I Fotbollskväll och i nyhetssoffor bubblade han löddrande entusiastiskt om att "nu skall vi ha fotbollsfest, nu måste vi fylla arenan, kom igen nu alla som skriker ut att ni är djurgårdare, kom på match!" Och jag undrar: vilka jävla "vi"?

Måste inte ändå ett TV-bolag, ett mediaföretag som skall stå för objektivitet och avhålla sig från "otillbörligt gynnande", hålla en anständig rågång till det man skall bevaka och granska?

Men nu hade SvT för en gång skull fått en liten torr bulle från fotbollens rika kakfat och nu skulle den jäsa till ansenliga proportioner.

SvT, som borde ha lite högre svansföring än krämarna i reklamkanalerna (det finns ju för övrigt reklam i SvT också vad den saken beträffar), blir som alla andra till sig i trasorna, glömmer sitt uppdrag och blir ett med arrangörerna.

"Vår match?" Då är allt tillåtet

"Det är vår match, nu måste vi se till att det blir en bra produktion." Men det är för tusan arrangörerna som skall sälja sina varor. Det är konkurrens, pengar och stora reklamvärden i omlopp på den här marknaden också.

Kom att tänka på en annan sak; inför Eurovision Song Contest i Malmö kunde man se reportern Fredrik Ekelund intervjua utländska deltagare och ogenerat meddela att både han och andra journalister fick ta emot fina gåvor av deltagarna.

Hallå, Eva Hamilton; har SvT tappat all journalistisk integritet, all etik och moral?

Bokstäverna TT plockades bort

Ja, vart är journalistiken på väg?

Svenska Dagbladet skrotade som bekant sin sportredaktionen och det vi nu ser är en eländig nedmontering av den en gång ansedda och kunniga avdelningen. I försöken än att ändå hålla skenet uppe kan man nu läsa ett antal texter på sportsidorna, signerade med namn som om det vore reportrar tillhörande tidningen.

I själva verket är det texter från Tidningarnas Telegrambyrå men där bokstäverna TT plockats bort. Ett ohederligt förvanskningsnummer för att rädda vad som räddas kan av den förlorade hedern.

De stöter sig inte med Zlatan

Vet snart inte var man skall hitta en ambitiös, granskande, kritisk, avslöjande sportjournalistik.

I DN håller krönikören Johan Esk fanan högt. Han har lagt sig i främsta ledet av analytiker och granskare.

Aftonbladet har landets bästa sportavdelningen. Erik Niva och Simon Bank är både kunniga och välformulerade även om Niva kanske kan uppfattas vara i nödigaste laget. Dock; man ser räddhågan även hos de bästa.

Försiktighet så att man inte stöter sig med dem (Zlatan) till exempel som man är så beroende av när man nu äntligen kommit på speaking terms med honom.

Vad sysslar Mats Olsson med?

Expressen blir jag inte alls klok på. Eller rättare sagt; tidningen som en gång var Sveriges bästa har länge kunnat hålla fanan högt tack vare krönikören Mats Olsson och hans personliga, alldeles egna stil. Nu vet jag inte vad som hänt.

Mats har uppenbarligen flytt den svenska idrotten och hans veckokrönikor består nu mest av amerikanska baseballkepsar och inmundigade kycklingvingar på någon New York-krog.

Är vi verkligen s å intresserade av USA?

Då Sveriges bästa, men...

Göteborgs-Posten hade under 80-talet och en bra bit in på 90-talet den bästa sportredaktionen i Sverige.

 Inte minst när den leddes av Per Yng, han som nu måste städa ut heja-klacks-ledarna och PR-männen i sin egen redaktionen i TV-huset. Nu verkar det också vara en tidning i sönderfall även om jag fortfarande uppskattar den kunnige Ulf Stenbergs kolumner.

Sydsvenskan borde jag kanske inte ha några synpunkter på eftersom jag varit sportchef där (1989-2006) - även om jag efter sex år utanför huset väl har suttit av min karantän - så jag nöjer mig med att konstatera att tidningen ofta så tunn att det låter som ett brev när den dimper ner genom brevlådan.

Bästa texterna finns utanför

Nej, ni får gå utanför de stora städerna om ni vill läsa de bästa sporttexterna. Läs Janne Hansson i Borås Tidning. Han fick gå efter en schism på Göteborgs-Posten 2001 - annars hade han haft ännu mera tyngd och genomslagskraft idag - men går på i stor stil i Borås med en klädsam distans till storklubben Elfsborg.

Men glöm heller inte Stisse Åberg på Gefle Dagblad eller Marjan Swab på Helsingborgs Dagblad.

Det är tufft för tidningarna. Det är lätt att gå den lätta vägen, hålla sig väl med alla och avstå från den granskning som miljardindustrin Idrotten måste utsättas för.

Men de som inget vågar, de som inte sätter ut hakan, de som inte har modet att komma på kant med dem som de närmast är satta att bevaka, blir meningslösa och ointressanta.

Det har blivit för mycket av vänliga kåserier, för lite av bett och kritik. Trist.