Ordföranden som saknar både mod och ambitioner, i egenskap att bli allmänt omtyckt och där det i vissa fall råder en total avsaknad av kunskap och förståelse för idrottens grundläggande ställningstaganden kring trygghets – och värdegrundsfrågor. 

Snarare en ogärning 

I kontakten med många föreningar, både genom mitt jobb inom den offentliga sektorn samt förbundsuppdrag inom idrotten, har visat tydliga indikationer på hur det traditionella ordförandeskapet ser ut. Jag hyser full förståelse för att de yngre förmågorna kanske inte direkt står i kö till styrelseuppdrag och olika ledningsfunktioner inom föreningsidrotten, när det är svårt att identifiera sig med normen. 

Det är vanligtvis en äldre man, gärna eldsjäl med ”det rätta” nätverket. Jag tror heller inte att det primärt och enbart handlar om en samhällstrend som bygger på en hårdare konkurrens om människors engagemang. 

Det är högst problematiskt att det ses som helt ok, eller till och med som en stor gärning att en och samma person, väljs som ordförande i samma förening under flera decennier. 

Ett omvänt mentorskap? 

Där också personen själv anser att det är helt rimligt att frivilligt uppta den posten. Detta stärker varken demokratin eller delaktigheten inom en förening. Tvärtom, ett sådant beteende resulterar i att kompetenta, yngre (eller äldre för den delen) personer inte har en möjlighet släppas fram till ledande positioner. 

Samtidigt som jämställdheten inom ledande positioner förblir en bortglömd vision av idrottens värdegrund. När det gäller behovet av föryngring, går det samtidigt inte att blunda för att äldre människor måste ses som en betydligt större resurs inom föreningslivet, kanske mer än tidigare framöver. 

Kanske kan vi titta på hur andra branscher gör och vända upp och ner på perspektiven? Ett exempel är Wolkswagen, som har tagit till andra typer av metoder för att locka yngre välutbildade medarbetare och framförallt yngre kvinnor till en mansdominerad bilbransch. 

Istället för att stötta kvinnor med äldre mentorer, så får äldre manliga chefer en yngre mentor för att få ett annat perspektiv.  Branschen ska nu även öppet slutat med att uppmana tjejer att anpassa sig till männens koder och regler. Ett omvänt mentorskap, ett sätt att utmana normer och vända på perspektiven kan vara en av flera insatser för att ändra strukturer. 

Kanske behöver inte då heller kvinnorna på toppen av de olika specialidrottsförbunden idka härskarteknik för att hålla undan de yngre och mindre erfarna?  

Valberedningarna måste anstränga sig

Ok, jag vet och ser att det sker en positiv förändring och att det finns många goda exempel på hur olika föreningar och förbunds valberedningar arbetar aktivt för att få till en förändring. 

Ett arbete som inte behöver innebära en jakt på eldsjälar, utan även personer med begränsad tid för uppdraget. Samtidigt så finns det många exempel på att jämställdhet inte är vägledande på ordförandenivå. 

Valberedningar, och andra som ägnar sig åt rekrytering, behöver anstränga sig hårdare för att definiera kompetens och identifiera potentiella kandidater. I två nära exempel kan jag inte låta bli att förundras. 

Faktumet att Svenska friidrottsförbundet inte haft någon kvinnlig ordförande sedan bildandet för 125 år sedan. 

Skifte först efter 100 år

Och det tog IFK Växjö 100 år innan en kvinna fick förtroendet till posten. I fjol såg föreningens valberedning till att skiftet skedde. Detta, i en idrott som sett till utövare och barn – och ungdomstränare är i princip helt jämställd. 

Vissa positioner tenderar att förbli låsta i fråga om normer kopplat till kön och ålder. Utan idrottsrörelsens  jämställdhetsmål som antogs på RF-stämman 2017, som i vissa delar använder tvingande åtgärder för att nå en kvantitativ jämställdhet i beslutande och rådgivande organ, skulle vi med säkerhet vara betydligt längre ifrån en jämställd och framgångsrik idrott. Framåt erbjuder RF en skräddarsydd utbildning för Specialidrottsförbunds styrelser i att bära jämställdhetsfrågan, kvalitetssäkra verksamheten och att dessutom få med sig själv i arbetet.

Att utmana sin egen föreställning om vem som bär ordförandeskapet, både i förbund (inklusive distrikt) och i förening är onekligen en god start i förändringsarbetet.