Sanningen är att det aldrig ”fixar sig”. Istället kommer en väldigt engagerad idrottsledare dras i smutsen ännu en gång, och ansvaret för det ligger hos de åttiotvå delegater som sa nej till att skjuta på valet av ordförande på Friidrottens årsmöte. 

Kan inte passera

För idrotten är det här alldeles för viktigt för att det ska få passera. Som ordförande i en idrottsförening kan jag inte tillsätta en medarbetare som jag sen skickar fakturor från mitt bolag till.  Om Riksidrottsförbundet tillåter det så tar det inte lång tid innan den vanan sprider sig som ett virus bland nittontusen föreningar och sjuttioen förbund.   

Jag förstår att det inte skulle bli så här. 2010 var det förstås en engångsgrej. Kansliet var underbemmannat och ordförande hoppade in för att rädda läget. Sen hände det en gång till, och ännu en. Innan de insåg det var det en vana. Efter fyra eller fem fakturor var det förstås pinsamt att berätta för resten av styrelsen. 

Med facit i hand vet man alltid vad man skulle ha gjort. Det är enkelt att moralisera nu, men det är ändå värt att göra eftersom massor av föreningar och troligen en hel del förbund är i samma situation. Att ordföranden då och då får hoppa in och göra operativa insatser på halvtid eller mer verkar tyvärr vara mer regel än undantag.  

Obetalt funkar inte alltid

Vi har en väldigt olycklig tradition att styrelsearbete i den ideella sektorn ska vara obetalt. Det funkar för miljonärer och pensionärer. För oss andra innebär obetalda insatser på uppemot 20 timmar i veckan att våra inkomster krymper.  

Lösningen är enkel: Vid årsmötet fattas beslut om tydliga regler för hur och när ordföranden får betalt.  Sen följer man de reglerna.