Janne Anderssons framgångsrika svit är bruten. Magin fanns inte där. Det stora problemet - trots ett offensivare landslag än på länge - är ineffektiviteten.

För mitt i den trista känslan finns också de starka intrycken av att Sverige gjorde en alldeles utmärkt match.

En lovande generation

Janne Andersson fick frågan av en TV-reporter - och blev lite stingslig - om spelet i matchen  mot tjeckerna, som de ändå vann, skulle räcka mot Polen.

Det hade det nog inte gjort men i Chorzow, den gamla svenska lyckoarenan, gjorde Sverige en mycket bättre match, med tanke på chanserna tillräckligt bra för att vinna.

Det är fyra år till nästa VM. En lång resa ute i mörkret, låt vara med chansen att spela till sig en plats i EM om två år.

Men det är en förbundskaptens klart viktigaste uppgift att ta sitt lag till VM-slutspel. Det allt annat överskuggande. Andersson misslyckades, det är trist och tungt för honom, svårsmält för en synnerligen talangfull, spelskicklig och offensiv årgång svenska fotbollspelare som det hade varit spännande att se i VM framåt vintern. De hade klarat sig bra där men räckte inte till i en skoningslös ödesmatch.

Ekonomiskt avbräck

Det är väl ett ekonomiskt avbräck dessutom på minst 100 miljoner för förbundet, svårvärderade PR-förluster för fotbollen, det är tomt och trist. Det är ju VM som skapar de starka minnena, som gör avtryck och föder nya generationer. Det här laget hade varit värt en VM-chans. Där finns embryon till stor fotboll. Stundtals fick vi se den i det polska regnet den här kvällen.

Vi kan prata oss varma över Kristoffer Olsson eminenta dirigentskap i den första halvleken, Jesper Karlströms resoluta och respektlösa spel som Albin Ekdahls ersättare, över Lindelöfs kaptensansvar och Marcus Danielsson förmåga att till och med plocka bollarna av Robert Lewandowski.

Men så förivrar sig Karlström och drar på sig en straff och Lewandowski missar inga straffar. Och så gick Danielsson bort sig och Zielinski kunde pricka in 2-0. Kanske var Robin Olsen alltför tveksam i sin utrusning, backade hem, men hade nog inte hunnit ändå och Olsen kan vi ändå inte lasta. Han kom igen med tre räddningar i världsklass, så smällen i Chorzow kunde blivit ännu mera smärtsam.

Sveriges förvandling

Sverige har genomgått en förvandling sedan Andersson tappat några av sina defensivt starka krafter och fått ersätta med lite lättare och framåtlutade pjäser. Det har ruckat på hans ritningar en aning, det är inte samma aggressivitet i försvarsspelet över hela planen. Sverige har förvandlats från ett lag som tog segrar och mästerskapsplatser med starkt försvarsspel, löpande, kraft och energi, till ett lag som spelmässigt håller högre klass men där större risker tas och effektiviteten saknas.

Sommarens EM-stjärna Emil Forsberg hade chanserna att ge Sverige ledningen, men skotten blev för tama, Kulusevski fick möjligheten men krånglar lite i onödan, Alexander Isak gjorde en strålande match med bollerövringar och framspelningar men inte heller han kunde växla in spelövertaget i protokollets pluskolumn.

Sverige hade både spelövertag och chanser som kunde räckt till en seger men den avgörande skärpan saknas.

Det hjälpte varken med den nya yngre generationens spännande tillskott, Anthony Elanga, eller en Zlatan på övertid i ett sista försök på sluttampen. I desperation blir det sällan kloka beslut och på trötta ben och med en hjärna som redan räknat ut att chansen håller på att rinna laget ur händerna, var matchen vid 2-0 redan förlorad.

Andersson sitter säker

Polen har världens effektivaste forward i sitt lag - Lewandowski - och det är som när Sverige hade Zlatan i sina bästa år. En spelare större än laget; då går det att vinna också matcher när inte allting fungerar.

Jag kan inte klandra Janne Andersson. Han tog ut det absolut bästa laget, det såg ut att fungera tillräckligt bra. När målen uteblev och Sverige hamnade i underläge spelade han både poker och Hela havet stormar i en byteskarusell som vi aldrig tidigare sett honom snurra igång. Men med kniven på strupen är man nog beredd att göra vad som helst för att överleva.

Som sagt; en förbundskapten i Sverige anställs med ett stort huvuduppdrag: Tag landslaget till VM! I de flesta länder tas VM-platsen för självklar, men i många andra är beställningen liktydig. Ett misslyckande kan ofta betyda avsked på grått papper. 

Det är inte aktuellt i Sverige. Och bör naturligtvis inte vara det. En förbundskapten blir inte mera framgångsrik än vad spelarna tillåter. De är tekniska, fyndiga, rörliga och intressanta. Vet inte när jag såg en svensk trupp med så många talangfulla, offensiva spelare.

Det är de skarpa rivjärnen och den tunga hammaren som saknas.

För övrigt håller jag på Ukraina och till att få skingra tankarna med lite allsvensk fotbollsrevy i all enkelhet.