strax därunder, som vill upp.

Som så ofta, alltså; Bara egoism och jag-jag-jag-perspektivet som styr.

Tvärtom skulle stängda ligor sakta men säkert sänka trycket runt vår idrott, och riskera att långsamt bromsa de ekonomiska strömmarna – från publik och sponsorer – och strypa inflödet av försörjningsmedel till hela sportcirkusen.

Vad är det för fel på mångfald?

Som fristående – sportnörd, superintresserad åskådare men utan elitklubbs-åtaganden – kan jag ju tillåta mig att bara upplysa herrar (ja, nästan alltid herrar) i maktpositioner om vad en förkrossande majoritet av all svensk idrottspublik, supportrar och aktiva tycker;

Öppna ligor, självklart!

Vad är för fel med mångfald, plötsligt? Är vi helt emot charm, i det här landet? Har bollsinne och glada leenden slutligen blivit helt utmotade och omoderna vår idrottsvärld?

Krav på ekonomisk ordning för elitlag – absolut. Helt okej. Eller till och med; Direkt nödvändigt. Ekonomisk dopning måste självklart vara förbjudet.

Men krav på särskilda, orimligt påkostade, arenor? Detaljerade villkor för att få komma upp? Eller tvärstängt?

Lägg av.

Syre för en hel nation!

Det är väl kanske inte så många som tycker att Tingsryd – och deras gamla murriga ishall – är något att ha i SHL, om de väl skulle ta sig dit. Och visst; Så kul är det säkert inte, om de väl går upp.

Men hur kul är det å andra sidan med 10-12-14 exakt likadana ishallar, designade och byggda av samma leverantör, och med exakt samma kioskutbud och likadan takhöjd och standardiserade souvenirshopar och identiskt toapapper? 

För drömmen, symbolvärdet, frihetskänslan (och mångfalden) så är ett Tingsryd, ett Mjällby, ett Villareal i högsta serien, fullständigt ovärderligt. Ett Tingsryd syresätter en hel seriepyramid, ett helt idrottsland och hela livet för i princip varenda svenska idrottsromantiker.

Vi som lirar i gärdsgårdsserier, i korpen, vi som ideellt sliter med barnidrotter, vi som tvättar tröjor, kritar linjer, sitter på sura styrelsemöten, mmm – nånstans längst där inne i magen så drivs vi alla av Drömmen. När vi, just vi i vår lilla klubb, får allt-allt-allt att stämma, när alla stjärnor och solar och månar står i rätt vinkel och varenda stolpskott studsar in, alltihop i flera säsonger i rad… och vi till sist står där med en kvalmatch till självaste allsvenskan...! Det är vad vi lever av, vad som driver oss vidare, vad vi allra innerst inne hoppas utan att säga när ingen ser eller hör - dag ut och dag in, vecka för vecka, år efter år.

Sjua i serien – vem bryr sig?

En annan effekt är självfallet också publikintresset.

I USA är de en kvarts miljard människor. I Ryssland också. Självklart kan det där finnas publikunderlag och folk nog för att fylla alla möjliga arenor, hur man än organiserar.

Men i Sverige är vi tio miljoner. Här behöver vi vara rädda om varenda intresserad människa.

Och det kan jag säga direkt; Hur hockeyintresserad man än är, så känns det fullständigt ointressant, huruvida Luleå eller Linköping eller Örebro ska komma sisådär femma, sexa eller sjua i SHL-tabellen.

Däremot; Vem åker ur? Modo, kan de verkligen försvinna? Malmö, blir det fiasko igen? Hur bra är Karlskrona i förhållande till de som kommer underifrån?

Det här är vad a-l-l-a jag känner pratar om.

Vem som kommer sexa eller sjua mitt ibland en massa ”safe” mittpositioner har jag aldrig deltagit en diskussion kring. Aldrig.

Alltså; Vem som blir mästare kittlar. Topp 3-4 kittlar.

Därefter kommer ned- och uppflyttnings-striden. Ibland är den till och med hetast av allt, för snacket, och för intresset, runt en liga.

Skräcken för att åka ur (K-A-N verkligen Chelsea ramla ned? Är det möjligt? Vad händer då?) fascinerar folk enormt.

Den kittlingen, och den elden som detta ger till en serie, kan ingen välregisserad stängd-liga i världen på konstlad väg skapa.

Dvs; Om man stänger igen högstaligan i t ex hockey – varför tror ni då att intresset i Sverige ska fortsätta vara lika stort som nu, för den nya inavels-ligan? Utan syre? Utan drömmar? Utan utmanare?

Arsenal och Milan v-i-l-l riskera att åka ur

Och;

Om greppet ”stänga” nu är så genialt…

Om greppet ”stänga” nu garanterar befintliga toppklubbar så trygg ekonomi…

Om greppet ”stänga” nu skulle göra alla fans så mycket lyckligare…

Varför har alla r-i-k-t-i-g-t framgångsrika idrottsligor, med superekonomier, inte samma system? Premier League i fotboll? Serie A? La Liga? Bundesliga?

Det är de ligor som v-e-r-k-l-i-g-e-n omsätter stora pengar – och där slänger man ut tre lag ur serien varje vår. Och flyttar upp tre nya.

Vilket gör den läskiga risken mycket tydlig – men också ger motsvarande lilla-lilla hopp, för alla andra tusentals klubbar.

Och dessutom; Tre lag ur varje år, gör ju förstås också att en klubb som gör bort sig och faktiskt ramlar ur, ändå har en mycket tydlig möjlighet att direkt ta sig upp igen.

Inte för inte

I Sverige är fotbollen i en klass för sig;

Seriesegraren går alltid upp en serie, på alla nivåer. Och den som kommer sist åker alltid ur. Mycket enkelt. Mycket tydligt. Mycket spännande.

Och mycket riktigt så är det också landets största och i särklass mest omtalade idrott. Och med – trots allt – allra bäst ekonomi.