I Sverige har vi - på gott och ont - en lite mera nyanserad syn på saken.

Och en svår ekvation gömd i problemet; Erik Hamrén lät sig växa samman så starkt med Zlatan Ibrahimovic och hans medverkan att många tycks tro att de är siamesiska tvillingar. Lyfts den ene så följer den andre med.

Någon ändring måste ske

Hamrén har som vi alla sina fel och brister. Jag tycker det har varit för mycket yta och för lite innehåll. Både i den han sagt och gjort. För mycket hit och dit med startelvorna, felsatsningar i backlinjen från början. Källström ologiskt petad. Osäkerhet med Anders Svensson. Ledarfloskler. Stingslighet och taggarna utåt som har indikerat en obekvämlighet och osäkerhet i de där kostymerna som han gjort ett så stort nummer av.

Så bör han gå nu - på eget initiativ eller förbundets - när Sverige misslyckades i det viktigaste uppdraget?

Ja, kanske. Men i varje fall kompletteras med en man som vet hur man utnyttjar svensk kapacitet, som inte överskattar sitt lag och har klokare tankar kring hur man hotar motståndare utan att öppna gigantiska skjutdörrar till det egna försvaret.

Ett nytt dubbelkommando på bryggan.

Helt andra förutsättningar

Det skall sägas med en gång - för jämförelsen är ju oundviklig; Lasse Lagerbäck (och Tommy Söderberg) hade ett bättre material till sitt förfogande, spelare med starka positioner i sina klubblag.

När den förra framgångsgenerationen (VM 2002 men framförallt EM 2004) gick till verket var det med starka offensiva spelare som Ibrahimovic, Allbäck, Henke Larsson, en uppblommande Elmander, en lysande Fredrik Ljungberg, Teddy Lucics kvicka fötter, Johan Mjällbys kärnkraftsenergi, Anders Svensson i sina bästa år, nya, spännande spelare som Kim Källström och Chippen Wilhelmsson, med Olof Mellberg som general i backlinjen. Det är klassen bättre än det Hamrén haft att tillgå.

Varför?

Utan grund rasar alla byggen

Ja, ett skäl är att svenska klubbadresser underskattas och en nyvunnen utländsk klubbadress överskattas. Och att agenterna är mera energiska och spelarna oftare benägna att ta steget utomlands innan de är kapabla att också ta plats i klubbar med dignitet som utvecklar dem.

Men Hamrén har också gjort sina felval. Sebastian Larssons utvecklingskurva har vänt neråt. Den talangfulle Alexander Kacaniklic var för lätt och vek när det började bränna till. Jag är övertygad om att det f d MFF-paret Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad hade varit ett bättre alternativ. Rasmus Elm har fått alldeles för många chanser utan att övertyga och backlinjens centrala delar varit för trög och likformad. Jakten efter kvickare fötter är ett måste.

Erik Hamrén startade i en tro på Sverige som en nation av spelare som skulle kunna utmana Europa på de bästa nationernas villkor. Han kom fel in i sitt bygge. Utsidan igen. Ytan. Glansen. Han ville bygga väggarna innan grunden fanns där. Sådana byggen rasar ofta.

Inget fel på arbetsmoralen

Med allt det i beaktande gjorde Sverige - även om risken för att bara bli trea i gruppen länge var lika stor, minst, som den slutliga chansen att gå hela vägen - höll det här landslaget hoppet levande med bara en dryg kvart kvar av hela den långa resan.

Arbetsmoralen var det inget fel på.

Så Hamrén har kanske något - men inte allt. Och jag tror inte att Marcus Allbäck varit det idealiska komplementet sett till all den hantverkarkompetens som behövs för att bygga ett hållbart hus. Han tillsattes  mera som en brygga mellan förbundskaptenen och spelarna, han klev ju direkt från spelarrollen in i ledarstaben.

Som fågelskrämmor

De svenska landslag genom åren som haft framgång i internationella mästerskap har sällan kunnat mäta sig med de bästa i teknik, kvickhet, spelbegåvning och tempo men haft spetskompetens nog att hota framåt - utan att för den skull rusta ner försvaret. Mot Portugal rasade allt. Backarna stod utspridda som enskilda fågelskrämmor på ett jordgubbsland när Ronaldo kom flygande, oförmögna att skrämmas eller förhindra att han roffade åt sig hela skörden.

I den avvägningen, i den kombinationen att utnyttja anfallshoten utan att riskera överfallen bakåt, har Hamréns landslag inte nått ända fram. För dåligt försvarsspel och, i många matcher, alltför stor oförmåga att ge understöd till den stora stjärnan Zlatan Ibrahimovic. Att Sverige ändå höll ut så länge beror nästan uteslutande på att Hamrén ändå haft turen att ha tillgång till Sveriges bäste spelare genom tiderna.

Att Cristiano Ronaldo är världens bäste spelare just nu, den oslagbart främste kontringsspelaren i världen, är förstås ett ofrånkomligt faktum.

Thern, Mjällby eller kanske Daniel Andersson

Men att nöja sig med det konstaterandet leder knappast det här landslagets utveckling framåt.

Snarare bevisar det, att det är nya tankar, nya (gamla) idéer som måste tillföras landslagsledningen.

Så; komplettera Hamrén med en försvarsgeneral eller tillsatt ett nytt heltäckande dubbelkommando.

Jonas Thern och Johan Mjällby (eller Daniel Andersson) är ett par jag skulle kunna tänka mig.