Som en avbruten match (Djurgården-Mjällby; varför återupptogs den inte?) på grund av ett inkastat päron.

Erkänn misslyckandet

Så idag skall hela Djurgården skämmas. Spelare, ledare, funktionärer.

Och erkänna sitt misslyckande.

Jovisst, det är ett misslyckande för samhället så snart någon får på käften, en skola brinner, en bank rånas, en kvinna misshandlas. En match stoppas.

Styr idrottsvärldens våldsbekämpning

Men är det någon som på fullt allvar tror att det går att skydda sig mot allt ont eller bygga bort alla faror. Förbereda sig för alla oförutsedda scenarier?

De aktörer som opererar i det offentliga rummet kan knappast stå till svars för alla frustrerade dårar som går lösa.

Och fortsätter gå lösa. Det är spelare, klubbar, publik som straffas i den märkliga juridik som styr idrottsvärldens våldsbekämpning.

En förenings värdegrund (hemskt ord) gäller knappast publiken.

Vems ansvarskonto?

Hur vore det med en helt naken publik?

Lite svårare att smuggla in ölflaskor och bengaler kanske. Inte omöjligt men svårare. Obehagligare.

Förlåt den raljanta tonen, men jag börjar bli trött på att allt som sker i enskild dårskap måste föras in på någon institutions ansvarskonto.

De som opererar i det offentliga rummet kan knappast stå till svars för alla frustrerade stollar de drar till sig.

Samhället är vi själva

Jag minns en tid när allt var samhällets fel.

Alltså inte samhället i meningen ”vi alla”, utan politikerna, lagarna, besluten, klimatet.

Alla män bär inte ansvar för att en del uppträder som ”djur”.

Vad som än sker i jakten på doping – fusket kommer alltid att finnas.

Det goda samhället finns inte

Vad än brottsofferjouren gör – några kvinnor kommer ända att oförtjänt drabbas. Vissa till på köpet i namnet av det i sammanhanget helt feltolkade ordet ”heder”.

Allt måste bekämpas, ingen får ge upp. Självklart.

Men om fotbollsmatcher bara skall spelas inför en publik som en klubb klarar att ta ansvar för, då behövs inga superarenor.

Så länge pengar existerar äter de oärliga och ohederliga sig mätta. Det undantagslöst goda samhället finns inte. Har aldrig funnits.

De som lockar med spänning, dramatik, fascinerande dramer med rivaliserande känslor inblandade kommer alltid att dra till sig både onda och goda.

En klubb är inget dagis

I Malmö väntar den landslagsmässige backen Miiko Albornoz på att bli utsläppt ur sin husarrest för att gå till MFF:s försvar i sitt eget straffområde. Det blir främst en pärs för honom själv och hur han kan stålsätta sig mot mobbens angrepp mot hans olycksaliga lust att ha sex med en fysiskt men inte lagligt mogen flicka.

En idrottsförening måste naturligtvis styras också av etiska och moraliska värderingar men en elitklubb i fotboll skall inte behöva få sin värdegrund (detta hemska ord igen) ifrågasatt för en vuxen människas misstag. Inget våld, inget tvång, inga hot förelåg. Det har flickan intygat. Allt frivilligt. Straffet därför milt. Men brottet och straffet är den enskilde individens. Inte klubbens. Ett allsvenskt fotbollslag är inget dagis.

En enskild individs snedsteg betyder inte att en hel klubb måste polera upp sin fasad för att framstå som det samhälleliga mönster den aldrig helt kan vara.

Alltid individens ansvar

En allsvensk fotbollsklubb är helt visst en ansvarstagande och betydelsefull samhällsaktör även om det vid något enskilt tillfälle brister i en av dess beståndsdelar.

Ingen kan väl vara så naiv och tro, att en aldrig så ambitiöst och imponerande föreningsfilosofi räcker som vaccin mot enskilda individers tillkortakommanden i det privata. Samhällen med så dogmatiska kontrollsystem vill vi helt enkelt inte leva i.

Vi kan inte ha lagar, skydd, bevakning, strategier, program, tvång, levnadsregler för allt och alla. Vi måste kunna leva.

Ett samhälle är aldrig bättre än sina sämsta beståndsdelar.

Och ansvaret är alltid individens.