En ishockeymatch på Hovet har helt andra villkor än en match ute i landet. Förhållandet mellan klubb och kommun skiljer sig avsevärt. Foto: Tomas Oneborg, TT

Stockholmshockeyn lever under hela andra förutsättningar än klubbarna ute i landet. Men sällan avslöjas villkoren och skillnaderna. IA:s Dan Persson gör ett försök.

Det finns saker man inte skall göra för att risken är för hög att utfallet blir fel. Anmäla sig till Vasaloppet en fredagskväll, lära sig om nationalekonomi på Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets hemsidor, köpa billigt vin, betta på att Spurs hamnar före Gunners eller vara sportreporter på Aftonbladet och räkna på kommunal s.k. doping inom ishockey.

Väsentligt skilda villkor

Häromdagen hade Sportbladet ett antal artiklar med olika modeller av uträkningar där det inte bara blev äpplen och päron samt en och annan fruktsallad utan i praktiken så att en felräknad fruktsallad jämfördes med inköpet av ett flygplan.

Ja, Stockholmshockeyn har inte samma förutsättningar. Det var den enda punkten de hade rätt på. Det skiljer ca 60 miljoner i omsättning mellan medianlaget i SHL och Stockholmslaget. Det är en annan problembild. Vi riskerar ett läge där Stockholm inte har något elitlag vilket drabbar alla hårt.

Göteborg är en egen historia av Sven Dufva-modell där staden ger och slår ihjäl med samma varma själ. Frölunda förlorar ca 40 miljoner kronor i möjlig omsättning, men har en aktör som hjälper dem varje gång. Jag har för övrigt ett eget förslag på hur de bör förändra modellen som jag gärna tar på kammaren med Frölunda och kommunen.

Förhållandet klubb - kommun

Men till det väsentliga, vi har fyra områden där det föreligger ekonomiska transaktioner mellan ishockeybolag och kommun:

• A: kommunen äger en arenafastighet som går med förlust. Det är naturligt. 93 procent av Europas arenor är offentligt ägda och går med förlust när den beräknas som kommersiell fastighet. De första offentligt finansierade arenorna för 2700 år sedan gick också med förlust. De flesta arenafastigheter inom SHL genererar en samhällsekonomisk vinst. Jag har inte räknat på alla men ännu inte hittat någon som inte fyller det kravet. De finns i bandy och fotboll men inte i ishockey på SHL-nivå. 
• Hyran Hockeyklubben kan betala för att driva arenan/eller per match om kommunen driver arenan saknar relation till investeringen i arenan. Arenan är liksom vägar, badhus, bibliotek, teatrar lönsamma på annat sätt än 8 procents avkastning på investeringar. 
• Att som Sportbladet ta med dem och ”glömma” att Stockholms Stad har förluster för Hovet (men tjänar pengar på intäkterna som arenorna genererar) är inte i linje med grundläggande principer om publicistisk verksamhet...
• B: Alla landets kommuner betalar ideella föreningar bidrag så de har råd att hyra plan för ungdomars träning. Kommunen sätter ett maxpris där orienteringsklubben får lite, golfklubben inget (de har aldrig förstått att de har rätt till bidragen) medan fotboll, ishockey får mycket. Här får alla samma. När Sportbladet tar med de här bidragen förlorar de mitt förtroende. En hockeyförening med många ungdomar är mer dopad än en förening med få ungdomar, enligt Sportbladet. Det är kodumt.
• C: En del kommuner betalar för att vara sponsor. Luleå kommun sponsrar Luleå Hockey med 200 000 i år och höjer det till 300 000 kronor nästa år. Skellefteå Kraft som säljer ström till villaägare i hela landet sponsrar Skellefteå Hockey med några miljoner. Som andel av deras vinst är beloppet lägre än vad andra företag lägger på sponsring. 
• D: när kommunen hyr arenan för att exempelvis ha en mässa eller Mello så betalar man hyra för detta. Här finns marknadspriser som aktörer som Live Nations som global aktör skapar. 
• Det för alla hockeyklubbar gemensamma problemet är då att Stockholmshockeyn inte får samma förutsättningar. Om Sportbladet inte förstår skillnaden mellan olika bolag och förening som äger bolagen ur ett bokföringsmässigt perspektiv så är det trist. 

Trist att många blir övertygade

Problemet är då att flera miljoner som ser ingressen på Sportbladets hemsida tror att det är sant.

Hur nu någon mediakonsument år 2015 kan tro att något som står i media är sant? Jag försöker som skribent på IA att säkerställa att det finns fakta som backar mina påståenden och jag skriver aldrig för att få fler läsare, men det finns alltid någon med annan åsikt som kan hitta en annan vinkling så det jag skriver är aldrig sant eftersom sanningen inte finns.

Det Sportbladet lyckas med i sina artiklar är alltså inte ens en fruktsallad. Det är så bedrövligt att jag inte vet vad jag skall säga.

Jag är beredd att här och nu göra en deal med den i övrigt förträffliga sportredaktionen på Sportbladet. Jag lovar att aldrig någonsin beskriva vad som hänt på planen eftersom jag inte förstår sådant om de lovar att aldrig någonsin försöka räkna på saker utan att förstå skillnaden mellan balans och resultaträkning.