Borg 2: - Men jag är inte intresserad

Det blir sällan exakt som man har tänkt sig. Det gäller både på tennisbanan och i livet i största allmänhet. Man börjar med någonting och slutar sedan med någonting helt annat, något som inte gick att förutse i början av processen utan som fick ett eget liv och utvecklade sig efter sin egen inbyggda agenda, skriver författaren Jan Söderqvist i förordet. Han fortsätter: 

Och texter som lever överhuvudtaget, lever i hög grad sina egna liv under skrivandet; det ena leder till det andra och en bok genomgår, precis som en tennismatch ofta brukar göra, i regel många skiftande faser på vägen från ax till limpa.

Först tänkte jag inte skriva den här boken överhuvudtaget, men efter många samtal med min entusiastiske förläggare Claes Ericson ändrade jag mig och skred – inledningsvis prövande och försiktigt – till verket med huvudet fyllt av mer eller mindre diffusa idéer om vilken sorts bok jag egentligen ville skriva. Och huvudskälen till att jag ändrade mig var dels att Claes talade så övertygande om behovet av en bok om Björn Borg, dels att han ju faktiskt hade rätt. Det finns inte, och har aldrig funnits, någon heltäckande bok skriven om Björn Borg – med fokus just på Björn Borg och ingenting annat – detta trots att Björn av sportintresserade svenskar har röstats fram som vårt lands främste idrottare genom alla tider. Vilket nog faktiskt är min egen åsikt också.

Hans i förtid övergivna karriär var helt sagolik. Och detta att det inte finns och heller inte har funnits en någorlunda rimlig bok i ämnet är ju varken mer eller mindre än en stor, fet skandal. Så kan vi inte ha det, tänkte jag, och så borde Björn själv inte heller vilja ha det. Det finns förnämliga böcker om och i vissa fall av (om än spökskrivna) i praktiken alla stora tennisstjärnor, både äldre och yngre. Varför skulle just Björn Borg utgöra undantaget? Det kan ju rimligen inte bero på att hans berättelse skulle sakna vare sig drama eller glamour.

Så utan att reflektera närmare över saken, tänkte jag mig att Björn faktiskt skulle samarbeta med mig. Att han skulle spela boll, som det heter med en svengelsk sportmetafor. Han skulle vilja säga vad som fanns att säga, och han skulle vilja äga sin egen berättelse. Och vad vore då mer naturligt än ett erkännsamt förord signerat John McEnroe, som var Björn Borgs entusiastiske rival och dessutom hans efterträdare som världsetta i tennis?

Det skulle jag ordna, jag hade en ingång. Eller åtminstone mailadressen till John McEnroes agent på IMG. McEnroe har ju, för övrigt, så många gånger talat om hur hans rivalitet med Borg lyfte hans eget spel och skänkte lyster och glans åt hela sporten under många år. Och jag skulle göra det så lätt för honom – och därför så svårt att säga nej. Han skulle inte ens behöva skriva sitt förord om man med ”skriva” menar att faktiskt hålla en penna mot ett papper eller knappa på något tangentbord; jag skulle själv enkelt kunna spökskriva det åt honom efter en eller annan intervju, gärna utförd under Franska öppna mästerskapen, då många av gårdagens storstjärnor brukar vara på plats i egenskap av expertkommentatorer eller bara initierade åskådare som umgås med varandra och sponsorer, kanske slår några bollar med någon näringslivstopp.

I all ödmjukhet tänkte jag att McEnroe faktiskt skulle nappa på detta erbjudande, och att folk faktiskt skulle tycka att han skriver nästan lika bra som han spelade tennis. Exakt så lade jag också upp mitt förslag till hans agent: jag gör research, jag intervjuar och skriver, herr McEnroe behöver bara läsa igenom och godkänna, varefter han kan kamma hem både arvode och förundrade applåder. Så jag slöjdade till en slagkraftig liten säljpitch, tyckte jag själv, och tryckte iväg den i ett mail till hans agent. Vad trodde herr agenten? Var det ett acceptabelt upplägg? 

Agenten, som heter Gary Swain, svarade bums på mitt email via sin telefon. Han var, berättade han, tvungen att först höra efter hur Björn Borg själv ställde sig till det här projektet innan han kunde lägga fram min förfrågan till sin klient. Vilket var logiskt, insåg jag när jag tänkte efter. Både Borg och McEnroe representeras av IMG och beslut i frågor som dessa, i grunden rent affärsmässiga, koordineras naturligtvis regelmässigt. Jag läste Gary Swains email precis innan mitt flyg till Italien (där så mycket av den här boken är skriven) avgick från Arlanda. Inga problem och ingen brådska, svarade jag. Jag har hört av mig till Björn och hoppas på svar inom kort. Då ber jag att få återkomma. När jag drygt två timmar senare landade i Pisa, hade svaret från Björn hunnit komma och jag visste nu hur han såg på saken. Han hade visserligen inte svarat lika blixtrande snabbt som Gary Swain på IMG, utan tagit några dagar på sig, men om det finns det ingenting att säga. Och svaret var lika kortfattat som det var tydligt:

Hej!

Tack för förfrågan, men jag är inte intresserad.

/Björn

Och så var det med det. Vilket först kanske sved lite grann. Ingen medverkan från Björns sida, och hejdå till förordet av John McEnroe. Men snart nog blev jag på det klara med två saker. Den ena var att Björn Borg naturligtvis skulle hålla sig långt borta från ett sånt här projekt. Det finns liksom inte mycket till uppsida för hans del, och det är ju inte så att vad han behöver i sitt liv är ytterligare en liten dos berömmelse. Han är inte intresserad av böcker och bryr sig inte om att det finns skarpa biografier och annat om alla de andra stjärnorna, han har troligen aldrig läst dem.

Min andra insikt var att det faktiskt var befriande. Nu kunde jag skriva precis som jag själv ville utan att behöva känna mig bunden av någon uttalad eller outtalad lojalitet till en person som (i så fall) hade ställt sig till mitt förfogande och delat med sig av sin tid. Det fanns ju, insåg jag redan i ett tidigt skede, en viss risk för att åtminstone några avsnitt inte skulle bli helt igenom smickrande för Sveriges främste idrottare genom alla tider. Och det var också uppenbart att Björns främsta syfte i intervjuer alltid har varit att till varje pris vårda det egna varumärket, som sitter på kalsonger och väskor och som genom åren har genererat stora summor pengar i hans egna fickor, om än ofta via krångliga och skatteminimerande omvägar via diverse utlandsregistrerade bolag.

Därför skulle ett organiserat samarbete med största sannolikhet ha kostat mer än vad det skulle smaka för mig, troligen i fler bemärkelser än en eftersom Björn kanske – förmodligen – skulle vilja ha en rejäl andel av bokens intäkter. Och varför skulle han inte vilja ha det i så fall? Det är ju naturligtvis mer på hans namn än på mitt som boken säljer i den mån den nu säljer alls. Han vet, precis som John McEnroe vet, att hans namn fortfarande är värt stora pengar. Han brukar prata om det, jag hörde så sent som häromdagen en anekdot från en middag alldeles nyligen då Björn skojade om att han skulle signera en tusenlapp som tillhörde en av de andra gästerna, men att han omöjligen kunde göra det eftersom sedeln då skulle bli värd så fruktansvärt mycket pengar.

Så antingen kan man då se det som att jag nu hycklar och gör dygd av nödvändigheten när jag påstår mig vara helt nöjd med att Björn Borg inte vill ha någonting med den här boken att göra, eller så inser man att David Remnick, tidskriften The New Yorkers chefredaktör, faktiskt har en poäng i att ingenting är mer överskattat än att träffa och samtala med föremålet för det porträtt man har i uppdrag att skriva. Det är lätt hänt att man drunknar i tillgång och går till banaliteternas botten, bakbunden med rep som är tillverkade av ett mer eller mindre inbillat kamratskap. 

Vilket inte betyder att jag på något sätt brister i beundran för Björn Borgs bedrifter på tennisbanan. Herregud, man skulle förstås kunna säga att de talar för sig själva, men jag menar att de framstår som än mer fantastiska ju mer man sätter sig in i vad han faktiskt gjorde och under vilka villkor. Riktigt hur beundransvärda hans prestationer ­faktiskt var hoppas jag kommer framgå i den här boken.

Men Björn Borg är också intressant i så många andra avseenden än bara de rent idrottsliga. Han blev en stjärna inom tennis under en period då tennisen på allvar gjorde sitt intåg i tv-mediet, vilket innebar att de stora pengarna på allvar kom in i idrotten via annonsörer och sponsorer. Det innebar i sin tur att han blev exponerad som få andra stjärnidrottare under en intensiv period och gavs tillfälle att tjäna enormt stora summor. Ur ett svenskt perspektiv blir det extra intressant eftersom dessa exempellösa framgångar ingav nationen så till den grad blandade känslor. Å ena sidan var vi stolta över att en svensk klättrade högst upp på den glamourösa tennistoppen.

Vi ville gärna föreställa oss att det skedde i kraft av det vi ser som typiskt svenska dygder som flit och disciplin, träningsvillighet och stora uppoffringar. Å andra sidan störde det oss – eller åtminstone störde det stora delar av den svenska pressen – att Björn 1974 såg sig föranledd att flytta till Monaco för att minimera skatteuttaget på de stadigt stigande intäkterna och att han sedan inte alltid ville tala med svenska journalister när vissa inom kåren hade påtalat detta etikettsbrott. Var han en av oss vanliga svenskar, eller var han inget annat än en slipad skattesmitare som såg sig som förmer än oss andra och drog sig undan sitt ansvar att bidra till det folkhem som hade fostrat honom och som hade givit honom möjligheten att förkovra sig inom sin idrott?

Dessutom har vi den spektakulära konkursen med Björn Borg Design Group och alla turerna kring den. Vi har den omskrivna och på många sätt ödesdigra tablettförgiftningen i Milano 1989, en händelse som på många håll rubricerades som ett självmordsförsök men som Björn själv säger bara var ett fall av vanlig matförgiftning. Vi har festandet, vi har helikopteråkandet och de tragikomiska comebackförsöken. Vi har skilsmässorna och skriverierna kring dem, vi har skandalerna och rättsprocesserna. Och så vidare. 

Med tanke på allt detta är det varken mer eller mindre än ett mysterium att det inte finns en enda bok som fokuserar helt och fullt på fenomenet Björn Borg.

Ja herregud – vad är det egentligen som finns skrivet om Björn Borg? Vi har till att börja med ”självbiografin” Till hundra procent från 1992. Här berättas bland annat, enligt baksidestexten, om ”[d]e bittra erfarenheterna av pressens nidartiklar och veckotidningarnas stenhårda bevakning, som når ända in i sängkammaren”. Vidare utlovas ett personligt berättande om kvinnorna och familjen – ”Björn Borg minns och berättar personligt om Mariana, Jannike och Loredana och andra som har korsat hans väg”.

Och ”vid bandspelaren” sitter advokaterna Henning Sjöström och Lars G Mattsson, två herrar som var relativt oprövade som författare, får man väl säga. Däremot var Sjöström Björn Borgs juridiska ombud i förtalsmålet mot tidningen Z, som Björn vann, men där han enligt vad han själv senare uppgav ljög om sitt bruk av kokain. Och han fortsätter tumma på sanningen i sin självbiografi, rimligen med Sjöströms goda minne. Nöjd med sin advokat var Björn tydligen hur som helst, det framkommer på många ställen i boken, där han ideligen talar om Henning ”som hade gjort ett otroligt jobb” och ”tack vare Henning så vann vi rättegången”, och så vidare.

Man får försöka föreställa sig att Björn verkligen tjatade om att alla dessa hyllningar av advokaten absolut skulle få vara kvar i den tryckta texten, trots att den ödmjuke Henning med all säkerhet stred tappert för att få redigera bort dem. Men frågan är om det var Björn eller Henning vid bandspelaren, eller bägge två, som propsade på att till varje pris behålla beskedet att vår store tennismästare tror på flygande tefat. Eller vem av de båda som ansåg att framställningen inte klarar sig utan upplysningen att Björn ständigt hade ambitionen ”att vara bäst i att knulla”. 

Förutom denna självbiografi finns det egentligen bara ytterligare en titel att nämna i det här sammanhanget, en intervjubok från 1980, utgiven med Björn själv som ”författare” och sammanställd av amerikanen Gene Scott (själv framgångsrik tennisspelare under 1960-talet; han representerade USA i Davis Cup och startade tidskriften Tennis Week): My Life and Game (i svensk översättning: Mitt liv som tennisspelare).

Som bok betraktad är den alls inte ointressant, den ger diverse inblickar i hur Björn tänker om sitt spel och om cirkusen runt omkring när han befinner sig mitt uppe i karriären – den kom ut just före den dip i rankingen som resulterade i att Björn kastade in handduken redan vid 25 års ålder. Scott, som avled 2006, vet vad han pratar om och han får Björn att berätta hyfsat ingående om hur han agerar på banan, om taktik och strategi. Och om hur illa han tycker om journalister, om pressen att ständigt vinna matcher och om hur mycket han får betalt av sina många sponsorer.

Men i grunden är det här en propagandaskrift, ett hyllningsporträtt som ideligen framhåller vilken sympatisk och i alla avseenden exemplarisk idrottsman Björn är och hur otroligt omtyckt han är bland alla de andra spelarna (vilket inte är helt sant). Så även om Scotts bok definitivt har sina poänger för den som vill närma sig tennisspelaren Björn Borg, är den helt oanvändbar för den som vill förstå något om Björn Borg som ett medialt och populärkulturellt fenomen i en viss tid under vissa speciella villkor, liksom den inte har någonting alls att berätta om hur hans tillvaro gestaltade sig efter den tidigt avslutade idrottskarriären.

När den publicerades tänkte sig Björn att fortsätta spela på högsta nivå i åtminstone fem år till – så skulle det inte bli – och efter avslutad karriär avsåg han då att bosätta sig i Florida. Så skulle det inte heller bli. Björn kan i det läget inte ha varit helt klar över vilka skattemässiga konsekvenser det skulle medföra att bosätta sig permanent i USA.

Att Björn själv skulle vilja bidra till att sprida ljus över så särskilt mycket mer än de idrottsliga framgångarna, är inte att förvänta sig eftersom alla uppgifter inte skulle vara till hans fördel, och uppgifter som inte är till hans fördel är ingenting som han tycker om, det är sådant som dumma journalister håller på med.

Och därmed, det insåg jag snabbt, skulle det inte heller bli något förord av John McEnroe. Min dialog med Gary Swain rann ut i sanden. Men å andra sidan är det fullt möjligt att rekonstruera ett sådant förord, åtminstone i stora drag, eftersom John McEnroe har uttalat sig om sin rival från Sverige hur många gånger som helst.

Det vore strängt taget rätt meningslöst att besvära honom med att upprepa samma saker en gång till bara för att jag skulle vilja ha ett förord (och ett publikdragande namn) till min bok. Det är beklämmande många intervjuer, inte minst i sportsammanhang, som består av omtuggningar av återuppvärmda rester i form av kommentarer till och mer eller mindre krystade nya varianter av gamla intervjusvar. Sådant är bara förnedrande för alla inblandade.

Samtidigt är och förblir John McEnroe helt oundgänglig för mig om jag ska säga något väsentligt alls om tennisspelaren Björn Borg. Han och rivaliteten mellan honom och Björn är det kanske allra viktigaste och mest centrala i åtminstone den första delen av den här berättelsen. Det var i matcherna med McEnroe som Björn sattes på de allra svåraste proven och tvingades att höja sig till de allra högsta nivåerna för att alls hänga med. Det var John McEnroe som plockade fram det allra sista av honom och som mer än någon annan än han själv definierade hans unika kvaliteter som spelare. Det var vid sidan av den närmast utomjordiskt talangfulle John McEnroe som Björns storhet som tennisspelare framträdde med den allra största skärpan. forts.

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

En jättenyhet – som försvann! På tisdagen gick RF-ordföranden Björn Eriksson ut med beskedet att svensk idrott får 500 nya miljoner i återstartstöd.

Ett avslöjande med betydelsefulla och nya konsekvenser. Nämligen en historisk satsning, där också SOK utgör en del av en efterlängtad ökning av resurser.

Äntligen ska det bli stil och ordning på den annorlunda och vackra idrottsplatsen Ruddalen i sydvästra Göteborg. En stor idrottsplats som förtjänar riktig profilering. Här har det arrangerats VM såväl på skridsko och i bandy och ambitionen var hög en gång ett brett utbud och möjligheter för många idrotter på bergknallarna ovanför Frölunda Torg.

MotionsSverige är i gång igen. Med värmen kom löparna  och det kan inte manifesteras bättre än en återkomst för Göteborgsvarvet, Sveriges enskilt största motionsevenemang. På lördagen springer över 44 000 löpare från drygt 60 nationer  och281 kommuner och de här löparna berikar Göteborg med åtskilliga miljoner, bådearrangörer och näringslivet gynnas

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Daniel Ek ville först köpa Arsenal och presenterade ett bud för de amerikanska ägarna, familjen Kroenke,  som emellertid inte var intresserade av en försäljning. Kanske lika bra det för i dag är Daniel i stället huvudsponsor för FC Barcelona och med sitt miljardföretag, Spotif namnger han den så välkända arenan,NouCamp. På onsdagen träffades parterna och undertecknade kontraktet som sträcker sig över tre fotbollssäsonger, t o m våren 2024, och ska var värt 2,9 miljarder kronor.

Överskottet som ideella Folkspel har delat ut till svenskt föreningsliv det senaste verksamhetsåret uppgår till inte mindre än 352 miljoner kronor. Det slår alla rekord!.Det kan jämföras med året innan, då utdelningen blev 232 miljoner. Störst del av överskottet – 978 000 kronor – har Södertälje Sportklubb tjänat ihop genom sin lottförsäljning. 

¬¬– Ett oerhört viktigt och väsentligt bidrag till vår verksamhet, säger SSK:s klubbdirektör Robert Andersson. 

Internationella fotbollsförbundet Fifa lanserar en egen strömningstjänst, Fifa+. Det är ett jättepaket som slår alla rekord.

I kampen om intresset för damfotboll via streamade matcher spjärnar nu Fifa emot. Och gör det rejält.  Som motvikt till Netflix och Amazon Prime upprättar Fifa med en egen tjänst, vid namn Fifa+.

Vissa går mot strömmen.  Som Jonas Jerebko, basketstjärnan. Lagom som ishockeyspelare och fotbollsspelare flyr Ryssland skriver han ett nytt kontrakt med CSKA Moskva, vilket innebär, förstås, att han måste bo i den ryska huvudstaden! Men nu har en sponsor därför hävt ett kontrakt. Och på torsdsgen slog också Basketbollförbundet lartm och stänger av honom från landslagsspel.