Visst hjälper det att just dessa klubbar tills nyligen hade två av världens bästa målgörare och vinstmaskiner: Messi och Ronaldo (som släpptes till Juventus) - men 7 miljarder är ändå ett ofattbart stort belopp. Det handlar ju ytterst om att skicka ett stycke läder in i en målbur.

Nu tycks dessa två stora fotbollsklubbar få sällskap av en tredje, nämligen Atletico Madrid, som liksom övriga toppklubbar sedan en tid fått vara med och dela på miljonerna från de spanska TV-rättigheterna. 

Märklig fördelning av TV-pengar

För några år sedan tog La Liga över kontrollen av mediaavtalen vilket har missgynnat klubbar utanför de två stora. Den nya regeländringen verkar ha utjämnat intäktsskillnaderna mellan klubbarna och minskat dominansen från Barcelona och Real Madrid. 

Men visst finns det fortfarande stora olikheter. Matchintäkterna beror till stor del på storleken på respektive arena: Barcelonas Nou ’Camp  tar ca 100 000 åskådare. Real Madrids arena, Santiago Bernabéu kan ta emot omkring 85 000 åskådare. De två minsta klubbarenorna i La Liga är Eibar som rymmer 7 000 personer medan Girona har en maxpublik på 13 500.

Är det lämpligt att bara två eller tre klubbar ska kunna dominera en fotbollsliga så till den grad? Och, visst är det spänning och glädje i jämna derbyn, som på stora arenor  skapar klara intäktsfördelar. 

Senast på 90-talet  dominerade i Allsvenskan de tre Stockholmslagen Djurgården, AIK  och Hammarby, som belade toppplatserna under lång tid. Klubbarna drog mycket publik just på grund av att det var jämnt i toppen.

Klokt att titta på USA

Riktig obalans säger många skapas av två faktorer - löner’ och transfers/övergångar. Men nya spelare utgör samtidigt de mest spännande momenten för publik och fans. Jag menar att dessa faktorer utgör riskfaktorer för sportens framtid. 

En snabb blick på USAs franchisesystem visar att inga transferbelopp av den storlek som gällde exempelvis Neymar förekommer i USA. Även lönerna är där strikt reglerade. USA:s franchisesystem är förvisso olikt det europeiska men ändå bör det vara klokt att titta på USA och se möjligheter istället för begränsningar för att hitta lösningar på de bekymmer som vi har i Europa med skenande löner och transfersummor.

Mer obalans skapas då de stora spanska klubbarna har en benägenhet att köpa de lovande unga talangerna från småklubbarna på samma sätt som i Tyskland där Bayern München dominerar den tyska spelplanen. 

Suppoern betalar 1400 kr/mån

Varifrån kommer pengarna frågar sig den vetgirige. TV- rättigheterna, javisst, men förutom TV kommer stora pengar även via reklam, sponsorer, försäljning av tröjor, kepsar (allt benämnt merchandising) etc. 

Jag går över till min granne Olle och tittar på Champion League- matcherna. Olle betalar 1400 kronor per månad för Viasat, Eurosport etc. Men dessa intäkter kan väl inte räcka för att köpa spelare?

 En stor intäktskälla är försäljningen av matchtröjor. Real Madrid har lanserat ett nytt matchställ. En mer kontroversiell rosa skapelse som ska användas på bortaplan. För första gången någonsin ska Real Madrid spela med en rosa bortatröja. Historiskt sett har kungaklubbens tidigare bortatröjor varit blåa, svarta eller lila. 

Real Madrids nya skjortställ designat av Adidas, RMs globala sponsor, diskuteras under våren 2018 . Vem har tagit initiativ och varför? Är det en s k produktdifferentiering? Hur märkvärdigt är det och hur ser kalkylen ut?

Många års forskning

Det är knappast så att Ronaldo trivdes bättre i en rosa skjorta med vita trådar. En annan image blir det definitivt, det har professor Greyser vid Harvard Business School fastställt efter många års forskning. Han hävdar att händelser och rykten samt därefter uppfattade anseenden adderas och lagras.

Detta blir s.k. ryktesreserver (sk ’reputational reservoires’) och utgör goda tillgångar för Real Madrid och Barcelona och som bidrar till intäktsförstärkningen.

Så klart undrar man om det i marknadsföringen finns några ’osynliga intäkter’? RM ägs inte som Manchester City av oljeshejker, som synes ha oändliga resurser, utan av 100 000 medlemmar. 

Medlemskap för 1 000 euro

Min spanske Real Madrid-vän betalar 1 000 euro årligen för medlemsskapet och får då en biljett till hemmamatcherna. Barca har enligt UEFA 144 756 medlemmar. Båda klubbarna (Barca och RM) är medlemsägda, som de svenska, men antalet medlemmar i de svenska klubbarna är blygsamt! 

Att media och sponsorintäkter hänger ihop vet vi men exakt hur är ofta oklart. Qatar Airways  var under sju-åtta år sponsor för Barcelona men har nu ersatts av e-handelsföretaget  Rakuten, som är Japans svar på Amazon och Alibaba. Rakuten betalar cirka 550 miljoner kronor årligen under fyra år, enligt medieuppgifter. RM har Förenade Arab Emiraten som tröjsponsor samt en lång rad andra sponsorer.

” Den omöjliga transfern” 

Men det finns flera synliga intäktsposter - som att sälja spelare. Barcelona fick ju ett tillskott i kassan  genom försäljningen ava Neymar till PSG i den så kallade ”omöjliga transfern” från i fjol då PSG accepterade den overkliga prislappen på Neymar och la upp 2,2 miljarder kronor.  (men visst han kostade ju att köpa också).

Den påstådda prislappen på 6,9 miljarder kronor för Messi som RM skulle vara beredd att betala är väl möjlig för oljemiljardärna men för klubbar med hundra tusen medlemmar? 

För fotboll är det viktigaste strategiska beslutet att skaffa bra spelare. Det kan göras på två sätt: genom egen utveckling eller genom att köpa spelare.  Den egenutvecklade Lionel Messi rapporteras tjäna årligen 700 miljoner SEK och Neymar 600 miljoner. Men dessa uppgifter varierar i media. Löner, bonus etc speglar en närmast obefintlig transparens.  

Kan systemet bara rulla på?

Orkar den globala fotbollspubliken och alla andra intressenter att acceptera dessa belopp i framtiden? Det tycker jag är den strategiska frågan som FIFA bör arbeta med. Det görs förmodligen! Den övergripande frågan blir då om fotbollens populäriteten kommer att bestå för alltid? Är fotboll den eviga vinstmaskinen för några få toppklubbar?