Förbunden bör, för att erhålla fullt stöd, kunna planera för och genomföra åtgärder för att bidra till utvecklingen av svensk idrott:

• Behåll en proportionerlig stödform för att stimulera växtambitioner.

• Inför ett utvecklingskontrakt mellan varje förbund och RF som baseras på kvalitativa och kvantitativa målsättningar med alla förbund. 

Avgörande vid riksidrottsmötet

I maj är det dags för det årliga riksidrottsmötet, till vilket det har skickats ut ett antal remisser med förslag till beslut. Den 6 februari är det deadline för de olika specialidrottsförbunden att komma med remissvar. En av remisserna handlar om ”Kriterier, villkor och anslutningsformer gällande medlemskap i RF och SISU”. 

RF har i sin remiss problematiserat kring att den existerande formen för medlemskap skapar hinder för att öppna för nya idrotter och att den uppmuntrar idrotter att arbeta enskilt, snarare än tillsammans. 

RF föreslår åtgärder för att skapa en öppen idrottsrörelse och att bygga starka medlemsförbund. 

Istället för att idag ha en enda form för medlemskap i RF – antingen är ett förbund medlem eller inte – föreslås en förändring till att ha tre associationsformer till RF: Idrottsnätverk, Mindre förbund, och Större förbund.

Om riksidrottsmötet beslutar i enlighet med det förslaget kommer det att i min mening få oönskade konsekvenser för den svenska idrottsrörelsen. 

Om vi backar bandet och ser till vad för typ av organisation vi talar om, så är RF en ideell förening som bygger på folkrörelseidealet. RF:s uppgift är att stödja, leda och företräda idrotten. Ett instrument som RF har till förfogande är att fördela statens anslag till idrottsrörelsen. 

I remissen argumenteras för att det ekonomiska stödet som ett förbund får via RF endast är ett av flera värden som ett medlemskap i RF ger, men en konkret verklighet är ju att det är en väldigt viktig dimension för de enskilda förbunden. 

Idrottsnätverket består av idrotter som står utanför RF och förväntas vilja arbeta för att bli medlemmar på sikt. De får inget ekonomiskt stöd men erbjuds en årlig mötesplats samt en dialog med RF. Dessa idrotter kan också vara medlemmar i SISU Idrottsutbildarna. Mellan de mindre och större förbunden föreslås en skiljelinje som baseras på antal föreningar och medlemmar, vilket definierar vilken typ av stöd man kan få och hur stort det ekonomiska bidraget blir.

Önskas bara färre och större förbund?

Vi ser nu ett förslag, som i min mening kommer att flytta idrottsrörelsen från en situation där förbunden fokuserar på utvecklingen av sin idrott till att fokusera på kvantitativa mått för att säkerställa sin medlemstatus i hierarkin. 

Det talas mycket om kvalitativa målsättningar i remissen, men operativt handlar det om kvantitativa prestationsindikatorer och finansiella styrmedel. Det påminner otroligt mycket om ”New Public Management” som vällde in över offentlig sektor ett antal år sedan, en modell som vi idag konstaterar leder till suboptimeringar snarare än utveckling av välfärden.

Ett uttryckligt argument i remissen är att hela processen syftar till att skapa en idrottsrörelse med färre och större förbund. Argumentet bygger på att de mindre idrotterna stimuleras till samverkan genom att upplösa sitt eget förbund och istället anslutas till ett annat förbund. En ny idrott stimuleras till att söka hemvist i ett existerande förbund, snarare än att starta ett eget förbund. 

Stimulera små förbund att växa

Jag vill betona att jag är helt enig med ambitionen att skapa en öppen idrottsrörelse, där vi kan vara inkluderande i relation till små och/eller nya idrotter. Jag är också enig i att vi ska ha välfungerande förbund som aktivt bidrar till idrottsrörelsens samlade utveckling. Jag är dock långt ifrån övertygad om att de föreslagna ändringarna kommer att leda till detta. I remissen finns ett antal logiska felslut, där kopplingen mellan problematisering och föreslagen åtgärd är väldigt vag.

Förväntningen är att detta ska stimulera små idrotter att växa, men man får inte ekonomiskt stöd att göra det. I remissen talas om projektfinansiering och anpassat stöd, men det lämnar utrymme för godtycklig fördelning av medel. Det är inte heller ett alltför djärvt påstående att det just är de mindre förbunden som har större behov av anslag för utveckling, då de stora förbunden med sin bredd och popularitet har större möjligheter till andra finansieringskällor.

Viktigast med fungerande verksamhet

För mig är det viktigaste att de förbund som är medlemmar i RF har en fungerande verksamhet, baserat på väl fungerande föreningar, oberoende av antalet föreningar eller medlemmar. Jag är själv aktiv inom Svenska Biljardförbundet och vi är ett av de förbund som genomgått granskning de två senaste åren. En granskning som identifierat problem som vi sedan kunnat åtgärda, en nyttig genomgång av organisationen alltså. Granskningen utfördes inom de förbund som enligt det nya förslaget skulle klassas som ”mindre förbund”, vilket förstärker intrycket av att RF redan sedan tidigare intar hållningen att ”större förbund” per automatik är välfungerande.

Idag är gränsen för medlemskap att ett förbund har 25 medlemsföreningar och 1500 medlemmar. Enligt förslaget ska gränsen för fullvärdigt medlemskap som större förbund bli 50 föreningar och 3000 medlemmar. De under 25 föreningar kommer istället att ingå i ett idrottsnätverk. 

Den nuvarande associationsmodellen fungerar utmärkt som den är för att fördela de statliga anslagen till idrottsrörelsen. Fördelningen baseras på  förbundets storlek redan nu, men med en gradvis skala. 

Jag ser ingen anledning att införa ett tröskelvärde i mitten av skalan. Det enda syftet jag kan se med det är att skapa färre och större förbund.

Idén med idrottsnätverk är fruktbar, att skapa samverkansplattformar för idrotter som är så små att de inte uppfyller dagens nivåkriterier kan absolut ha positiva effekter, men att indela medlemmar i ett A- och B-lag kommer inte per automatik att leda till högre kvalitet i utvecklingen av svensk idrott.