Som en konsekvens då blev ett par förbund uteslutna ur RF och fick säkra sin överlevnad genom att fusionera med andra förbund. En högst syntetisk process, där det enda kriteriet för att betraktas som ett väl fungerande förbund var storleken. 

Huruvida förbunden rent faktiskt bedriver en verksamhet och vilken utvecklingspotential de har gavs ingen nämnvärd betydelse.

Nya kriterier ska bestämma

Nu står den svenska idrottsrörelsen inför ett enormt problem igen och återubblar det av missnöje bland ett stort antal förbund. Den här gången rör det sig om RF:s stöd till de olika förbundens elitverksamhet. 

Vid RIM 2023 tidigare i år beslutades att det riktade stöd för elitverksamhet som RF fördelar till förbunden ska vara mer strukturerat och bidra till uppfyllandet av ambitionerna i det nya elitidrottsprogrammet, beslutat vid RIM 2021, Elitidrott2030 som i väldigt korta ordalag handlar om att stärka svensk elitidrotts internationella konkurrenskraft. Så långt, allt gott, det kan väl inte vara ett problem att vi inom svensk elitidrott ska bli mer konkurrenskraftiga?

Problemet ligger nu i att RF har valt att gå en selektiv väg där ett antal förbund blir helt utan centralt riktat stöd för sin elit och landslag. Att vara selektiv behöver inte i sig självt innebära ett problem, pengarna ska ju helst användas där de rent faktiskt har en önskvärd effekt. Det är kriterierna för selektion som väldigt många vänder sig emot.

Ett första kriterium är väldigt manifest och det är huruvida den idrott som organiseras av förbundet finns med på det olympiska och/eller paralympiska programmet. 

Det är mätbart och transparent, även om det kan argumenteras att de idrotter som finns med på de olympiska och paralympiska programmen ofta åtnjuter ett publikt intresse som medför en potential för kommersiella intressen vilket så skulle kunna minska behovet av ett centralt stöd.

Vad är "nationellt intresse"?

Det är de två andra huvudsakliga kriterierna som skapar problem. Inledningsvis används begreppet ”Nationellt intresse” för att avgöra om ett förbund förtjänar stöd för elitidrott. Vad är egentligen ett nationellt intresse? 

Är det ett nationellt intresse för att idrotten kan åtnjutas hemma i TV-soffan av svenskar iförda blågula kläder, eller är det ett nationellt intresse för att en specifik idrott lyckas attrahera ungdomar från utanförskapsområden så att de får en meningsfull fritid i den organiserade idrotten? 

En idrott där eliten fungerar som förebilder för dessa ungdomar? Kriteriet har fått kritik för att det är otroligt subjektivt och att det potentiellt snedvrider fördelning av medel, eftersom några av de traditionella svenska framgångsidrotterna inte nödvändigtvis är de idrotter som har en helt global konkurrenssituation. 

Det kan helt enkelt konstateras att nationellt intresse inte är en relevant parameter för att utvärdera huruvida ett förbund bör få medel för sin elitverksamhet.

Nu kommer vi så till det mest iögonfallande kriteriet: Organiserar förbundet en idrott som finns med på den ”globala rankingen” Greatest Sporting Nation (GSN)? 

Jag har försökt förstå anledningen till detta kriterium och kan konstatera att GSN och det faktum att Sverige dalat de senaste åren på den rankingen användes som argument i bakgrundsutredningen till Elitidrott2030. 

Den dalande rankingen på GSN var ett viktigt tecken på att Sverige nu måste tänka om i hur det arbetas med elit och landslag för att åter stärka konkurrenskraften. 

Det låter ju rätt bra ändå, det är väl klart att vi bör förbättra vår ranking som idrottsnation? Det är naturligtvis ett högst rimligt argument om rankingen var utförd av någon etablerad organisation med legitimitet inom den globala idrottsrörelsen, exempelvis en dotterorganisation under IOC eller liknande. 

Nu är inte det fallet. GSN är ursprungligen framtagen av en bloggare vid namn Dan Thompson som helt enkelt är vansinnigt sportintresserad och en tabellslukare av rang. 

Han hade det personliga intresset av att kunna definiera vilken nation som helt enkelt är bäst inom idrott. Efter OS 2008 satte han och ett par vänner ihop ett system som tar hänsyn till ett antal datapunkter för att avgöra konkurrenskraften nation för nation, idrott för idrott. 

Ska en privatperson bestämma?

Problemet är att huvudparten av idrotterna som finns med på listan redan återfinns på det olympiska eller paralympiska programmet. Det första kriteriet alltså. 

Utöver det finns ett antal idrotter eller grenar inom idrotter med som förmodligen finns med för att de intresserar Thompson personligen. Resursfördelningen av riktade medel för elitidrott inom den svenska idrottsrörelsen avgörs nu till stor del av en privatperson i England som helt enkelt för sitt eget intresses skull skapat en ranking av nationer baserat på ett i mina ögon ganska godtyckligt urval av idrotter.

Då det till RF framförts kritik mot att använda GSN som mått på konkurrenskraften för svensk idrott baserat på de här argumenten, har svaret helt enkelt blivit att de är medvetna om att det inte är ett bra system, men att det inte finns någon annan befintlig ranking att använda. Önskemålet hade varit att utveckla ett solidare utvärderingssystem, men i brist på det tas så ett godtyckligt i bruk. 

Två fel gör inte ett rätt, det är dags att tänka om och förhålla sig mer kritiskt reflekterande över i vilken riktning vi vill att svensk idrott ska utvecklas. Det kan också argumenteras för att den elitistiska hållningen att begränsa antalet förbund som ska få stöd till elit och landslag står i strid med den värdegrund som format svenskt föreningsliv i allmänhet och den svenska idrottsrörelsen i synnerhet. 

RF:s uppgift är att stödja, företräda, leda och samordna idrottsrörelsen, i såväl bredd som elit. Bredden skapar en plattform för eliten och eliten skapar intresse för bredden. Genom att stänga ute vissa förbund från stöd för elitverksamheten riskerar vi en i det närmaste obefintlig landslagsverksamhet för de förbunden och förlorar därmed dels förebilder för unga idrottare, dels något att sträva mot för dessa.

Ännu en gång står svensk idrott inför ett vägskäl där det finns en uppenbar risk för en indelning i första klassens och andra klassens idrotter. En splittring som svensk idrott inte kommer att må bra av. En splittring som baseras på subjektiva och godtyckliga kriterier.