Så om Zlatan Ibrahimovic nu, lockad av den nya tekniken och känslan att kunna bestämma över ännu ett område, väljer att kommunicera via sin app och utan de traditionella mediernas filter, så är förlusten överkomlig.

Välkammat och slätstruket

Det hettar sällan till som det kunde göra förr. Det är välkammat och slätstruket. Det är självklarheter och artigheter. Inga nyheter, inga avslöjanden, ingenting från bakom kulisserna. Det är mestadels tomt och innehållslöst.

Det har blivit så. Någon har sett till att det blivit så och de snälla journalisterna finner sig.

Det är naturligtvis fritt för var och en att välja kommunikationskanal. Den som har ett varumärke att vårda styr sin egen väg. I sina egna privata relationer med medierna.

Kan inte hänvisa till app-araten

Men när Zlatan Ibrahimovic spelar i det svenska landslaget, för Svenska Fotbollsförbundet, kan han inte hänvisa till sin egen "app-arat", då bör han, inte minst som kapten, uttala sig och svara på mediernas frågor. Hur intetsägande och tomma fraserna än blir i en mixad zon av spelare och journalister minuterna efter en match.

Men det är inte första gången Zlatan ställer sina egna krav och skrämmer de styrande i Fotbollsförbundet att dansa efter hans pipa. Alltsedan Eric Hamrén lyckades övertala honom att fortsätta i landslaget - hur allvarligt hans "bojkotthot" nu var - har Zlatan haft en särställning och ingen har vågat föra in honom i fållan.

Jag tycker Zlatan skall ha favörer. Det är så med de stora stjärnorna - om de så uppträder på operan, teatern, på musikscenerna eller Friends Arena - att de måste ges särskilda privilegier, eftersom de också har de största förväntningarna på sig och oftast ger så mycket mera om de får känna sig extraordinära.

Zlatan räddar just de här åren en rätt torftig landslagsgeneration under en inte alltför imponerande ledning att fullkomligt rasa ihop. Han bär det här landslaget.

Förbundet måste ha en linje

Han skall ha sin särställning. Han är inte lika dynamisk på planen som för tio år sedan, inte lika magisk i en-mot-en-dueller, men han har ett enastående facit och när karriären en gång är slut kommer vi att skriva, att han är Sveriges bäste spelare genom alla tider. En särling, en för vilken man gör undantag.

Men.

En organisation som Svenska Fotbollsförbund måste ha en linje och en fast ledning. Med principer och regler.

Det fanns en tid när Zlatan Ibrahimovic inte talade med Aftonbladet. Han hade sin fulla rätt att inte ställa upp i intervjuer med Aftonbladet. Ingen kan tvingas att tala.

Typ Belusconi

Men det gick ännu längre. Det var landskamp - jag minns nu inte om det var i Finland eller på Island - och Zlatan vägrade gå på presskonferens om Aftonbladet var närvarande. Det var inte Zlatans presskonferens. Det var Svenska Fotbollsförbundets - då under ledning av den energiske Lars-Åke Lagrell - presskonferens.

Aftonbladet stängdes ute. Det var naturligtvis alldeles galet. Ett förbund under RF i den demokratiska svenska idrottsrörelsen kan ju inte ge vissa medier tillgång till en presskonferens, stänga ute andra.

Hur skulle det se ut i ett samhälle om en regering håller presskonferens men utestänger de misshagliga, bjuder in de lojala och okritiska. Då har vi inte demokrati längre. Då luktar det Berlusconi lång väg. Frågor kan man vägra besvara, men dörrarna måste vara öppna för alla i det officiella Sverige.

Tänk om jag rest mig

Nu fick Aftonbladet tillgång till vad som sades på den där presskonferensen genom att vi på Sydsvenskan tog med oss deras bandspelare in. Men jag ångrar fortfarande att jag inte reste mig upp, krävde att Aftonbladet bjöds in och, om inte, reste mig och gick för att se hur många som hade hakat på. För att testa uppslutningen kring det fria ordet.

På matchdagen tog jag upp saken med Lagrell på läktaren (det var bestämt i Tammerfors) och han sa: "Ja, i så fall är det väl en fråga om han skall spela i landslaget eller inte."

Men jag tror aldrig han gav Zlatan alternativen.

Kan inte ha varsin agenda

Självklart måste Svenska Fotbollsförbundet ha ett regelverk för hur mediefrågor hanteras. 

Spelarna kan inte i landslagsdräkt ha var sin agenda.

Det finns något fientligt i attityden hos fotbollslandslaget i mediaumgänget.

Eric Hamrén vrider sig som en mask i sin västpimpade kostym, landslagschefen Lasse Richt är lika smidig som en gammal DDR-politruck och det var han  som fick den ypperligare Tom Aland att ge upp i försöken att komma lite bakom regler och barriärer och göra en dokumentär om Hamrén. Det kanske var lika bra.

Det var Lasse Richt som på eget bevåg checkade ut mig från hotellet i Sofia för att jag råkat hamna på samma hotell (till och med samma våning) som landslaget; hotellet bokat långt innan och utan vetskap om var landslaget skulle bo. Tillbaka från lunch nekades jag min nyckel och fick förhandla med hotellmanagern för att återfå mina rättigheter.

Var han i Mallbacken?

Det är i en sådan atmosfär journalisterna skall försöka skildra ett landslags liv och leverne och jag avundas dem inte.

Resultatet blir torrt, könlöst, likriktat.

Vad säger Karl-Erik Nilsson? Är det inte så han heter, fotbollsbasen som valdes och försvann.

I söndags borde han varit Malmö med SM-bucklan men han var spårlöst försvunnen. Någon sägs ha sett honom, ridande på styltiga paragrafer, på väg mot Mallbacken.