När jag var utomlands för ett tag sedan simmade jag nästan varje dag. För att det var tillgängligt och lätt. Det fanns inga barriärer. Jag tänkte då att jag borde fortsätta med detta när jag kom hem. Men det gjorde jag inte. Tanken på att ta sig igenom hela processen i den oattraktiva omklädningszonen på simhallen är avskräckande. Anledningarna är flera, bl a att behöva trängas helt avklädd med okända kroppar i gemensamma duschar och inte minst omklädningsrummens utformning där skåpens placering inte möjliggör någon som helst avskildhet. Jag och grannarna trängs på en minimal yta. Detta skulle kunna uppfattas som socialt, men det blir det motsatta. Att orientera sig mellan badhusets olika zoner är också lite krångligt.

Då ska vi ändå tänka på att jag ligger inom det som betraktas som normen – kulturellt, religiöst, funktionsmässigt, kroppsligt etc. Jag har en god förförståelse för rutiner och oskrivna regler, jag kan simma någorlunda bra. Ändå känner jag mig inte helt bekväm. Att vi alla är olika och har olika behov har börjat uppmärksammas i badhussammanhang. Här vill jag hänvisa till en undersökning som genomfördes av några nyutexaminerade studenter på Krinova Incubator & Science Park i Kristianstad förra året. De tog fram en modell för upphandling av ett mer innovativt badhus, ett framtidens badhus (http://www.krinova.se/blog/framtidens-badhus-en-innovationsupphandling/).  Bl a pekade de på vikten av att badhuset blir en mötesplats över exempelvis ålders- och kulturella gränser och att en normkritisk pedagogik tillämpas. Detta innebär att genom utbildning utveckla badvaktens roll till badpedagog som kan jobba förebyggande med konflikter för att skapa trygghet och trivsel. Framtidens badhus blir förhoppningsvis attraktiva och funktionella rum där fysisk och social aktivitet förenas.

Simhallens omklädningszon och simhallen som ett icke-socialt rum, såsom den oftast är utformad idag trots höga ambitioner, är ett exempel på barriärer som kan hindra folk från att vara fysiskt aktiva. 

Jag har tidigare skrivit om betydelsen av de sociala ytorna i anslutning till idrottsytorna, det som jag kallar gränszonerna. Det kan handla om omklädningsrum, samlingslokaler och uppehållsytor vid idrottsanläggningen. Sådana som möjliggör att du stannar lite och socialiserar i samband med träning. Detta är helt avgörande för det framtida engagemanget i verksamheten ifråga. De flesta föreningar bygger på engagemang hos medlemmarna och för detta krävs det att utövarna tycker om att uppehålla sig i sammanhanget. Detta är säkert också av betydelse för om idrottande (främst ungdomar) väljer att fortsätta idrotta eller finner andra platser och aktiviteter som är mer intressanta. De sociala ytorna i anslutning till idrottsytorna kan vidare ha en betydelse för den potentiella utövaren. Att ta steget ut på fotbollsplanen eller löparbanan kan vara ett stort steg. Om man har möjlighet att hänga, aktivera sig lite spontant och successivt bli en del av idrottssammanhanget bryts kanske barriären ner. Vi ska inte heller förakta demonstrationseffekten. Aktiviteter som sker bakom lyckta dörrar utan insyn är mindre tillgängliga och lockar få som inte redan är invigda eller aktivt söker sig till aktiviteten. Aktiviteter som däremot interagerar med omgivningen kan locka fler. 

Samma gäller spontanidrottsytor. Där dessa kompletteras med ytor för annan aktivitet finns större chans att nå de som inte redan är aktiva och invigda.

Om vi vill att fler motionerar och idrottar såväl i som utanför föreningarna bör vi tänka mer på gränszonerna. Hur vi bäddar in den fysiska aktiviteten är avgörande, oavsett om det handlar om simhallen, fotbollsplanen eller utegymmet. Här finns mycket att göra och mycket att vinna. Samtidigt vill många av oss inte motionera inför åskådare. Detta är en ekvation att bita i. Liksom att vi måste hushålla med ytorna och utveckla yteffektiva och kompakta lösningar, samtidigt som fler aktiviteter ska rymmas. Det där med framtidens idrottsanläggning är komplicerat.