Jag ser några argument för att ta in kapitalstarka ägare och i artikel två beskriver jag fem praktiska fall i Europa - och ute i världen - som skulle kunna inspirera svenska fotbollsstrateger.

Blåvitts sportchef, Mats Gren, har nyligen argumenterat för en reducering till tolv lag i allsvenskan. Detta är  inte tillräckligt då svensk fotboll bara ligger på 23:e plats. Kikar man på UEFA:s ranking, den så kallade ”country coefficients” är Sverige snäppet sämre än Danmark. På FIFA:s ranking är det värre, där ligger Sverige på 39:e plats, Schweiz på plats 12, Island på plats 28 och Danmark på plats 32. 

Krävs nya metoder

Alla tre konkurrenterna är alltså bättre än Sverige varav två av dem med avsevärt mindre befolkning än Sveriges. 

Men jag tror inte att det räcker att reducera antalet lag i allsvenskan. Metoden praktiserades i Danmark och i Schweiz men kompletterades med andra åtgärder, om jag inte förstått fel. Det gäller att lära av just Danmark och Schweiz som har delvis andra ägandeformer än det svenska. 

I Sverige äger medlemmar klubben utan att ha skjutit till eller riskerat pengar medan i de två länderna finns tydliga ägare som förmodligen är beredda att förlora insatt kapital om inte skötseln av klubben är effektiv. 

Min poäng i den här artikeln är att det behövs helt andra metoder för att Sverige ska avancera i rankingen. 

Men världen ändras!

Vi ser hur ”governance” dvs ägande och kontroll inom fotbollen som ständigt ändras runt om i världen. Många nya länder kommer upp på kartan och avancerar tack vare av hårt arbete och talang och många fler spelare dyker upp från länder i Afrika, Latinamerika och Asien. 

Fotboll har mycket snabbt blivit en global sport. Konkurrenstrycket ökar därmed mellan lag och länder men spelarmobiliteten ger möjligheter för skickliga sportdirektörer, med tillgång till resurser, att bygga och genomföra smarta strategier. 

Dessutom är kraven på nytänkande och ledarskap antagligen tuffare i det internationella fotbollslandskapet än i andra affärsbranscher. Samma krävande villkor gäller även svenska fotbollsstyrelser. 

Journalister beter sig som fans

Jag är ibland förvånad över att media inte i större grad diskuterar vad som är en nåbar ambitionsnivå. Fotbollsförbundet,  SEF och elitklubbarna har angett sina måltal vilket ofta har  gjorts i termer av att nå internationella framgångar.

En sak är helt klar nämligen att svenska  sportjournalister också mycket gärna vill att svenska landslaget alltid vinner och att allsvenskan borde bli bättre och bättre. Det blir som en spegling av hur supporters generellt tänker.

En sak som ibland glöms bort är för det första den nödvändiga uppdelningen i proffs och amatör. För det andra en beskrivning av ägarvillkoren i svensk och utländsk fotboll. Det mesta fotbollspelandet ske på amatörnivå som motion eller av hälsoskäl (även om skaderisken är större än i många andra idrotter).

Vill stoppa lönespiralen

Den här världsomfattande lek- och spelabollverksamhet ska inte blandas ihop med elitfotbollens stundom dåliga rykte med misstänkt och ibland upptäckt matchfixing och doping.

För det tredje är fotboll  på elitnivå ”inbäddad” i en massa regelverk utformade av UEFA och FIFA. De bakomliggande skälen är mycket goda. Reglerna ska stimulera till korrekta villkor. En sådan regel är FFP Financial Fair Play. UEFA-chefen Michel Platini sa för några år sedan inför introduktionen av FFP att 50 procent av alla fotbollsklubbar gör förlust men att dessa klubbar lever vidare därför att ägarna skjuter till medel. 

UEFA vill stoppa löneutvecklingen, den kostnadspost som förklarar underskotten. Men vem sätter dessa alltför höga löner? Jo, ägarna. Lönetak är inget nytt i sportvärlden, det har diskuterats och implementerats i de fyra franchisesporterna i USA med stor framgång, även om det finns andra åsikter. 

Gör som i USA!

Men i Europaligorna är ägarna ofta miljardärer eller åtminstone personer med stora förmögenheter som verkar täcka  förlusterna. Dessutom är många klubbar i Europa börsbolag (spritt ägande) t ex Manchester United, Arsenal, FC Köpenhamn, Lyon. 

Andra klubbar som betraktas som medlemsstyrda klubbar är Barcelona och Real Madrid, men där har en president efter en valrörelse fått all makt samtidigt med ansvar att resa nödvändigt kapital för t ex spelarkostnader.

Det borde dock inte vara en omöjlighet att lära av USA och utforma en ”europeisk lönetaklösning”, som går längre än FFP.

En egen bransch

Det speciella med elitsport är att det finns så mycket data att analysera. Främst att förklaringar kan förknippas med resultat och att dessa resultat kommer snabbt i samband med slutsignalen. Då vet man vem som vann och vad slutsiffrorna blev. 

Det finns knappast några affärsbranscher med liknande förhållanden. I fotboll är det även klart att en spelare som gör mål dvs bidrar till måluppfyllelsen också förknippas med en lön som ligger i linje med hans/hennes prestationer på planen. 

I affärslivet är det besvärligt, oftast omöjligt att sätta lön efter prestation dvs söka ”rättvisa löner”. Visst blir det svårt ibland; hur ska en mittback värderas, en spelare som inte primärt förväntas göra mål?

Enkelt svar, för lite pengar

Men vilka är problemen? Min mest uppskattade professor sa en gång att det är just att formulera problemen som är det svåra. För när du har har formulerat problemet korrekt sa han, då har du även lösningen bakom hörnet. 

Det svenska problemet är att det finns alltför litet pengar i ”systemet”’. Och vad är då lösningen? 

Svenska klubbar kan inte matcha säljpriset och lönekostnaden för vissa duktiga spelare.  Lönenivån i andra ligor ligger på mycket högre nivåer än i Allsvenskan. Vem är det alltså som bestämmer på vilken prisnivå som lagets spelare ska ligga? 

De försöker och försöker...

I PSG, Quatar-ägt, är det Zlatan Ibrahimovics arbetsgivare och i Chelsea är det Roman Abramovitj som accepterar eller ändrar på uppsättningen spelare, dyra och billiga spelare som är på väg att säljas, som växer match efter match eller som verkat sjunka i kvalitet. Sådana förhållanden är inga nyheter för fotbollsintresserade.

Men om svenska supporters tror att man uthålligt kan vinna matcher mot lag i andra högre ligor då måste andra metoder övervägas. Det räcker inte att minska antalet lag med fyra i Allsvenskan; om det ens bidrar med något.

Låt oss första ställa frågan - vem är det som bestämmer? Att köpa spelare är den största och mest osäkra risken. Vem ska ta den och vem är beredd och kan ta konsekvenserna? Det är det viktigaste problemet i elitfotboll. 

Manchester United har cirka 20 gånger större omsättning än den största allsvenska klubben. Som Malmö FF men Djurgården eller AIK har kämpat och också gjort ett bra jobb och följt alla (eller nästan alla) governance-regler, men det hjälper inte. 

Utvecklingen står still

Utvecklingen står still då omsättningen hos de svenska klubbarna är mer eller mindre desamma år efter år. Problemet är att det fattas pengar därför att alltför få vill satsa på en sådan osäker verksamhet som ytterst styrs av ett rätt litet antal medlemmar. 

Den svenska modellen, som länge har fungerat, är inte i linje med dagens faktiska internationella villkor. 

De 16 allsvenska klubbarna styrs var och en av de medlemmar som på årsstämman (en gång per år) utser styrelsen.

Ibland har oväntade saker hänt, som till exempel för några år sedan då Djurgårdens dittills framgångsrika styrelse kickades och, på ett liknande sätt medverkade en grupp medlemmar till att styrelsen i AIK respektive Hammarby också fick nya inte alltid erfarna styrelsemedlemmar. 

Vågar inte ledarna?

Effekterna på planen visade sig snabbt, Hammarby åkte ur och tvingades till fem år i Superettan! Många medlemmar lär har sagt att de vill ha inflytande men inget ansvar. 

Är det möjligen så att klubbarna och fotbollförbundet inte vågar ta konflikten med de fans som har maktbegär. Då riskerar styrelseledamöterna sina platser och det är för dem viktigare att undvika än att tänka på svensk fotbolls framtid. 

Vem ska då skaffa pengar för spelarköp? UEFA:s regler omöjliggör för föreningar att skaffa externt kapital på annat vis än sponsring idag. I två uppmärksammade fall 2014 har fotbollförbundet dömt stora böter till Gefle och Åtvidaberg i deras försök att få mediainvesterare vid spelarköp.

Holländarna gillar svenska modellen...

Jag kan inte se någon annan lösning för svensk toppfotboll  än att potentiella ägare släpps fram via aktiebolag. Vill man nå internationella framgångar måste 50-49 regeln ändras, eftersom det inte finns någon annan lösning för att få in större kapital.

Det kommer att ta flera år för ett sådant eventuellt paradigmskifte och i sin tur att Sverige avancerar upp på rankingen. Men ändå, konsekvensen skulle bli att Allsvenskans kvalitet ökade och de unga spelarna kunde i högre grad stanna i landet. 

Idag är Allsvenskan en stor nettoexportör av spelare. Inte minst de holländska fotbollsdirektorerna är glada att år efter år kunna plocka de unga lovande spelarna från de troligen utmärkt skötta svenska ungdomsakademierna. 

Om man vill att elitklubbar ska lyckas bättre internationellt måste 51-49-regeln ändras så att andra än föreningen tillåts att äga klubben. 

Vill man inte det behövs ingen justering av 51-49 regeln. Men räkna då inte med att det blir så mycket bättre än vad det är i dag.