Kanske handlar det om att så många svenska elitidrottare lever under väldigt knappa förhållanden. Eller att jag själv försökt driva förändring av detta genom projektet #elitidrott2030.

Möjligen är det rent av för att jag under hösten lämnat svensk idrott och nu istället jobbar för Red Bull Performance, med uppdraget att rent idrottsligt stötta de som ingår i dryckestillverkarens stall.

Svenska modellen - med brister

Även om tiden skulle vara ny är det mycket som är sig likt. Att svenska idrottare och svensk idrott kämpar i motvind när det gäller ekonomiska resurser till exempel. Och att svenska idrottare och lag ändå lyckas prestera ganska väl.

Ofta tillskriver vi detta den så kallade svenska modellen som lägger en god grund för idrottsligt deltagande i unga år.

Samtidigt grubblar vi över om de brister som finns i det slutliga steget mot världseliten gör avståndet från gräsrötterna till prispallen alltför stort.

Ska svenska idrottare erövra internationella titlar och medaljer är det knappast någon tvekan om att här behövs större resurser.

Frågan är bara vem som ska betala.

Då jag upplevt svårigheterna med att fylla på det stora svarta hål som kallas elitidrott, behöver jag bättre förstå den andra sidan. Hur tänker den som är beredd att spendera pengar på att ge idrottare möjligheten att nå sina drömmars mål, ja kanske till och med på att ge dem viiingar?

Från traditionellt till att spränga gränser

Att få chansen att titta in i Red Bulls universum och därmed gå från den kanske mest traditionella formen av idrott i Riksidrottsförbundets regi, till den som ständigt spränger gränser och går utanför det konventionella var helt enkelt något jag behövde nappa på.

När nyheten om mitt nästa steg spreds var det många som ville lyckönska. Några valde också att leverera sanningen. Som till exempel min pensionerade sjuksköterska till granne som konstaterade att den där drycken, den är ju verkligen ett elände, eller min fotbollstränarkollega i ungdomslaget som konstaterade att ”företag ska inte hålla på med fotboll”. Precis i min egen övergång (Silly Season också i förbundskorridorerna enligt Johan Esk i DN) läste jag också Noah Bachners bok (Den sista utposten), hans kärleksförklaring till svensk idrott och svensk fotboll i synnerhet.

Mest av allt är det 51-procentregeln han hyllar, det vill säga den som gör att företag inte håller på med vare sig fotboll eller annan idrott i RF:s regi. Ja, i alla fall inte som huvudägare.

Och Bachner har inte så snälla saker att säga, vare sig om Red Bull eller om grundaren Dietrich Mateschitz.

När det gäller idrottens mening och själ, ovissheten och möjligheten för ett större antal tävlande att faktiskt blanda sig i medalj- eller mästerskapsstrider är det lätt att hålla med Noa Bachner. Samtidigt är det omöjligt att inte se sig omkring och konstatera att pengar in ger medaljer ut. De största plånböckerna idag är de som återfinns i toppen oavsett om det handlar om Champions League eller Olympiska spel.

Egen väg till ny väg

Så var ska svensk idrott ta vägen i denna nya tid?

Efter två månader i mitt nya jobb ska jag inte ens försöka att ge några råd. Men, att Red Bull valt en slags egen väg är nog ganska klart. Jo, företaget äger både fotbolls- och ishockeyklubbar samt Formula 1-team.

Men, allra störst marknadsvärde uppnås nog ändå där man i princip lyckats skapa egna idrotter och events. Dessutom knyter man ihop dessa i ett eget ekosystem där man kontrollerar spridning, exponering, merchandiseförsäljning och en hel massa annat.

Där har vårt svenska idrottsystem något att bita i!