Hur som helst; Per Mårts struntade i banketten med gänget och gick i säng, uppenbarligen rädd för att supa bort minnena av sin största kväll. Eller var det bara för att han inte kände sig riktigt delaktig?

Mårts och Hamréns övertro

För ärligt talat; inte var det väl Per Mårts ograverade hockeyfilosofi som spelade hem VM-guldet till Sverige?

Per Mårts och Erik Hamrén tog över våra två största landslag ungefär samtidigt och med en inte så liten portion övertro på att Sverige skulle kunna styra världen.

Hamrén fick snart nog krypa till korset när han insåg att Wernblom, Elm och co inte gick att ympa med katalanskt (Barcelona) fotbollsblod och Mårts, ja, inte såg jag så mycket av hans inledande ambitioner i det lag som trampade ner Kanada, Finland och Schweiz på vägen mot guldet.

Aldrig större betydelse

Då, när jag lyssnade på ett föredrag av honom, var det aldrig tal om att säkra en ledning i en VM-final i slutminuterna utan att hela tiden gå för nästa mål.

Ett tvillingpar från Örnsköldsvik och Vancouver kom att ändra alla förutsättningar.

Kanske har en spelare (i dubbel upplaga) aldrig betytt så mycket för ett svenskt hockeylandslag sedan Tumbas tid. Inte ens Mats Sundin och Peter Forsberg.

Att i ett spel med så många inblandade två man så totalt kan dominera, styra, dirigera, andligen lyfta är helt unikt.

Och kanske var det inte på isen som deras medverkan kom att få den största betydelsen.

Tuppar och hönsgården

I fjolårets VM lyckades Per Mårts locka hem dussintalet spelade från NHL. Det gick som bekant riktigt dåligt. NHL-proffsen köpte inte rakt av Mårts filosofi den gången, den lät lite väl naiv och mjuk i kanterna i deras öron.

Men kanske var sanningen, då som nu, en helt annan; det kan inte finnas alltför många tuppar på hönsgården.

Det kan bli anarki i härföringen och arbetsbina vet inte vem de skall flyga med. Det har nog varit en av anledningarna i rätt många upplagor av Tre kronor, att alltför många influgna NHL-spelare dödat det klassiska svenska kollektivarbetet, tilltron till s k stjärnor har blivit för stor, ingen har velat underordna sig, taktiken har blivit otydlig.

Ledningen gjorde reträtt

Här var det ingen tvekan; när bröderna Sedin bestämde sig hade de villkor. Klar och tydlig rollfördelning, ”svenskt” spel och ledningen fick göra reträtt lite under galgen.

Det är lite som när Zlatan Ibrahimovic fladdrar runt i Europa och spelar hem mästartitlar och, för all del, också när han kommer till landslaget. Han skall vara nummer ett. I Barcelona lyckades han inte beveka tränaren och drog efter ännu ett guld.

Daniel och Henrik Sedin spelade sin telepatiska ishockey i världsklass. I den hårt styrda, lite robotaktiga, likriktade ishockeyn, där alla kan allt och skridskobågarna går i varandra, är det sällan man ser två spelare så fullkomligt i särklass. Och hur den prestigelöse Mårts lät dem styra efter eget huvud och få lyft på också en rad andra spelare som alla var beredda att agera ”vattenbärare”.

Mårts viktigaste beslut

Mårts kanske allra viktigaste beslut; att hålla nere kvoten av NHL-spelare (vis av skadan från ifjol) och lite helt på de två som kunde lyfta ett helt lag.

Utan Sedinarna var Tre kronor modell/13 ett rätt mediokert lag. Med Vancouverbröderna växte arbetskapaciteten och självförtroendet enormt.

De sköt var sin menlös straff – hela äventyret kunde tagit slut där, glöm inte det – men i övrigt gav de oss allt det där man vill se, men så sällan får uppleva, på en hockeyrink.