Anders Limpar är envis, har vinnarskallen, men också ödmjukhet, värme och den genuinitet som många mästare besitter. Han var likadan de där magiska åren i Arsenal i början av 1990-talet, då vi bodde grannar i norra London. Med dessa egenskaper slog han igenom med dunder och brak – och föll som en sten.

Fantastiskt mål från 40 meter

Han var 25 år när han 1990 kom till Arsenal från Cremonese och vann Charity Shield i sin första match, ligan under sin andra säsong och cup-dubbeln i sin tredje, och sedan Cupvinnarcupen. Han gjorde 20 mål i 116 matcher, var under några år tillsammans med Paul Gascoigne tongivande i engelsk fotboll och blev en legend bland fansen på Highbury.

Många av dem blir fortfarande blöta i ögonen när de pratar om hans mål från 40 meter mot Liverpool 1992. För de yngre Arsenal-fans som tror att den vackra flärdfulla fotbollen kom till Arsenal först efter den franska revolutionen 1996 vill jag bara säga; kolla in Limpar på YouTube!

Som Londonkorre och granne till Anders fick jag på nära håll följa hans exempellösa genombrott – och det besynnerliga avskedet från Arsenal.

- Barnvakt, säg inget!

Han fick min hjälp att hantera de värsta avskummen bland Londons sportjournalister, och betalade med glädje tillbaka genom att på eget initiativ sitta barnvakt åt våra söner Oscar och Eric. “Berätta inte detta för någon”, förmanade jag, som såg potentiella mediefallgropar för Anders överallt. ”Poorly paid Gunners star must baby-sit!” Ja ni fattar…

Idag kan en Balotelli kasta dartpilar på klubbens juniorspelare, eller en lagkapten i Chelsea sätta på sin lagkamrats fästmö, och hela världen får veta nästan innan det hänt.  

När Limpar erövrade England fanns varken Internet eller Facebook och media hade en helt annan rytm än idag.

Ett avgörande mål, en utvisning eller ett förfluget ord kunde behöva ett dygn för att nå allmänheten. Och ofta på de mest häpnadsväckande omvägar.  För ett genuint snällt svenskt fotbollsproffs som trodde gott om allt och alla var detta minerad mark, ett träsk fullt av blodtörstiga predatorer.

Graham kunde inte ta det

När Anders Limpars relation med managern George Graham var på väg ner i avgrunden inträffade en incident i Highburys omklädningsrum som typiskt belyser hur svenskt öppen men samtidigt godtroget snäll Anders kunde vara – och konsekvenserna av detta.

Arsenal hade gjort en urusel första halvlek och när laget bänkade sig kokade Graham, för att i nästa sekund explodera när en av spelarna försvann mot toaletten. 

Senare samma kväll, hemma i Anders radhus i St. Albans, berättade han om incidenten för mig och en svensk journalistkollega; en lite komisk ögonblicksbild från den engelska elitfotbollen, men inget som borde publiceras eftersom det bara riskerade göra livet i Arsenal ännu tuffare för Anders.

Men kollegan från Expressen gjorde en femradig skojnotis om händelsen. En brittisk stringer i Stockholm snappade upp notisen, som därmed blev toppnyhet i skandalblaskan Sun, med världskrigsrubrik över två sidor: 

“Anders Limpar: Vi får inte ens gå och pissa för Graham!”

Att en frostig relation med managern blev djupfryst efter det behöver väl knappast sägas.

I slutändan var det nog samma egenskaper med vilka Anders Limpar vann “Det största äventyret” som ledde till att han sparkades ut från Arsenal 1994. George Graham var en iskall ledare, utan vare sig kunskap eller vilja att långsiktigt hantera mer känslosamma icke-brittiska spelare utan “stiff upper lip”.

En gråtande och segrande Anders Limpar får en kram av Susanne Gunnarsson.