För bara några dagar sedan trodde alla på en fortsättning och att vinden skulle vända för ett lag som bara förlorat fem av 25 tävlingsmatcher i år, vunnit Svenska cupen och öppnat porten till Europaspel.

Det var den förre storspelaren och sportchefen, den sympatiske Kennet Andersson, som fick hålla i yxan och ge Poya beskedet. Om han själv fått bestämma hade klubben avstått från den mest primitiva av lösningar. Nu vill uppenbarligen inte heller Kennet vara med längre och bättre (eller värre) än så kan inte krisen i IFK Göteborg illustreras. 

De som begriper fotboll

Det är alltså de två som bäst begriper fotboll och tillsammans kan köra skutan som nu försvinner. Kennet visar med sin handling att han stöttar tränaren, tror på honom, är lojal mot honom och tar avstånd från styrelsen. Det är rakryggat och en käftsmäll som heter duga för ordföranden Mats Engström och hans styrelse. Den har visat total tondövhet.

Nu har klubben hamnat i ett kaos som kan störta klubben helt i fördärvet. Nu är uppförsbacken brant och det enda raka vore nu att spelarna, som en man, underkänner styrelsens arbete och kräver rättning i leden och visar vilka de stöttar och tror på. 

Det är inte kris i Blåvitt nu, det är totalt kaos.  Det var väl inte det klubben behövde.

IFK, Blåvitt, Änglarna - det kära barnet av Göteborg har självklart många namn. Europatitlar på 80-talet, fantastiska matcher mot klubbar av högsta världsklass i Champions League på 90-talet men en klubb som, sin särställning i Sveriges andra stad till trots, haft mycket problem med sin ekonomi.

Ingen kan förneka att Poya Asbaghi gjort avtryck sedan han tillträdde 2018. Efter fjärdeplatsen i Allsvenskan 2016 följde två magra år med elfteplatser. Överraskande sjua i fjol, bra spel och dominans i många matcher i år. Spelmässigt och statistiskt (bortsett från målen) borde klubben klart legat på tabellens övre halva.

Cupsegern över Malmö FF en tung merit.

Skoningslös recension

Men bara två segrar på aderton matcher duger inte. Tolfte plats. Bara fem lag har gjort färre mål, fem släppt in fler. 1-1 mot Mjällby senast var trettonde matchen på raken utan vinst med tolv matcher kvar. Panik utbröt. Fotboll är ingen bedömningssport och tabellen är en skoningslös recension över både spelarnas och tränarens arbete. Förstås. Men också på hur styrelsen fattar sin beslut, hur sportchefen rekryterar. Det felar på många plan i IFK Göteborg. 

I min värld är IFK Göteborgs beslut kortsiktigt och förhastat. Det tycker jag nästan alltid om plötsliga tränarbyten mitt under säsongen.

Det är på planen bristerna har funnits. Med en eller två forwards i klass med Allsvenskans bästa hade den rent sportsliga krisen i Göteborg inte funnits.

Inte världens bäste

Den 12 augusti hade klubben ett ”rannsakningsmöte.” De ansvariga ställde frågorna till sig själva; trodde man på sin idé, på tränaren, på truppen, på manskapet runt laget? Jovisst. Allt ansågs duga.

Så sent som för ett par dagar sedan fick tränaren Asbaghi klartecken att köra vidare, ledningen trodde på honom. Bara fem av 25 tävlingsmatcher har förlorats, cupen vunnits. Det låter ju inte så olycksbådande.

När Poya Asbaghi ifjol tog upp laget till en sjundeplats med friskt och frejdigt spel nominerades han i kategorin Årets tränare vid säsongsavslutningen. Nu konstaterar han med en lite ironisk underton: ”Jag var inte världens bäste tränare då.” Med andemeningen; och jag är väl inte sämre nu.

Naturligtvis är han överraskad och bitter. Men det hör till maskspelet i dessa maskeradernas tid att man skall låta nöjd och glad och tacka för vad som varit och tycka att styrelsen gjort helt rätt.

Det tycker naturligtvis varken han eller jag.

Får inte chansen

IFK Göteborg har (precis som Malmö FF) en förkärlek för att vända sig till sina egna förlorade söner ute i den europeiska förskingringen när det gäller att förnya sin spelartrupp. Återvinning är ju populärt. Möjligen blir man då lite blind på det andra ögon och missar andra bättre möjligheter. Jag kan inte bedöma den dagsaktuella statusen på hemvändarna Jakob Johansson, Mattias Bjärsmyr, Sebastian Eriksson och Pontus Wernblom.

På papperet ser det ju ut som starka karaktärspelare med blåvita hjärtan som kommer att ge allt för laget de en gång tillhörde. Det är väl vad styrelsen tror. Att Eriksson och Wernblom kommer att virvla runt hänsynslöst med de gula korten singlande som höstlöv omkring sig är väl ingen riskabel gissning. Men Blåvitt måste börja göra mål, det är den felande länken i den annars riktigt hyggliga matchstatistiken som måste hakas på.

Poya Asbaghi får aldrig chansen att jobba med det förstärkta (??) lag som skall spela de tolv sista allsvenska matcherna för Göteborg. Det är nog det han beklagar mest.

IFK Göteborg. Svenska mästare 18 gånger. Tvåa i den allsvenska maratontabellen. Att det skall vara så himla svårt att få fason den klubben igen.

- - -

FOTNOT: ”Änglar finns dom” var en svensk film som hade premiär 1961 med bl a Jarl Kulle, Christina Schollin och Edvin Adolphson i de bärande rollerna.