Helt fel ute var jag uppenbarligen inte, då idrottens heliga ko under åren gjort sig påmind och högst synlig i olika sammanhang och på ett sätt som jag inte riktigt förväntat mig. 

Nej, jag hade verkligen inte hela bilden, kring idrottens organisation, beslutsvägar och politik. Långt ifrån. Jag har lärt mig enormt mycket under de här ¨åren och kan ödmjukt erkänna att det ser helt annorlunda ut idag. 

Jag har fått erfara hur slipad RFs centrala organisation är, hur ett tydligt stöd och förbättringsarbete levererats, inte minst gällande trygg idrott, som också står i direkt relation till mitt eget engagemang för idrotten. Jag har sett hur ett målinriktat och enträget arbete lönar sig. 

Jag har träffat fantastiska eldsjälar som utvecklar och berikar idrotten både nationellt, regionalt och lokalt. Jag har imponerats och inspirerats av trygga, kompetenta och engagerade personer, föreningsmänniskor och styrelsekollegor. Människor som vill uppnå något – för idrotten, inte för sin egen vinnings skull. 

Kostsamt ifrågasättande  

Vi måste våga ifrågasätta idrotten. 

Vi måste visa hänsyn till varandra men också till varandras skilda åsikter. 

Vi måste tillåtas att ifrågasätta beslut som vi inte upplever förenliga med överenskommelser, policys och gällande riktlinjer, även om det inte är i enlighet med traditionen.

Vi borde få möjlighet att uttrycka åsikter som rör strukturer, ledarlämplighet, leverans (eller snarare bristen på leverans) och kring rådande normer. 

Erfarenheten är att ett arbete och engagemang i linje med detta, kostar. Det kostar något enormt, i form av energi, glädje och popularitet. En energi och glädje som skulle kunna lagts på insatser som istället ger verksamma och nödvändiga förbättringar för idrottens räkning. Populär blir man definitivt inte. 

Ett stärkt oberoende

Idrottsrörelsen utgår från en gemensam värdegrund, där också anvisningar till denna finns genom idrottsrörelsens uppförandekod. Ett stärkt oberoende är en del av uppförandekoden och handlar bl a om att inte nyttja sin ställning för att uppnå obefogad vinning för sig själv, eller för andra. Dessvärre verkar inte detta bekomma de som hellre värnar om sina vänskapsrelationer och där oberoende, neutralitet och objektivitet kommer i andra och tredje hand. Eller saknas helt.   

Det är sorgligt att se hur fokus på vissa plan tenderar att förflyttas från idrottens bästa till lojalitetsnätverkande och utbyte av information och tjänster i egenskap av att tillförskaffa personliga fördelar. Svågerpolitiken är utbredd. 

Fördelar som ger möjlighet att över tid ta plats i olika ledande positioner. Det är väl kanske inte så undra på att den inre kretsen runt idrottens högre/ledande positioner inbegriper en relativt liten, begränsad och homogen grupp människor. 

En grupp som fostrats i spelets regler sedan länge. Med stöd av både norm och tradition, och skyddad likt en helig ko.