Se det gärna som ett tydligt mått på den svenska idrottens enorma utveckling; 1933 stod Sven ”Sleven” Säfvenberg i Sirius bandymål och motade  bollar iförd skolmössa och vann ett bragdguld för det. I år räckte inte ens ett OS-guld.

Utputtade av Henrik

Sarah Sjöström var favoriten som höll, en svensk superstjärna i den globala sporten simning som behövde ett olympiskt guld för att skriva in sig i adelskalendern - och tog det. Så mästerligt som det bara är möjligt.

Från ingenstans - för de flesta av oss fåkunniga - kom Jenny Rissved ångande på sin mountainbike och det tog ett tag för oss att begripa hur tuff, taktisk och stark den här tjejen var när hon, yngst i startfältet, utklassade alla sina konkurrenter på en svår och utslagsgivande bana.

Sarah och Jenny med ett rågat mått av kvalifikationer för att ta ett värdigt bragdguld.

Båda utputtade av Henrik Stenson.

Det var inte fel.

Svettens långa plåga

Ingen hade kunnat protestera vem av dessa tre som vunnit den finaste hedersutmärkelsen i svensk idrott, Svenska Dagbladets guldmedalj som delats ut sedan 1925. De hade alla tre meriter så det räckte och blev över.

Sjöström som fick oss att gå upp mitt i natten och blixtrade till under en ljuvlig minut, Rissveds som höll oss på halster i en tävlingsform som vi inte riktigt visste hur raffinerad den var förrän vi fick uppleva hennes långt, utdragna bragdinsats. 

Det är ju något speciellt med denna ”svettens långa plåga” som får idrottsprestationer att växa till närmast outhärdliga upplevelser medan de pågår och fresta åskådarens alla sinnen till det yttersta.

I gammal, klassisk mening, där den oväntade överraskningen vägde tungt i vågskålen, passar Rissveds guldlopp som hand i handske. Hon lärde oss förstå storheten i en sport som vi dittills inte brytt oss särskilt mycket om men som nu framstod som den mest rafflande, TV-mässiga och sevärda disciplinen i idrottsgrenen cykel.

En klassisk duell

Henrik Stenssons bragd har flera delmoment och dimensioner. Vinsten i Europatouren hanns också med innan bragdjuryn gick till möte och sommarens olympiska silver, när golfen gjorde olympisk come back efter 112 år, hade också räckt en bra bit - men inte hela vägen. När olympiabragder jämförs är tiga silver och tala guld.

Nej, det var den otroliga matchen mot den femfaldige Majorvinnaren Phil Mickelson i The Open Championship på Royal Troon som fällde avgörandet. En unik bragd i svensk idrott eftersom ingen manlig golfare tidigare lyckats med detta. Stenson gjorde tio birdies på väg mot sina 63 slag på sista rundan och vann på 20 slag under par, det bästa resultatet i tävlingens historia, och slog Mickelson med tre slag.

Det var en prestationen som sprängde alla gränser, som blev till en golfström som rullade över alla bräddar och in i alla blodomlopp. 

Just för att det inte bara var en ensam persons kamp med nerver, bollar, klubbor och hål utan för att det utvecklades till en klassisk duell mellan två (nästan) för dagen jämbördiga herrar som spelade den bästa golf de någonsin gjort. 

Högklassig underhållning i en sport som under många år fick kämpa bort sitt adelsmärke, sin stämpel av överklassnöje och fina klubbpolityr men som nu är en världssport för alltfler, en komplicerad, nervpåfrestande, nyckfull idrott där det sällan, som i t ex tennis, är några få som delar på de stora titlarna. 

Trots alla inre våndor

I golf finnas alltför mycket av yttre omständigheter och inre våndor att bemästra för att hålla en stabil toppnivå månad efter månad. Därför är Henrik Stensons golfår 2016 så imponerande; han gjorde denna idrottsbragd i mycket svårt och vanskligt läge och spädde på med både det olympiska silvret, där han hade chans på guldet ända till sista hålet mot Justin Rose, och så i säsongslutet totalsegern i Europatouren för andra gången i karriären.

Stenson har lyckan att vara stor i sin sport i en tid då den förstås, uppskattas och utövas också i breda folklager. Det är ingen liten exklusivitet i lyxmarginalen längre utan att komplett idrott där klubbkänsla, bollbegåvning, kraft, omdöme och taktiskt sinne skall kombineras med tekniska finesser och känsligt handlag.

Det var rätt spelare, på toppen av sin karriär och i rätt tid när konkurrensen är hårdare än någonsin som vann Bragdguldet 2016. Grattis!

Stenson är dessutom en förträfflig representant för sin sport, ja för hela den svenska idrotten och om golfsporten vill ha en riktig nystart efter några års nedgång efter ett nästan hysteriskt 90-tal, så kan man inte gärna missa den här chansen. Vem skulle inte vilja ha en sådan PR-man.

OS-guld räckte inte - det är väl också ett mått på ett fantastiskt fint svenskt idrottsår.