Sensationellt tempostark, kvick, fantasirik, teknisk, passningssäker och aggressiv för att vara allsvensk fotboll. 2-0 borde varit det dubbla. Minst.

Mycket skit från Malmö annars. I rubriker. Nyhetsinslag. Uppdrag Granskning. TV-soffor. Fast det skulle förstås varit ännu värre om Sveriges Television brydde sig om livet utanför huvudstaden. Seriemördare. Krigande ligor. Usla skolresultat.

Men också detta; strålande fotboll av en blandning spelare som skulle kunna vara en metafor för det Sverige alla säger sig vilja ha. Men nu fungerar ju inte den blandningen alls så bra i det liv som idrotten ibland blir en spegel av.

MFF väljer bort TV-skärmana

Malmö FF är heller ingen bekymmerslös institution som kontrast till spänningarna i en spännande stad. När jag i pausen frågar kommunikationschefen Per Welinder varför vi inte får se målen från de övriga allsvenska matcherna på storbildsskärmen, konstaterar han lakoniskt, att en klubb med 13,9 miljoner i underskott (fjolårsresultatet) måste titta på alla kostnader. Ett par hundra tusen intjänade kronor räknas också.

Alltså väljer man bort informationen, de dyra storbildsskärmarna står där till ingen nytta och Svenska Fotbollförbundet borde kanske ta en funderare på hur viktig publikservicen är för att sälja varumärket Allsvenskan. Och om TV-pengar går till det de var avsedda för.

Hur som helst så visslar mina ballongdäck glatt under mig. Jag har sett talanger som Filip Helander, Simon Thern,  Simon Kroon, Magnus Eriksson, Albornoz, de lite mera erfarna Magnus Halsti,  Hamad, Rexhepi, den blixtsnabbe Tokelo Rantie från Sydafrika som nu skrivit fyraårskontrakt, ett kap av sportchefen Per Ågren.

Fansen är fantastiska!

Det bråkas inte på fotboll i Malmö. Jag känner mig trygg. Fansen är fantastiska. Laget har spelat den tekniskt bästa och kvickaste fotbollen i Sverige de senaste åren. Klubben har funnit en stil. Unga eget skolade, svenska fynd (som Thern, Friberg, Eriksson) inlemmade i klubben, försiktighet numera i värvandet i tredje världen.

Rantie är precis den spetskompetens som behövs. Och, faktiskt; MFF har med honom och starke karaktärsspelaren Magnus Eriksson skaffat forwards som är bättre än de två (Ranegie och Daniel Larsson) som såldes utomlands. Det är inte ofta någon går plus rent sportsligt i den där byteskarusellen.

Jag sitter på min cykel och inbillar mig att jag sett konturerna av ett allsvenskt bygge som kan vara ett första steg ut mot lite större ambitioner än seger i Allsvenskan. Om några år. Och det kan alltså dessutom vara väldigt underhållande under tiden.

Hur resonerar Segui?

Men i tankarna får jag ändå ingen ro för den där förvirrade debatten som kom i kölvattnet efter Björn Erikssons slutbetänkande i den s k huliganutredningen: ”Mera glädje för pengarna”.

När han påstod, att s k fans, supportrar i form av Firmor och ligor, hotade klubbdirektörer, vd:ar och sportchefer, och kritiserade klubbar för att det var ”lugnare att gå vissa element till mötes”, slog bl a AIK-ordföranden Johan Segui ifrån sig med, att AIK är en demokratiskt uppbyggd förening där inga ovälkomna bråkstakar kan tillskansa sig makten.

Johan Segui vet uppenbarligen inte hur demokrati fungerar, att den inte är självklar, att den måste erövras varje timma, varje dag, året om. Avstår svenska folket från att rösta kan ett nazistparti ta makten i det här landet.  Sådant har hänt förr i ett stort land söder om oss. Med förödande konsekvenser.

Inget vaccin mot ondska

Vem som helst kan samla ihop hundra gangsters (förutsatt att de är medlemmar) och gå in och ta över nästan vilket årsmöte i idrottsrörelsen som helst.

Utom möjligen i Malmö FF där medlemmarna av tradition går man ur huset till stämman.

Demokrati är det enda styrelseskick vi vill ha, men demokratin erbjuder möjligheter för alla. Även de onda krafterna. Detta har Björn Eriksson med sin mycket starka utredning och sin lika engagerade presentation försökt göra tydligt.

Demokrati är både en möjlighet och en risk. Inget vaccin mot ondska, inget att gömma sig bakom, Johan Segui!