Riksidrottsstyrelsen (RS) har presenterat ett strategidokumentet för de kommande tio åren. 

En av de övergripande målsättningarna med ”Svensk Idrott 2035” är en stark elitidrott där respektive förbund ska kunna konkurrera om internationella medaljer. Det anses viktigt, snarast prioriterat. 

internatonell lansering

Det poängteras att svenska elitidrottare som vill konkurrera om internationella medaljer inte ska inte behöva leva under existensminimum det poängteras 

Så långt känns ambitionen  högst rimlig. Svenska framgångar internationellt är naturligtvis viktiga, inte bara för äran, men även det faktum att framgångarna föder intresse hos ungdomar – att våra elitidrottare blir förebilder för unga idrottare. 

Problemet uppstår snarare i relationen till de tre andra övergripande målen och hur detaljplanerna hur ska kunna realiseras.

Vi kan diskutera ambitioner uttryckta i planer i all oändlighet, men det som till syvende och styr utvecklingen av den svenska idrottsrörelsen är hur resurserna till idrotten fördelas. 

Nu ska det beslutas om RS förslag till verksamhetsinriktning med ekonomiska planer samt ett förslag till ett nytt ekonomiskt stödsystem den kommande tvåårsperioden 2026–2027. 

En utomstående betraktare borde kunna förvänta sig ett tydligt samband mellan de övergripande målsättningarna och det sätt resurser fördelas på, men det gäller inte.

Låt oss gå tillbaka till ambitionen med en stark elitidrott. I förslaget till ekonomiska stödsystem ska ett antal kriterier vara uppfyllda för att ett idrottsförbund ska kunna få stöd för att bedriva sin landslagsverksamhet:

• Minst 20 nationer ska delta eller försöka nå VM eller motsvarande stortävling. 

• Det ska också finnas en landslagsverksamhet på yppersta nivå, baserad på en bedömd utvecklingsplan

• Det krävs en omfattande tidsinsats för att konkurrera internationell. 

• Ett stödberättigat landslag måste ha en egenfinansiering som skapar goda förutsättningar.

Inkkluderande, men...

De här kriterierna kan ju vid första anblicken verka högst rimliga, men det finns ett enormt problem med det sista kravet, nämligen Relationen till andra ambitioner i ”Svensk Idrott 2035”. I beskrivningarna av de andra delmålen ges uttryck för att den svenska idrottsrörelsen ska vara inkluderande, lättillgänglig och välkomna alla. 

Idrottsrörelsen är som bekant väldigt heterogen och omfattar idrotter från de stora lagidrotterna till mindre idrotter, exempelvis några av våra precisionsidrotter. Ttjusningen är att det finns idrotter där ungdomar, som kanske inte passar in i de stora populära idrotterna, känner sig hemma och finner en identitet som idrottare. Det står också klart uttryckt i Svensk Idrott 2035 att idrotterna kompletterar varandra. 

Meni förslaget till ekonomiskt stödsystem frångås den grundläggande principen med det sista kriteriet för att erhålla stöd för elitidrott. Ett krav på egenfinansiering av landslagen innebär i praktiken att det ska finnas externa sponsorer som deltar med finansiering av verksamheten, vilket i de flesta fall kräver en viss nivå av popularitet och synlighet. 

Flera av de mindre förbunden kan inte leva upp till detta och kan därför inte erhålla stöd för att utveckla sin synlighet genom satsningar på landslagen.

RF har fått ett mandat från regeringen att förvalta det offentligas resurstilldelning till den svenska idrottsrörelsen. Vi talar alltså om en resursfördelning enligt en välfärdsprincip för allmännyttan, men där RF nu föreslår att elitidrotten ska vara kommersiellt gångbar för att kunna erhålla offentligt stöd.

Då uppstår tvivel

Om vi drar en parallell till en privatekonomisk situation kan detta jämföras med att ett krav för att erhålla socialbidrag är att ha anställning med regelbunden inkomst som säkrar grundförsörjningen.

Det finns en risk att de idrotter som inte är kommersiellt gångbara, men som bidrar till samhällsnytta genom att attrahera ungdomar som kanske inte passar in i de större kommersiellt gångbara idrotterna, inte har möjlighet att utveckla sin landslagsverksamhet med försämrad konkurrenskraft som följd. 

De ungdomar som skulle kunna finna en identitet som idrottare i dessa idrotter borde väl i rimlighetens namn också kunna ha internationellt framgångsrika svenska förebilder, eller hur?