Man kan bli mörkrädd för mindre. Portugal mot Sverige i direkt VM-kval. Låter som en omöjlig uppgift - men är egentligen en drömmatch.

Svenska landslag har alltid varit som bäst när ingen trott på möjligheten, som sämst när det skall spelas hem "givna" segrar.

Ett svenskt adelsmärke, då

Svensken är per definition en underdog.

Den lille, frusne uppe i högan nord som ryter ur skogarnas djup för att det skall höras ut över kontinenterna.

Det har passat oss rätt bra genom århundradena.

För ur den lilles perspektiv riggar man försvarsbastionerna, gillrar man fällorna, vevar man upp sina evighetsmaskiner för att ta musten ur den store och starke, och i många avseenden bättre motståndaren.

Så gjordes på Åby Ericsons tid, på Tommy Svenssons, på Lars Lagerbäcks.

Organisationen, fysiken och löpviljan

Jag har följt det svenska landslaget sedan 60-talets mitt och kan nästan inte påminna mig matcher där Sverige dominerat, styrt och ställt, men erinrar mig hur många som helst där taktiken firat triumf, där organisationen gett resultat, där fysik och löpvilja lönat sig.

Sverige har, med sina bästa årgångar, kanske varit det bästa landslaget i världen på att bekräfta detta oomkullrunkeliga faktum; fotboll är en bollsport, javisst, men i ännu högre grad en löpgren. Det är bara en man åt gångens om har bollen, de andra nio är (i bästa fall) i rörelse. Rycker i sidled, söker upp de fria ytorna, drar i väg längs kanterna, sticker in i djupled för att söka sig till avfyrningsrampen.

På Åby Ericsons tid hette försvarsbjässarna Björn Nordqvist och Kent Karlsson (VM 1974), mittfältsmotorerna Bosse Larsson, Staffan Tapper och Ove Grahn, attackspelarna Ralf Edström, Ove Kindvall och Roland Sandberg.

Vilka namn, vilka lag

Tommy Svensson hade i VM 1994 ett innerbackspar som Hamrén bara kan drömma om. En stor och stark, Patrik Andersson, en kvick städare, Jocke Björklund. På mittfältet det tuffa, bitvis elaka tandemparet Jonas Thern och Stefan Schwarz, löparnisse själv, Klas Ingeson och den outtröttlige motorn Tomas Brolin, kreatör och pådrivare. I anfallet Martin Dahlin och Kenneth Andersson.

Den tredje av de bästa svenska landslagsgenerationer jag sett - EM i Portugal 2004, ett lag som hade kapacitet att vinna hela turneringen - hade under Lasse Lagerbäcks och Tommy Söderbergs ledning försvarsbjässar som Teddy Lucic och Olof Mellberg, mittfältspelare med alla nödvändiga egenskaper representerade; kärnkraftverket Johan Mjällby, det lille envetna tröskverket Tobias Linderoth, en fältherre i vardande, Kim Källström, en strateg som Anders Svensson, en universalspelare som Fredrik Ljungberg, en avvikare som Chippen Wilhelmsson.

I offensiven Henke Larsson, Zlatan Ibrahimovic, Marcus Allbäck.

De fick inte betalt

Kanske den bästa svenska landslagstruppen någonsin som inte fått något betalt för sin presumtiva internationella slagkraft.

Med den truppen hade jag inte varit rädd för Portugal. Visst, svårt men absolut med en jättechans.

Med Lagerbäck visste man att chansen alltid fanns eftersom han var bäst på att gillra fällorna, inte riktigt lika bra på att bygga upp efter det som rivits ner. Hans metodik lönade sig i kvalen, hans ovilja att gambla och släppa på tyglarna förhindrade att alla blommor slog ut på samma gång i skarpt läge.

Lagerbäck gillade att vara underdog. Han kunde utnyttja det.

Saknas mycket, för mycket

Portugal är storfavorit nu i november. Det borde passa det svenska kynnet perfekt.

Men tyvärr har inte den här landslagsgenerationen tillräckligt många slipade, perfekt fungerande och harmoniserade kuggar i sitt maskineri. I begåvning kan Sverige inte mäta sig med portugiser när det gäller fotboll. Men ett lag som springer mer och fortare har alltid chansen att sätta käppar också i de snillrikast konstruerade drivhjul.

Det finns många bevis för det i den svenska landskampsstatistiken.

Men jag har mina dubier; det har varit för lätt att öppna dörrarna till det svenska kassaskåpet och jag är osäker på om Hamrén vet var han har nycklarna till det uppbrutna låset.