Alla exemplen ovan finns. I vanliga, Svenska idrotter.  

De mest extrema exemplen kommer från ridsport, slalom och ishockey. Den höga prislappen gör hockeyn lika vit som isen de spelar på.  I slalom och ridsport är det ännu värre.

En hög prislapp gynnar klubben. Med en professionell tränare vinner klubben fler medaljer. Alla de dyraste exemplen beskrivs som succéer i de egna klubbtidningarna. Ingenstans läser jag en rad om att verksamheten i praktiken bara är öppen för direktörs-barn: ekonomisk apartheid. 

Då stiger kostnaderna

Men även inom billiga idrotter som fotboll finns det tydliga exempel på hur professionella tränare, träningsläger och utrustning gör att notan drar iväg. Den tendensen förstärks av att vi bor i klass-enklaver. I Akalla kostar det en fjärdedel så mycket att spela fotboll som i Djursholm, en halvmil bort. Exakt samma spel. Två bra klubbar. Men i Djursholm finns knappast någon förälder som har problem med prislappen.  

Om barnen från de här klubbarna blandades så skulle alla lära sig väldigt mycket, men prislappen säkerställer att det utbytet inte sker. 

En hög avgift innebär inte bara mer resurser till tränare och träningsläger. Det innebär också att laget slipper störande inslag som att lille Ahmed vill be fem gånger om dagen och att han spelar dåligt under fastemånaden ramadan. För Kalle från Täby hade det varit en ovärderlig chans till lärande. 

Det osunda i att växa upp i en ekonomiskt, socialt och etniskt homogen miljö gäller förstås lika mycket i den glänsande vita änden av skalan.  

Försök att hantera uteslutningen

Den ekonomiska uteslutningen har flera av vinteridrotterna gjort hedervärda försök att hantera. 

Djurgården hockey har drivit "hockey för alla" i Husby ishall. Ledaren för den verksamheten är en legend i området som har räddat fler från kriminalitet och snört fler skridskor än någon annan. 

Längdskidor har "alla på snö" och slalomen har "vintegration" i Hammarbybacken. Allt det här är gratis och riktat till nybörjare. Det är verkligt bra, men ger oss inte någon somalisk Börje Salming, för när nybörjarna vill börja tävla så finns den ekonomiska tröskeln kvar. 

Motståndet kommer indirekt från alla de knattar som har fått karbon-klubbor, som har vuxit upp på snö, och har fyra par slalomskidor av samma sort som Michaela Shiffrin åker på. 

Nej förresten. Problemet är de knattarnas föräldrar. De sitter med i sina klubbars styrelser och de har gjort stora investeringar i sina barns idrottande. Då vill de inte ha formel-tävlingar 

-där slalom-skidorna kostar en tusenlapp, eller arrangörerna tillhandahåller skidor

-där hockeyklubborna kostar tvåhundra (inte tvåtusen)

-där cyklarna är oväxlade med breda däck

-där proffs-tränare och träningsläger är otillåtna före tonåren

-där medlemsavgifter och deltagarsvgifter tillsammans summerar till per år

Går ut över vallan...

Längdskidor försöker hyvla ner den ekonomiska tröskeln med skidtävlingar där alla tävlande ungdomar får samma vallning. Det är ett strålande sätt att hyvla ner den ekonomiska tröskeln en bit, och samtidigt bli av med de miljömässigt katastrofala flour-vallorna. 

Mer sånt!

Sen är frågan om etniskt och klassmässigt exkluderande verksamheter ska få kommunala bidrag. Jag tycker inte det. 

Inför hotet att tappa alla bidrag och att få betala fullt pris för alla anläggningar så skulle de homogena klubbarna snabbt öppna sig. Då skulle Djursholms och Järvas lag få ett ömsesidigt skäl att rotera spelare emellan sig. Då skulle kommentarer som att det är "haram" att spela basket i Akropol snabbt försvinna. 

Men då måste politikerna förstå att klyschan ”idrotten förbrödrar” inte är en autopilot. 

Det vore bra för barnen. Det vore bra för idrotten. Det vore bra för samhället. Men det skulle ske på bekostnad av elitsatsande klubbar…och för